Mer om läsfrämjande

Här är en länk från Dyslexiförbundet som tar upp läsprojektet "Läs för mig pappa". Dyslektiker är ju också en grupp som borde få hjälp med läsfrämjande åtgärder.
http://www.dyslexi.org/fungerande-medier/las-mej-pappa

Lotta tipsar om skräckböcker

Det räcker med att öppna dagstidningen så blir man rädd och får kalla kårar. Inte för att vår kulturminister ser särskilt skräckinjagande ut, om hon nu över huvud taget finns, man undrar ibland? Men omvärlden skrämmer mig destor mer, mycket mer än när jag var barn.
Lotta Olsson i DN slår ett slag för skräcklitteraturen och efterlyser fler bra författare på området. Vem ska ta upp den fallna manteln efter Mary Shelley, Robert Louis Stevenson, Bram Stoker, H.P. Lovecraft, Edgar Allan Poe och Stephen King?
John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin tillhör Lottas favoriter, men hon tycker att några av alla dessa deckar-wannabes kunde ägna sig åt gammal god skräcklitteratur istället.
Tillbaka till den läskiga boken, tycker hon. Bort från filmernas splash- och goreeffekter! Den bästa skräckeffekten är, och har alltid varit, en simpel knackning på dörren, omvridandet av ett handtag, en skugga under sängen.
Det är varandra vi är rädda för, menar hon, och det är kanske så det är. För det finns ju egentligen inga vampyrer och varulvar, bara farligt obildade kulturlösa sverigedemokrater, och fega aningslösa politiker med feta plånböcker, som bara tänker egoistiskt på att sänka skatterna och spara i de offentliga finanserna.
Mats Myrstener

ABF Play - en bra grej!

Jag har läst texter där folk argumenterar att internet har gjort folkbildningen överflödig. Nå - ABF, Arbetarnas bildningsförbund, verkar inte hålla med (och det gör verkligen inte jag heller, förstår inte motsättningen). Idag såg jag att ABF har öppnat sin egen "playkanal" på internet: ABF Play. Här kan du se föreläsningar, seminarium och annat. Mycket bra initiativ tycker jag! Titta på introduktionen till kanalen här:

Besök ABF Play.

Hoppas vi fortsättningsvis får se fler av den här typen av smarta internetprojekt från ABF.

Tobias Willstedt

Alliansen stryper bistånd

Läser att Sverige drar in biståndet på 1,5 miljarder till Globala fonden som bekämpar aids, malaria och tuberkulos i tredje världen. Anledningen är att 4 av de 130 mottagarländerna anses vara korrupta.
Vad ska man säga. Skäms känns för snällt. Jimmie Åkesson har iaf skördat sin första triumf i riksdagen.
Mats Myrstener

Internationella nalledagen

Så här skrev man 2008: "27/10 infaller på en lördag men biblioteken kan naturligtvis fira nalledagen både före och efter 27/10. Vi uppmanar alla att spela och sjunga Egners ’Bamsefars födelsedag’, som sedan 2001 är nalledagens ’officiella’ födelsedagssång. Teddybjörnen Fredriksson med Lasse Berghagen kan också spelas.
Vi vet att det är många bibliotek över hela Norden som uppmärksammar nalledagen och de som vill har också möjlighet att köpa årets biblioteksnalle."
denna icke-händelse arrangeras av
www.prforeningen.org
internationella nalledagen

bild: engelsk bibliotekarie i Oxford, med nalle i fönstret.

Det relevanta folkbiblioteket

Inför bissalongen är det läge att påminna om denna bisartikel "Det relevanta folkbiblioteket" av Lena Lundgren.

