Besök bland verklighetens folk

En gång om året brukar jag följa min fru till världens största möbelvaruhus, IKEA i Skärholmen. För en intellektuell eremit som jag är dessa besök hos "verklighetens folk", eller "the small people" (OBS ironin!) väldigt nyttig. (Det var ju ca 20 år sedan jag arbetade på ett folkbibliotek, märk väl;)
Det sägs ju att Ingvar Kamprad möblerade Sverige (bilden är från 1965). Det stämmer nog; och fortfarande är ett besök på IKEA i Skärholmen som att besöka folkhemssverige 1968, fast i uppdaterad version (ungefär som att gå på en sociologisk utflykt till MacDonalds skulle man kunna säga). Idag ser man här fler gravida kvinnor med stora magar än någon annan stans (möjligen barnbördshuset undantaget), man ser ett tvärsnitt av den överviktige svenske arbetaren, invandrare i alla åldrar, men också unga Stureplansbruttor som för en billigare penning ska möblera den egna bostadsrätten som pappa köpt för några miljoner i innerstaden, liksom till synes välsituerade barnfamiljer, som skulle kunna komma från Täby eller Djursholm.
Efter att ha gått spiralgatan uppåt (för att kolla in senaste möbel- och möbleringsdesignen, och hur man får in kök, vardagsrum, datorstation, smal-TV, badrum och plats för tre barn i våningssäng på ca 30 kvadratmeter), beträder man den gigantiska restaurangen, där inget kostar över 65 kronor. Här äter man inte på en bricka, utan på tre, konstaterar jag förvånat, lättölen och läsken serveras som på Finlandsbåten i kran med gratis påfyllning, och antalet barn och bäbisar är oräkneligt, liksom ljudnivån.

Vi skulle bara handla ett tvåmeters och tio kilo tungt CD-ställ (jag kände mig som en stabbläggare av Karl Östman när jag balanserade det hem på min späda putande axel), men det tog mig säkert 30 minuter att hitta utgången, hela bottenvåningen är nämligen ett enda labyrintiskt och gigantiskt lager, 20 meter högt i tak, där besökaren själv plockar ut de beställda och hopfällbara och paketerade möblerna. Den enda personalen som är befintlig står vid kassorna: de är å andra sidan många, jag räknade till 50 stycken, inklusive tio för självbetjäning. Varje vara har, precis som på bibliotek, sin egen streckkod.
Lättad över att äntligen hittat ut (det var den sista semesterveckan och KNÖKFULLT - IKEA torde vara ett av Stockholms främsta turistmål) slukade jag raskt två varma korvar för 10 kronor; för här kan precis allt köpas till nedsatt pris, även böcker förstås: de många modellägenheterna innehåller alltid böcker (hopsamlade påmåfå på alla möjliga språk), vilket väl visar att svenskarna (åtminstone i teorin) är ett läsande folk?

Döm om min förvåning, när jag vid kassorna hittade en hel pall ur ett gammalt restlager av Kjell-Olof Feldts bok Rädda välfärdsstaten, från 1994. Det var nog en handling som såg ut som en tanke, tänkte jag sarkastiskt? Jag köpte inte boken, den finns ju på vartenda bibliotek, eller hur? Åtminstone på bokvagnen med 5-kronors-böcker till försäljning?
Mats Myrstener