Biblioteksstaden Umeå

Umeå var en bra biblioteksstad att växa upp i. Jag hade en biblioteksfilial i min egen högstadieskola på Grubbe, den typ av folk-skolbibliotek som var vanligt på 1960-70-talet (och som introducerades i Stockholm redan 1928). Huvudbiblioteket låg då, som man sa, "öst på stan", medan jag bodde så långt man då kunde komma "väst på", borta vid Backens kyrka, längs den enormt långa Backenvägen, som sedan fortsatte till Baggböle, Kåddis och Brännland.
I närheten av stadsbiblioteket låg som jag minns det ett gammalt badhus, där vi plågades av en "badmästare" med en lång metallpinne som han stötte i den som inte höll sig till rätt simsätt. Det stod en tung doft av klor i hela byggnaden, och besöken där var faktiskt en skräckupplevelse. Stadsbiblioteket var inte lika skrämmande, det hade gallerior upp efter väggarna om jag minns rätt, precis som Stockholms stadsbibliotek, fast i mindre skala, och som biblioteket vid Medborgarplatsen (där jag nu befinner mig), som torde vara årsbarn med Umeå stadsbibliotek. (Föregångaren i Umeå, en föreläsningsförening vid namn Minerva har beskrivits i en avhandling av Björn Olsson, Den bildade borgaren.)
Bokkorten var röda, gröna och blå, precis som på SSB, och böckerna bundna i stadiga pansarband, färgen var väl röd. Man hade en bra skivsamling, det var vinyl som gällde. Umeå var ju en militär- och skolstad, och biblioteket höll hög kvalitet. Lars Widding har skrivit om hur staden såg ut anno dazumal.
När det nya stadsbiblioteket kom till minns jag inte exakt, jag flyttade hemifrån 1976, men det var så centralt placerat som bara möjligt vid Rådhusesplanaden. Jag tror att det var ganska nytt i sitt slag i Sverige när det kom, ett stort och rymligt kulturhus, och blev omedelbart en centralpunkt för alla umebor, vare sig man läste dagstidningen, tidskriften, kommunens informationstavla, lånade CD eller böcker eller bara ville ta en fika. För stadens invandrare var det nog lika betydelsefullt som Kulturhuset och Läsesalongen vid Sergels torg. Det var naturligtvis ett enormt lyft för biblioteksstaden Umeå, liksom den nya simhallen på Gammlia, som avlöste gamla klordoftande badhuset med badmästaren öst på stan.
Länsbibliotekarien under många år, Elsi Ekstedt, skriver i nya bisnumret om biblioteksutvecklingen i Västerbottens län, som ju omfattar enormt mycket mer än bara staden Umeå (ytmässigt torde väl bara Norrbottens län vara större). Vi kände familjen Ekstedt, eftersom läkarfamiljerna i Umeå gärna umgicks, Elsis make Jan påverkade henne starkt har hon sagt, när länet tidigt datoriserade sina samlingar och sin utlåning. I familjen ingick också fem barn, dock något yngre årgångar än jag och mina bröder.
Idag läser jag i tidningen att Umeåregionens bibliotek fått United Nations public service award till de sex kommunerna som står bakom Internetsighten minabibliotek.se. Bakom framgångarna, ett stort elektroniskt bibliotekssteg in i en ny tidsålder, står inte minst Jan och Elsi Ekstedts trägna arbete för att med datoriseringens landvinningar hjälpa nya kommuninvånare i regionen att hitta till folkbibliotekens service. Det är bara att lyfta på hatten, oss umebor emellan.
Mats Myrstener