Om jämställdhetsarbete och läsfrämjande

Fredagen den 19 november är det årsmöte för Svensk Biblioteksförenings nätverk för jämställdhet på bibliotek. Det är en lång och krånglig titel på ett nätverk med ett mycket simpelt syfte: att aktivt verka för att kunskapen om jämställdhet stärks hos landets biblioteksmedarbetare.
Sara Fältskog Eldros kommer att tala om varför biblioteken behöver arbeta för jämställdhet. Sedan debatteras syfte, mål och medel för läsfrämjande arbete med pojkar och män. Gunnar Klaesson från förlaget En bok för alla talar också om det framgångsrika LO-projektet Läs för mig pappa, som nästa år mister sitt statliga stöd från det ointresserade kulturdepartementet. Anmälan sker till Svensk biblioteksförening (Wiviann Wilhelmsson).

Vi har också lagt in en ny länk till höger på sidan, till www.bokcirklar.se som startades 2007 av Nina Frid, som också arbetar med Stockholms stadsbiblioteks projekt Den långa svansen, se mer info på SSB:s hemsida. Nina har också skrivit en utredning om den prekära situationen för landets arbetsplatsbibliotek, som hon redovisar i bis nr 4.
Nina Frid presenterar bokcirklar.se på Peter Alsbjers biblioteksblogg.
Mats Myrstener

Boklördag, nedläggningshotade bibliotek, och kulturingenjörer

Sitter med DN:s efterlängtade Boklördagsbilaga. Läser t.ex. att Finlandsinstitutet i Stockholm, som har ett förnämligt bibliotek, öppet för allmänheten, har poesi-
frossa måndag 25/10, med bl.a. gamla storheter som Göran Sonnevi, Lars Mikael Raattamaa, och finska poeter som Markku Paasonen och Sanna Tahvanainen.
Finlandsinstitutets bibliotek var tidigare nedläggnings-
hotat, men i Finland är man mån om bibliotek och kultur, och till slut lyckades man skaka fram pengar. Mer i farozonen är nog Kurdiska biblioteket, skapat av Nedim Dagdeviren. Man har tappat sitt statliga stöd, och fått flytta från flashiga Skeppsholmen till förorten Duvbo i Sundbyberg. Nu måste man flytta igen.
Hopp finns om att få ett antal rika kulturintresserade kurder att satsa pengar i biblioteket. I Kurdistan är man inte blyg när det gäller sponsring, nej bidragsgivarna förväntar sig att ståta på central plats i biblioteket med namn och summa pengar, kanske gärna en liten byst också!
Läser vidare att Lotta Schüllerqvists bok om Gaza, "Marnas hemlighet" släpps på torsdag 28/10. Och att nummer ett på boktoppen glädjande nog är en politisk fackbok: Henrik Berggrens välskrivna biografi om Olof Palme.
Ser tillslut på Namn och nytt att "kulturingenjör" inte alls är något nytt begrepp från 2010. Det fanns redan på 1920-talet, men var då snarast en agronom som sysslade med mossor och lavar! Var tid har sin sed, som de gamla romarna sa.
Mats Myrstener

Dagens samhälle liknar lasermannens

Det anser Gellert Tamas, författare till boken om Lasermannen som sköt invandrare i Stockholm på 1990-talet. Då som nu hade ett främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen.
-Men minnet är kort, konstaterar han bekymrat.
Lasermannen, österrikaren John Ausonius, var dessutom själv invandrare.
Mats Myrstener

