Vad är en "bibliotekarie"?

Ska bibliotekarier kalla sig bibliotekarier i framtiden eller bör de kalla sig något helt annat som exempelvis informationsarkitekter, mediaförmedlare, informationsguider eller varför inte informationsstrukturerare? Ja, listan på förslag till alternativa beteckningar kan ökas på och göras lång efter fantasi och behag.
I ett inlägg på BIBLIST här om dagen ställde Socialstyrelsens bibliotek frågan om det fanns en bättre beteckning för yrkestiteln än bibliotekarie. Man menade att det var en smula missvisande att kalla sig bibliotekarie eftersom dessa, åtminstone på Socialstyrelsens bibliotek, inte i någon större utsträckning längre arbetar med traditionella böcker och tidskrifter i pappersform. Och visst kan man dela deras undran över om det traditionella biblioteksarbetet har en plats i det moderna, globaliserade och webbaserade samhället?
Men om vi för ett ögonblick gör en historisk betraktelse över vårt mångtusenåriga yrke framkommer det snart att vad ett bibliotek innehåller, hur det används och hur dess innehåll är strukturerat under årens lopp förändrats en hel del, men ändå är förunderligt detsamma. På babyloniernas tid, för så där en 5-6000 år sedan handlade det om kilskrift på lertavlor. Flyttar vi fram tiden några tusen år består biblioteken mestadels av papyrusrullar på egyptiska, grekiska och latin, och ytterligare något årtusende framåt är biblioteken, som då ofta finns i klostren, fyllda av vackra handskrifter på pergament. När sedan biblioteken börjar fungera som en slags informationscentraler för allmänheten, tryckt eller digitalt, är vi framme i vår egen tid.
Men en röd tråd går dock att skönja genom den långa bibliotekshistoriken. Funktionen att förvalta och göra information och kulturarv tillgängligt, antingen för en utvald elit eller för en bred allmänhet.
Så, vart vill jag då komma med detta resonemang? Kanske är yrkesbeteckningen att vara eller icke vara ”bibliotekarie” egentligen mer en fråga om vår professions dåliga självkänsla idag än om titelns egentliga innehåll. Som jag uppfattar det, och då tänker jag främst på den långa debatt på BIBLIST som förekom detta inlägg, handlar det nu inte bara om hur bibliotekarier bör klä sig utan också om vilka associationer ordet bibliotek och bibliotekarie signalerar. Undertonen i ett flertal av inläggen var ungefär att den gamla benämningen "bibliotekarie" åsyftar någon som bara ägnar sig åt böcker, inte minst skönlitteratur. Dessutom bär de ofta koftor och foträta tofflor.
Hur missvisande vore det inte om dessa av kritikerna kallade, halvfossila varelser – bibliotekarier med tofflor alltså - av den breda allmänheten som vi skall betjäna, av ett beklagligt misstag skulle kunna förväxlas med den mer framåt och ”moderna” delen av yrkeskåren, de som är informationskompetenta specialister som jobbar med webb och allehanda elektroniska dokument, som aldrig läser skönlitteratur, och som framför allt har hängt med i utvecklingen och klär sig mer utmanande och ”stylat”?
Idag är det första Advent och det får mig att tänka på att det i år är femtio år sedan den första kvinnan blev vigd till präst i vårt land. En het fråga för såväl kyrka som riksdag idag är vigsel av samkönade par. Trots alla dessa minst sagt radikala förändringar inom den svenska kyrkan under de senaste femtio åren kallar sig dock prästerna fortfarande för präster. Kanske skulle en bättre titel, ”mer i tiden”, vara ”jämställda religionsförmedlare och/eller religionsinformatörer”?
Annsofi Lindberg,
Bibliotekarie vid Röda korsets högskola, Stockholm

Skriv gärna på bisbloggen

Vill du också publicera ett inlägg på bisbloggen? Delta i den samhällstillvända biblioteksdebatten? Skicka ditt inlägg till denna blogg och underteckna gärna med ditt namn och var du arbetar. I särskilda fall kan inlägg också publiceras under signatur. Men vi som "modererar" bloggen vill ändå gärna ha dina fullständiga uppgifter. Observera att de bloggetiska koderna måste iakttas.
Skicka ditt inlägg till
ingrid.atlestam@gmail.com, eller
mats.myrstener@gmail.com
så publicerar vi ditt inlägg.
moderatorerna

Omoderna ungdomar?

Båda nedanstående uppsatser handlar om ungdomars tankar och idéer vad gäller folkbibliotek. Liksom flera tidigare undersökningar visar dessa två att det är tämligen traditionella bibliotek de unga önskar sig, med böcker, tystnad och sagostunder.
Bibliotekarierna gör sitt bästa för att hänga med och vara häftiga med det senaste både virtuellt och in real life. Man öppnar Garage och Dieselverkstad och spelar rock i Asplunds rotunda. Är det så att de tilltänkta kunderna inte förstår sitt eget bästa då de bara vill ha ett "riktigt bibliotek"?

http://hdl.handle.net/2320/2346
Bibliotek och ungdomar med annan språklig bakgrund än svenska – en enkätundersökning
Bielecka, Elzbieta
(BHS) 2007

http://hdl.handle.net/2320/4080 Visa/Öppna
Demokrati, inte populism – en studie av en grupp ungdomars tankar kring folkbibliotekets uppdrag i en omvälvande samtid
Magnell, CamillaNilsson, Camilla
(BHS)2008

Var bibliotek, det räcker!
Ingrid Atlestam

Bibliotekets värde varar!

I DagensPS.se idag finns en artikel av Christer Berg där han förespråkar en ny lönemodell. Lön ska inte längre sättas efter principen tillgång och efterfråga utan utifrån det värde man skapar. "såväl direkt intäktsskapande som mjuka värden som ökar strukturkapitalet". Inte för att jag vet vad strukturkapital är för något, men att bibliotek är oerhört värdefulla och värdeskapande det är det ingen tvekan om. Så då borde vi ha betydligt högre löner än de som tillverkar, onödiga och miljöförstörande prylar. Fast det är nog inte så han menar!
BiS tog strid mot det individuella lönesystemet när det lanserades i slutet av 80-talet, den kampen förlorade vi. Nu är det dags att vi börjar visa vilket värde biblioteken skapar såväl andligt som matriellt, inte i första hand för våra löners skull utan för att rädda vär(l)den!
Ingrid Atlestam

Skitiga sjukhus

I mitten på 1930-talet reste författaren Ludvig Nordström runt i Sverige och gjorde det mycket omtalade reportaget "Lort-Sverige". Ivar Lo-Johansson gjorde detsamma i början på 1950-talet när han skrev om de urusla förhållandena på svenska ålderdomshem. Och en folkbildare som Alva Myrdal var närmast besatt av att det skulle vara rent och snyggt i hemmen. I de flesta arbetarhem var det ett sorts "adelsmärke".
Men vad händer idag? Städningen på Danderyds sjukhus har lagts ut på en entreprenör. Följden är att snusket blivit allt värre. Till slut slog en inlagd patient, som också var läkare (!), alarm. Men den borgerliga majoriteten i landstinget tror att hela sjukhuset mår bra av att privatiseras! Som om det skulle bli renare i hörnen då? Gatorna i Stockholm är idag skräpigare än på år och dag - inte minst för att städningen har lagts ut på entreprenad. Lokaltrafiken är ett rent kaos, av samma orsaker. Och hur är det med folkbiblioteken - blir de verkligen bättre av att privatiseras, eller drivas av en entreprenör?
För att citera ur "Star wars": Who is the more foolish? The fool, or the one who lets himself be led by a fool?
Mats Myrstener

Vad är ett folkbibliotek?

Bengt Nerman, folkbildare och skribent i över sextio år, ställde mig och andra bibliotekarier mot väggen i senaste numret av bis. Han minns sitt gamla bibliotek i Vällingby, ett typiskt förortsbibliotek från 1950-talet, på sin tid präglat av vad Nerman kallar "närhet, öppenhet och tillgänglighet". Det var ett "familjebibliotek", gjort för att hela familjen skulle kunna besöka det tillsammans, påverkat av liknande folkbibliotek som lanserades i Göteborg vid denna tid.
Nerman har helt rätt i att idealen var annorlunda än när huvudbiblioteket, "Asplundhuset" invidges 1928. Det var ett barn av sin tid, ett "lärdomstempel" för djupgående studier, med klara avgränsningar mellan barn- och vuxenavdelning, med en väldig mödosam trappa upp mot ljuset i den stora rotundan, där 17 år var åldersgräns. Det präglades kanske av öppenhet, för den som hade den rätta åldern, men kanske mindre av "närhet" och "tillgänglighet". Det var snarare präglat av den tidens folkbildarideal: klassisk bildning, hårt tillkämpad kunskap, och skarpa klassgränser som möjligen kunde överbryggas med folkbibliotekets hjälp.
Om jag själv får formulera mitt folkbiblioteksideal får det nog bli det stadsbibliotek som invigdes i Umeå september 1985. Ett öppet bibliotek i ett plan, stort och välkomnande, utan väggar mellan de olika avdelningarna men ändå stort nog för att alla skulle få plats utan att barnen skulle störa de som studerade. Det blev en självklar centralpunkt i Umeås lilla centrum, och verkar fungera så även idag, trots att staden vuxit betydligt sedan dess. Med stolthet kan jag konstatera att Umeå fortfarande behållit sin tätplats som biblioteksstad i Sverige, även på "nätet".
Problemet med ett nytt stadsbibliotek i Stockholm är att folkbiblioteksverksamheten varit så eftersatt under så många år i Stockholm. Men ett bra exempel på ett nytt litet lokalt bibliotek är ändå den senaste av det fyrtiotal filialer som finns i huvudstaden, i nybyggda Hammarby sjöstad. Ett litet trevligt bibliotek där både vuxna och barn får plats, även om ytan är begränsad. Idag finns inte alls de pengar att tillgå som fanns när filialen i Vällingby byggdes.
Asplundhuset är fullständigt otillräckligt idag. Ännu värre är situationen på Södermalm, med sina två slitna filialer. Hela verksamheten skulle behöva en väldig ansiktslyftning, men var finns pengarna? Men Bengt Nerman efterlyser också en medvetenhet från biblioteksarbetarnas sida. Vad ska biblioteket användas till? Hur ska det kunna återfå sin plats som centralpunkt i samhället, som det en gång hade?
De studerande tar allt större plats på folkbiblioteken, men gjorde så också i Asplundhuset 1928. Något "familjebibliotek" var det aldrig fråga om. Men det finns intentioner till att den nya tillbyggnaden skulle kunna fungera så. För att serva de enorma besökssiffror det blir fråga om, så måste det vara väldigt stort. Och helst skulle man bygga några mindre bibliotek dessutom, som det som föreslagits vid Slussen? Och helst på bredden, inte på höjden.
"Vad är ett folkbibliotek?" Frågan har säkert många svar. Om folkbiblioteken, som det blivit, ska vara "ein Mädchen für alles", då måste det innehålla många olika funktioner. Går alla dessa att kombinera? Jag tror det. Kanske ska man, som jag tror Bengt Nerman menar, återuppväcka tanken på "familjebiblioteket". Ett ställe dit hela familjen kan gå när man är ledig. Ett "evenemang", ett nytt modeord i modernitetens tid, som också blir ett sätt att locka till sig nya, unga låntagare så väl som äldre. Men det kräver en väldig satsning och förmåga att tänka nytt. De finns mycket, många förlorade år, att ta igen.
Mats Myrstener

Staten och kapitalet ("Den enda vägens politik" ?)

Konsulten Kjell A. Nordström utropade idag i SvD (24/11) att kapitalismen står stark. Och i helgens Expressen tyckte författaren Lars Gustafsson i Texas att marknadsliberalismen klarat "krisen". Man undrar på vilken planet dessa herrar befinner sig?
Det är ju tvärtom så att staten åter fått gå in och rädda ryggraden på den svenska kapitalismen, de svenska bankerna. Det är som i den gamla proggschlagern från 1970-talet: "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt, och den ena handen vet precis vad den andra gör."
I början av 1990-talet höll SE-banken på att gå omkull. Det var t.o.m. risk att den skulle övertas av staten. Wallenbergarnas flaggskepp räddades av en nyemission av aktier, som aktieägarna betalade. Idag är det skattebetalarna som får gå in och rädda vad som räddas kan.
Men istället för att ta ett radikalt grepp, slå samman Nordea och skuldsatta Swedbank, göra om den till en icke vinstdrivande bank som kan få skattebetalarnas förtroende, utan höga bankdirektörslöner med fallskärmar, så låter man allt fortgå med att lappa och laga. Och när amerikanska Citibank ska räddas blir beloppen närmast svindlande!
Men kapitalismen står "stark". Och den socialdemokratiska politiken verkar vara fortsatta neddragningar av den offentliga sektorn, inklusive våra livsviktiga folkbibliotek. Någon självständig ekonomisk politik kan Sverige inte föra sedan vi gick med i EU, där är det inflationsbekämpning som fortsatt gäller, trots att ekonomin förblöder.
En patient med knäckt ryggrad som håller på att förblöda? Hur illa kan det bli innan marknadsliberalismens kvacksalvare vaknar upp ur sin törnrosasömn?
Mats Myrstener

Ångrad blogg och bloggångest

I Göteborgs Posten har Bo Rothstein initierat en debatt om bloggandet Med väl valda exempel kommer han fram till att bloggar är som kloaker. De utpekade bloggarna har försvarat sig och i ett fall ångrat ett grovt antisemitiskt påhopp.
Professor Rothstein har säkert helt rätt i att det skrivs en massa dravel och skit på diverse bloggar, men han gör ju det vanliga felet när det gäller nya mediaformer, missar att skilja på form och innehåll. Vi känner igen det från när videon var ny och debatten mest handlade om våldsinslag som gjorde att somliga fördömde hela mediet. Säkert var det på samma sätt när tv, radio, boktryckarkonsten var nya. Bloggtekniken är givetvis varken god eller ond i sig, utan den är som Alfredssons påse, tom tills man fyller den med något.
I Metro idag skriverNabila Abdul Fattah i sin krönika om bloggångest, detta att känna sig både tvingad och ha skapat ett behov av att behöva skriva på sin blogg varje dag. Detta förstår jag bättre. Hoppas bisbloggen blir mer kollektiv, att fler passar på att tycka till, analysera, ventilera stort och smått i biblioteksvärlden och även resten av verkligheten.
Gör bisbloggen till idérikt källflöde!
Ingrid Atlestam

Småprat till döds?

I BBL nr7, 2008 varnar biblioteksforskaren Joacim Hansson för att biblioteken i sin iver att vara till lags, bidrar till att kommunisera sönder sitt demokrtiska uppdrag, vilket kan bli ett hot mot både bibioteken och demokratin.
Han ser "Bibliotek 2.0" som det mest politiska projekt biblioteken tagit sig an sedan de kulturpolitiska målen 1974. Istället för långsamhet och reflexion understöder biblioteken ett ständigt kommuniserande och småpratande.
En liknande slutsats finns i uppsatsen "Skönlitteratur på svenska folkbibliotek: En diskursanalys" (inkom 2008-10-30) http://www.uppsatser.se/uppsats/faa458f0d6/ där Jonny Sundell konstaterar att något verkligen hänt när det gäller bibliotekens inköp av skönlitteratur under senare år. Nu gäller regeln ge folk vad de vill ha, vilket innebär att många bibliotekarier avstår från böcker de skulle vilja ha i biblioteket och köper sådant de egentligen av kvalitetsskäl helst skulle avstått ifrån.
Sundell påpekar att biblioteken här sviker sitt kulturpolitiska uppdrag, vilket på sikt kan leda till ett ifrågansättande av verksamheten.
Månne biblioteksdiskussionen kan komma ut ur garderoben innan det är försent?
Ingrid Atlestam

Navelskåderi istället för ideologi?

Göteborgs Posten beklagade häromdagen att Christer Hermansson tagit av sig läderbrallorna. Tidningen tror att det innebär att biblioteksdebatten därmed är död, som om den suttit i byxona!. Tänkte då snabbt tala om för GP att visst finns det en vital kreativ biblioteksdebatt. Men eftertankens kranka blekhet hann ifatt, för var är debatten? På BIBLIST! Nej, det vore förödande för det stora förtroende som biblioteken enligt även senaste SOM-undersökningen har, om media torgförde vad som sker på BIBLIST just nu!
Snacka om navelskåderi, om man nu som bibliotekarie får visa naveln? Månne även manliga bibliotekarier få exponera livets lilla knapp eller förbjuder det på biblioteken , enligt somliga, rådande matriarkatet detta?
Ska genus diskuteras på BIBLIST, så lyft diskussionen till att handla om verksamheten, inte personliga tillkortakommanden!
Men viktigare vore att analysera och föra en kreativ debatt om det faktum att det är bland lågutbildade som folkbibliotekens minsknig av lån och besök är störst enligt SOM-undersökningen! Vilket innebär att risken är stor att folkbiblioteken bidrar till ökade klyftor!
Ingrid Atlestam

Mikaels blogg

Vår finske vän Mikael Böök har en egen blogg, där han bl.a. skriver om BiS. Logga in och kolla!
http://blogi.kaapeli.fi/book/monthlist_html?year=2008&month=7
Mats Myrstener

En EU-kritiker som inte ger sig!

Det är skönt med människor som inte vänder kappan efter vinden. Ständige EU-kritikern Gösta Torstensson har gett ut flera utmärkta böcker om EU, varav flera borde stå i bibliotekens REF-hyllor, t.ex. hans genomgång av det viktiga Nice-fördraget. Han ger ut böckerna på det egna förlaget Gausta, och de kan beställas på hans e-post gosta.torstensson@comhem.se.
De två senaste böckerna (häftena) handlar om det s.k.Vaxholmsmålet, där EU-domstolen fällde svenska fackförbunden Byggnads och Elektrikerförbundet, när de bojkottade det lettiska byggföretaget Laval som Vaxholms kommun anlitat för att slippa betala avtalsenliga löner till ett skolbygge i kommunen. Boken heter "Så faller den svenska modellen", och den utreder hur skör den svenska arbetsmarknadsmodellen är i ett EU där de nationella fackförbunden ställts under konstant eldgivning från arbetsgivare som inget hellre vill än ha en avreglerad europeisk arbetsmarknad.
Den andra boken, "Mer eller mindre demokrati", behandlar EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget. Fördraget ska ratificeras i samtliga EU-länder, men kommer bara undantagsvis att underställas en folkomröstning. Rädslan för att "folket" ska säga nej igen är stor i Bryssel.
Det nya fördraget är till 96 procent liktydigt med det gamla, som röstades ner i folkomröstningar i Holland och Frankrike 2005. Torstensson kallar det "den största maktöverföringen sedan Sverige blev medlem i EU 1995". Fördraget innebär slutet för svensk militär alliansfrihet, hårdare invandringsregler, mer överstatlighet och makt till de välgödda och stormrika parlamentarikerna och de tusentals tjänstemännen i Bryssel. Europeiska rådet får en maktfull president, ett aktivt steg att göra EU till ett "Europas förenta stater", där de största länderna kommer att få en tungt vägande representant. Vanliga löntagare och fackföreningar kommer att få ännu svårare att göra sig gällande i kapitalismens "Europa", det demokratiska underskottet blir ännu större.
Även om jag själv slutat vara aktiv EU-motståndare, jag är inte ens säker på att Sverige skulle klara sig utanför EU längre, med tanke på våra politikers kompetensnivå, så uppskattar jag Gösta Torstenssons envetna kritiska röst.
Den är ännu viktigare idag när nästan samtliga politiker i Sveriges riksdag, utom Lars Ohly, blivit EU-kramare.
Mats Myrstener

Fallet "Stieg Larsson"

Man kan tycka vad man vill om att vissa författare blir rika som troll, medan andra får leva på bidrag hela livet. Men fallet Stieg Larsson är extremt. Hans deckar-trilogi har nu sålts inte bara till Tyskland och Frankrike och de nordiska länderna, utan också till svårflirtade bokmarknader som den brittiska och den amerikanska.
Filmerna, som gjorts efter böckerna, är också blockbusters i många länder, redan innan de haft premiär! Larsson närmar sig snabbt bokmiljonärer som Herman Lindqvist, Liza Marklund, Henning Mankell och Jan Guillou. Men han har några miljoner kvar till toppnamn som J.K.Rowling och Steven King.
Allt hade väl varit gott och väl om inte Stieg Larsson varit död. Han blev bara femtio år, efter ett stressigt och hårt liv som reporter på antirasistiska tidningen Expo. Han var flera gånger mordhotad. Böckerna skulle blivit hans "pensionsförsäkring" hade han sagt. Nu fick han vare sig uppleva sina böckers exempellösa framgång eller en tryggad ålderdom.
Jag träffade Stieg Larsson på Kungsholmen, vi sökte bägge in på Journalisthögskolan. Vi var lika gamla, han gick på Umeås yngre läroverk, Dragonskolan. Författaren Stig Larsson (utan "e") som också kom från Umeå, sa i en intervju efter Stiegs död att de ofta träffades på Östra Gymnasiet mellan lektionerna. Det var bara det att Stieg aldrig gick på Östra Gymnasiet. Var hans namne fick det ifrån förtäljer inte historien.
Jag minns speciellt att han hälsade till min mamma, som var hans gamla lärare i svenska och engelska på Dragonskolan. "Den bästa lärare jag haft", sa han, vilket jag tog till mig. Om hon kom att påverka hans språkbehandling vet jag inte, men jag tror att hon skulle varit stolt. Hon dog redan 1982.
Stieg Larsson skrev inget testamente. Därför kommer alla hans miljoner inte att gå till sambon Eva i Stockholm, eller (som han själv ville) till Expos arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Istället går pengarna rakt ner i fickan på Stiegs far och bror, som i Umeås lokaltidning vältaligt omvittnat hur väl de bägge ville Stieg och hur ofta han kom och hälsade på hemma i stan.
I själva verket, som hans sambo intygat, umgicks Stieg inte alls med sin släkt i Umeå, utom några få gånger sedan han lämnat stan samtidigt som jag 1974. Umeås Jante-miljö gav han nog inte mycket för. Hans liv skulle kunnat bli, och blev, en riktigt spännande filmthriller, med ett, minst sagt, cyniskt slut.
Mats Myrstener

