Vilka inköpskriterier bör biblioteken ha när det kommer till TV-spel? Det är en fråga som ofta ger vaga riktlinjer där man bedömer inköp från fall till fall. Mats Nordström från Malmö Stadsbibliotek gav till exempel följande svar i en intervju i Svenska Dagbladet 2006: "– Vi har haft en diskussion från titel till titel. Bibliotekets policy är att inte ha något med överdrivet våld eller sexism, men det finns ingen klar definition".
Samma inställning tycks råda i Göteborg. Jag tycker att definitionen på samma gång är för vid och alldeles för snäv. Låt mig förklara närmare.
Våld är i min mening inte det centrala problemet - våld kan fylla en funktion i en berättelse om det tillför något till handlingen. Självklart ska man inte köpa in spel såsom Manhunter 2 där spelet enbart går ut på att mörda på olika sätt. Men tyvärr verkar mediaansvariga i Göteborg dra öronen åt sig så fort det står en 18+ gräns på ett spel. Resultatet blir att målgruppen unga vuxna helt missas och att utmärkta spel, såsom skräckspelet Dead space, inte ingår i beståndet bara för att de innehåller våldsamma inslag.
Våld (läs: meningslöst våld) bör vara en variabel att ta i beaktande men betydligt viktigare är vilka politiska strömningar som framträder i ett spel. Ärkesexistiska spel som Rumble Roses, spel där USA-flaggviftandet tar sig osmakliga proportioner eller spel med rasistiska undertoner såsom Resident Evil 5 där man som vit hjälte huvudsakligen fightas mot sjuka, svarta afrikaner bör undvikas.
Kristian Schultz
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Intressant att få en diskussion om tv-spel. Jag är okunnig om genren och tveksam till spelens plats på bibliotek, men jag inser att tv-spel och bibliotek antagligen är en generationsfråga. På mitt (gymnasie)bibliotek kommer jag emellanåt på elever som spelar Counterstrike. Jag säger till dom att våra datorer inte är avsedda för det och (hittills) accepterar alla det. Om jag skulle pressas av dem var gränsen går för vilka spel man får spela skulle jag ha svårare att svara. Det prikskjuts u i andra spel, men då är inte spelet realistiskt som Counterstrike. Än så länge nöjer jag mig med att reagera på att möta en en skärmbild med en k-pist i förgrunden (styrd av eleven)som skjuter på en fiende.
Jag är också mycket tveksam till TV-spel på biblioteket. Framtidens bibliotek kommer nog att se mycket annorlunda ut än dagens, men har TV-spel på biblioteken att göra, är det inte det skrivna (tryckta) ordet som ska värnas i första hand?
Det kanske är en generationsfråga som Lennart säger, och vi gamla uvar som snart går i pension kanske får ta böckerna med oss när vi lämnar biblioteket. Det finns onekligen trender som pekar i den riktningen. Återkommer till frågan.
CounterStrike är ett tveksamt spel men inte pga. våldet som inte är utstuderat grymt eller detaljerat. Däremot är det problematiskt som berättelse - där goda soldater ställs mot hemska terrorister i en svartvit världsbild a la Bush d.y. Det finns fler spel på samma tema där kriget mot terror blir ett underhållande "är du inte med oss är du emot oss".
Som jag skrev i ett annat inlägg kan jag vara säga ja tack om jag ska välja mellan alternativen TV-spel eller böcker. Vi behöver båda för att utvidga bibliotekens roll som allmänning.
Jag tycker du, Kristian, har en viktig poäng när du för fram berättelsen i tv-spel. För mig innehåller bibliotek både berättande och berättelser. Berättandet är oerhört viktigt, i synnerhet det skrivna ordet, men det finns också viktiga berättelser. Nu är jag ganska dålig på tv-spel, men jag ser inget som hindrar att man faktiskt skulle kunna berätta berättelser i den formen.
Skicka en kommentar