Jag sitter och läser Folkets hus och parker och Riksteaterns evenemangstidning Sommarscener. Bägge institutionerna bygger sitt arbete till 90 procent på oavlönat ideellt arbete. Inget ont i det, jag tycker det är beundransvärt, men borde inte kultur, på regional och lokal nivå, vara ett statligt eller kommunalt åtagande?
Typexemplet som framhålls i bladet är kulturarbetet i Haparanda, en norrbottensmetropol som levde upp ordentligt när Ikea la sitt nya monstervaruhus där vid finska gränsen, med närhet också till den ryska och norska marknaden.
Tre eldsjälar driver verksamheten inom Haparanda teaterförening, en av 234 som finns i Sverige. En av dessa, ordförande Gudrun Karlsson, försörjer sig som högstadielärare. Hela styrelsen på 12 personer arbetar ideellt, liksom de 250 medlemmarna i föreningen. Verksamheten är förlagd till Folkets hus i Haparanda, där man har 4,5 anställda allt som allt, bland annat en vaktmästare.
Man administrerar 40 teaterföreställningar per år, deltar i sommarfestivalen i finska Kukkola, och ordnar varje sommar läger för skolbarn med Cirkus Cirkör från Stockholm.
2009 hade man 713 arrangemang i Folkets hus, och ett besöksantal på 35.000 personer under hela året!
"Det ideella arbetet är grunden året om" läser jag vidare. 135 folkparker finns kvar i hela Sverige, fast många av dessa drivs numera av privata intressenter. Man driver också 208 biografer, som t.ex. visar direktsänd opera från Metropolitan i New York, och man verkar i 585 Folkets hus över hela landet. Bara på Riksteatern arbetas det 280.000 timmar ideellt varje år. Samtidigt når teatern ut till 1,2 miljoner besökare varje år, och Folkets hus och parker har enligt uppgift 33 miljoner besök om året!
De gamla folkrörelserna, idrottsrörelsen inte minst, drevs och drivs i stor utsträckning ideellt, och detta är beundransvärt. Samtidigt kan man kanske fundera hur väl detta passar in i en borgerlig kulturpolitik. För det kostar ju inte samhället en enda krona utom ett mycket litet bidrag, som dessutom ständigt är omdebatterat för att det är för stort.
Gamle kulturministern Bengt Göransson, som var en stor vän av detta ideella arbete inom folkrörelserna, "fritt och frivilligt" som det heter inom folkbildningen, intervjuades idag i SvD inför den nya bok han snart ger ut. Han arbetar fortfarande, i sann folkbildaranda, en dag i veckan gratis på IOGT:s expedition i Älvsjö i Stockholm. Han har arbetat med kultur inom Folkets hus och ABF hela sitt liv.
Problemet är bara att Bengt Göransson är 78 år fyllda. Hur länge kommer eldsjälar som han, som är beredda att arbeta ideellt med kultur och folkbildning på sin fritid, att finnas kvar? Finns det inte en liten fara i att se dessa frågor, som gränsar farligt nära folkbiblioteksfrågor, som i mångt och mycket ideellt och frivillligt arbete, utan något statligt eller kommunalt ansvarstagande?
Mats Myrstener
www.fhp.nu (Folkets hus och parker)
www.riksteatern.se
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-viktiga-tvivlet_4718407.svd (Bengt Göransson)
lördag 15 maj 2010
Statligt åtagande eller ideellt slitgöra
Etiketter:
Folkbildning,
Folkrörelser,
Haparanda,
kulturfrågor,
kulturpolitik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar