Fallet "Stieg Larsson"

Man kan tycka vad man vill om att vissa författare blir rika som troll, medan andra får leva på bidrag hela livet. Men fallet Stieg Larsson är extremt. Hans deckar-trilogi har nu sålts inte bara till Tyskland och Frankrike och de nordiska länderna, utan också till svårflirtade bokmarknader som den brittiska och den amerikanska.
Filmerna, som gjorts efter böckerna, är också blockbusters i många länder, redan innan de haft premiär! Larsson närmar sig snabbt bokmiljonärer som Herman Lindqvist, Liza Marklund, Henning Mankell och Jan Guillou. Men han har några miljoner kvar till toppnamn som J.K.Rowling och Steven King.
Allt hade väl varit gott och väl om inte Stieg Larsson varit död. Han blev bara femtio år, efter ett stressigt och hårt liv som reporter på antirasistiska tidningen Expo. Han var flera gånger mordhotad. Böckerna skulle blivit hans "pensionsförsäkring" hade han sagt. Nu fick han vare sig uppleva sina böckers exempellösa framgång eller en tryggad ålderdom.
Jag träffade Stieg Larsson på Kungsholmen, vi sökte bägge in på Journalisthögskolan. Vi var lika gamla, han gick på Umeås yngre läroverk, Dragonskolan. Författaren Stig Larsson (utan "e") som också kom från Umeå, sa i en intervju efter Stiegs död att de ofta träffades på Östra Gymnasiet mellan lektionerna. Det var bara det att Stieg aldrig gick på Östra Gymnasiet. Var hans namne fick det ifrån förtäljer inte historien.
Jag minns speciellt att han hälsade till min mamma, som var hans gamla lärare i svenska och engelska på Dragonskolan. "Den bästa lärare jag haft", sa han, vilket jag tog till mig. Om hon kom att påverka hans språkbehandling vet jag inte, men jag tror att hon skulle varit stolt. Hon dog redan 1982.
Stieg Larsson skrev inget testamente. Därför kommer alla hans miljoner inte att gå till sambon Eva i Stockholm, eller (som han själv ville) till Expos arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Istället går pengarna rakt ner i fickan på Stiegs far och bror, som i Umeås lokaltidning vältaligt omvittnat hur väl de bägge ville Stieg och hur ofta han kom och hälsade på hemma i stan.
I själva verket, som hans sambo intygat, umgicks Stieg inte alls med sin släkt i Umeå, utom några få gånger sedan han lämnat stan samtidigt som jag 1974. Umeås Jante-miljö gav han nog inte mycket för. Hans liv skulle kunnat bli, och blev, en riktigt spännande filmthriller, med ett, minst sagt, cyniskt slut.
Mats Myrstener