Chilekuppen 37 år senare

Senaste numret av tidskriften Arbetarhistoria ägnas kuppen i Chile 1973. Ung. 3.500 chilenare, kommunister, fackliga representanter och socialdemokrater, "försvann". 28.000 torterades och mer än 50.000 hölls som politiska fångar enl. de s.k. Rettig- och Valechkommissionerna. Samtidigt iscensattes liknande militärkupper med stöd från CIA i Bolivia, Uruguay och Argentina.
Sverige blev det land som mottog flest flyktingar från Chile. Idag har ca 47.000 personer i Sverige chilensk anknytning. Det är en speciell grupp invandrare, också därför att många bllivit bofasta i Sverige och inte tänker återvända. Det Chile som de idag kan återvända till är ganska annorlunda från det land de lämnade 1973. Inte minst är de sociala klyftorna i Chile idag enorma och de fattiga i många fall ännu fattigare idag än för 37 år sedan.
I det nya numret skriver bl.a. Stefan De Vylder om sitt arbete i Chile-kommittén, och historikern Peter Winn om den omänskliga grymhet med vilken juntan i Chile tog makten 1973. Chilenare i exil porträtteras, och arkivmaterial presenteras.
Numret kan beställas, se länken. Även den famösa tennismatchen 1975 i Båstad, som spelades inför läktare befolkade av enbart poliser, kommenteras.
(Dessutom finns nu ett stort bibliografiskt material om kvinnor och kvinnohistoria åtkomligt från hemsidan, under rubriken "Worlds of women". Se länk.)
Mats Myrstener

Dagens Dagerman

Stig Dagerman är en av Sveriges mest uppmärksammade författare utomlands, vilket jag kunde notera på plats i Paris. Dagerman debuterade 1945, bara 22 år, med romanen Ormen, och under bara några år exploderade han i en stor produktion av romaner, noveller, dikter, dramatik och reportage, inte minst i syndikalistiska dagstidningen Arbetaren.
Drabbad av en förlamande skaparkris tog han sitt liv 1954. Två av hans mest kända böcker, den egenartade kärleksromanen Bränt barn, och reportageboken Tysk höst, skriven 1947, ges nu ut igen av Norstedts. Med förord av P.O. Enquist och Elfriede Jelinek.
Dagermans dagsedlar publicerades 1944-1954, under några perioder dagligen, i Arbetaren. En av de mest kända är Flykten valde oss, ett ännu idag skarpt inlägg i invandrar- och flyktingdebatten.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär.

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär.

En fråga om hattar?

Man kan inte annat än skämmas när man läser om Vellinge-politikerna i Skåne, som undanber sig att ta hand om trettio flyktingbarn. I den del av landet där Skånepertiet och Sverigedemokraterna har sin bästa jordmån har politikerna i Laholm köpt sextio färgglada "tänkarhattar" åt sig själva för 18.000 kronor. (Illustrationen ovan visar en s.k. "Cardiff Banana", kostar 24.90 Euro på hatshopping.com.) Ger kanske ett nytt innehåll åt uttrycket att vara "glad i hatten"?
I dagens SvD granskades flyktingpolitiken och det konstaterades att en annan rik Skånekommun, Staffanstorp, använder trettio procent av sina statliga bidrag för detta till politikernas resor. Danderyd i Stockholm, en av Sveriges rikaste kommuner, vill inte vara sämre. Man tar emot fem flyktingar, men de placeras alla i familjeboende, och inte i Danderyd utan i andra kommuner. De egna kommuninvånarna har enligt uppgift "inte tid". (Lilla Sorsele i Västerbotten tar emot ett femtiotal flyktingar om året som jämförelse.)
En plats i gruppboende uppges kosta 50.000 kronor i månaden. Ofta köps tjänsten av en entreprenör, som sockrar notan till kommunen. En hyfsad månadslön kan man tycka.
Vellinge uppges enligt reklamen vara "en bra kommun att bo i". Undrar om de trettio flyktingbarnen tycker detsamma. Förmodligen gör de det, de har ju knappast något val.
Mer glädjande är då att Turkiet nu beslutat häva många av de sanktioner som plågat den stora kurdiska minoriteten i decennier. Jag tänker på Nedim Dagdeviren, Kurdiska bibliotekets skapare i Stockholm, och hur glad han skulle ha varit. Tyvärr dog han i förtid, och bibliotekets framtid är idag mer osäker.
I Metro läser jag att bara tre kvinnor ingår i den exklusiva gruppen "Världens 67 mäktigaste personer". Kan det vara en orsak till att det ser ut som det gör? "Manligheten som norm"?
Nästa vecka åker jag till konferensen "Boken på arbetsplatsen" på LO-skolan i Åkers-Runö. Rapport kommer att följa.
Mats Myrstener