BiS och BBL

I senaste Biblioteksbladet intervjuas nya professorn i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala, Eva Hemmungs Wirtén. Där sägs bland annat att upphovsrättsfrågor i biblioteksvärlden inte diskuterats i Sverige. Den gode bis-läsaren hajar naturligtvis till, eftersom bis resande reporter Siv Wold-Karlsen skrivit om detta under flera år, inte minst i förhållande till de franska författarnas kamp mot EU-organet Eblida om att införa utlåningsavgifter på franska bibliotek, och i förlängningen alla folkbibliotek inom EU. (Likaså har Kjell Nilsson skrivit om "Upphovsrätt på glid" i Ikoner 2007:1.)
Jag bad BBL:s redaktör om att få publicera ett tillrättaläggande i tidskriften, men fick till min förvåning avslag. Svaret hon gav var att "bara för ni skrivit om det i bis, så innebär det väl inte att det 'diskuterats' i bibliotekssverige?"
Hon tyckte att jag istället skulle publicera mitt inlägg på bisbloggen (!), vilket härmed är gjort.
Jag kunde dock inte låta bli att mejla BBL för att säga att Eva Hemmungs Wirténs avhandling, "Global infatuation", som handlar om kioskboksförlaget Harlequin books i Toronto, recenserades, som en av få tidskrifter, i - bis.
Mats Myrstener

Klädsel? Ja!

På BIBLIST rasar nu åter debatten om bibliotekariers klädsel, man kliver på i ullstrumporna och tycks inte att ha annat att göra än älta sin image med eller utan piercing och tofflor. Tidigare har mediaurvalsdebatten alltid varit den eviga, och nödvändiga, följetongen i bibliotekssammanhang, men nu tycks fokus tyvärr ha flyttats från innehåll till yta, från verksamhet till individ.
Det borde väl räcka med en annpassad variant av ordningsreglerna från det gamla Högre Allmänna Läroverket "bibliotekarie ska vara hel och ren och med nödiga läroböcker försedd". Kanske är det läge att ta med en annan del av reglerna i dessa marknadskollapsens tider "allt spel om penningar och peningars värde är bibliotekarie förbjudet"
Ingrid Atlestam

1968 som folkrörelse

Äntligen en ny bok av Gun-Britt Sundström. För oss som följt henne sedan "Student 64" och hela tiden kunnat instämma, att precis så är det , för oss är läsningen av "Bitar av mig själv" en veritabel högtidsstund. Vad den ger den som inte tillhör samma generation eller samma värderingar är svårt att avgöra, så kommentera gärna det här på bloggen!
I boken rekommenderar hon Kjell Östbergs "1968, då allting var i rörelse" (Prisma 2002) och det är bara att instämma även i detta.
Östbergs analys av vänsteruppsvinget bygger på såväl arkivstudier som en serie seminarier med många som var med när det begav sig. Boken ger en mycket mer postiv, nyanserad och mångfacetterad bild av de olika rörelserna och deras förhållande till socialdemokratin och staten än till exempel Håkan Arvidssons "Vi som visste allt" (2008). Östberg drar många paralleller med folkrörelsernas barndom och menar att det som brukar kallas 68-vänstern var en mycket traditionell folkrörelse. Man bildade föreningar, gav ut tidskrifter, arrangerade studiecirklar och demonstrerade. Mycket av detta skedde med stöd av offentliga medel, såsom föreningsbidrag, tidskriftsstöd och tillgång till lokaler och teknik via t ex fritidförvaltningar och bidrag från studieförbunen. Tack vare denna starka folkrörelsetradition utvecklades inte den svenska vänstern inte någon terrororganisation, såsom i Italien eller Tyskland, utan kom att ha en stor och mer långsisktig påverkan på samhällsutvecklingen och de flesta gamla aktivisterna har kvar sina grundvärderingar något avslipade och gnetar på om ock i andra former.
BiS, som ju är en typiskt barn av denna tid, med start 1969, ordnade visserligen bara en egen demonstration, men har gett ut desto fler tidskfriftsnummer och även ordnat utställningar och studiecirklar och har fortfarande kvar stormötet som högsta belutande organ även om det numera finns en styrelse.
BiS är alltså en folkrörelse!
Ingrid Atlestam

Smakprov ur bis nr 3 /2008

Nytt nummer av bis - nr3/08