Det vänstervridna BiS-seminariet i det nya bisnumret

Så är numret klart att korrekturläsas. Samma dag som jag läser i nya Biblioteksbladet om BiS vänstervridna seminarium på mässan. Det tilltalar varken BBL-skribenten, somliga närvarande bibliotekarier eller kulturministern. Eller Elsebeth Tank för den delen.
BBL efterlyser ett balanserat seminarium. Det är tydligen provocerande att så många kommit för att lyssna på den bibliotekssyn som två kulturarbetare – litet godtyckligt hopfösta under en vänsterstämpel.- utvecklar.
BiS roll under sin 41-åriga historia har ju varit att just lyfta fram ett perspektiv som ifrågasätter mainstreamade folkbiblioteksidéer och diskutera sig fram till vad som faktiskt gagnar ett rättvist bibliotek. BiS är förstås inte mot vare sig IT eller trivsamma bibliotekslokaler och i vår yrkesvardag gör också vi som individer vad vi kan för att skapa biblioteksmiljöer som motarbetar digitala klyftor och skapar välkomnande rum. Men biblioteket har ett samhälleligt uppdrag att värna och utveckla en rad områden – inte minst litteraturen. Den diskussionen ska inte reduceras till ”vänstergnäll” – för att citera kulturministern i BBL – och inte heller har vi anledning att be om ursäkt för att vi ger även folk utanför det egna skrået tillfälle att föra fram sina uppfattningar om bibliotekets roll. Mässeminarieformen ger dåligt utrymme för att föra hela diskussionen vid samma tillfälle. BiS seminarium är en del i en större diskussion.
BiS fortsätter alltså att ”gnälla” i detta och åtskilliga kommande nummer. Men 2011 kommer också att bli ett avgörande år för BiS. Vi står i en generationsväxling; gamla aktiva är på väg ut – och nya är beredda att ta över. Hur BiS och dess tidskrift kommer att utvecklas vet vi bättre efter årsmötet i mars.
BiS behöver dig! Är du beredd?

Lennart Wettmark

PS bis nr 3 går till tryckeriet nästa vecka med en diskussion kring Creative Common, BiS och Globalarkivet, men också Kerstin Ericssons biblioteksliv, en intervju med Theodor Kallifatides, "Vad är invandrarlitteratur?", reportage från Nicaragua, nytt om vår Västsaharinsamling och en hel del annat.

Mindre utlån i Gävleborg

Även i Gävleborgs län, där jag en gång såg dagens ljus 1954, märker man av minskat bokläsande.

"Det lånas färre böcker i Ljusdal, samtidigt som bibliotekens resurser minskat. Men bibliotekarierna berättar att biblioteken har mer att erbjuda än det som finns i hyllorna.
Ljusdalsborna är bäst i länet på att låna böcker. Emellertid har antalet lånade böcker minskat sedan 1998. Enligt uppgifter från Kulturrådet lånar Ljusdalsbon i snitt 9,3 böcker om året jämfört med 11,3 som var snittet 1998. Men Karin Jönsson säger att det inte behöver betyda att biblioteken är mindre viktiga.
– Biblioteket har så många andra verksamheter, säger hon.
Om biblioteket tidigare varit ett hus med böcker är det i dag en plats för kultur och möten av alla slag. Tidningar och tidskrifter, musik och film, datorer med tillgång till internet och databaser. Här finns studierum som används av distansstuderande och studiecirklar. Här hålls utställningar och barnteater. Nyfödda barn med familj får en sorts introduktion som kallas Läsglädje för livet.
Till och med bröllop hålls i kommunbiblioteket. Så kallade borgerliga vigslar genomförs här några gånger per år, under ordinarie öppettider och till allmän beskådan.

Enligt Kulturrådet har driftskostnaden för biblioteken i kommunen minskat med elva procent, drygt en miljon kronor, från 1998 till 2009. Lotta Trosell Svender, bibliotekschef i Ljusdals kommun säger att de nedskärningar som har gjorts ska sättas i proportion till befolkningsminskning och situationen i övrigt.

Gävleborgarna läser minst böcker i hela Sverige och läsandet fortsätter att minska. 12,97 minuter per dag ägnas i Gävleborg 2010 åt att läsa böcker.
Förra året läste Gävleborgarna 17,82 minuter per dag i snitt.
Mest lässugna i Sverige är Uppsalaborna med drygt 23 minuter per person och dag.
- Vi har inte märkt någon minskning av antalet lån, snarare tvärtom, säger en bibliotekarie i Hudiksvall, men vi ser ju å andra sidan bara de som kommer hit."
Folkbiblioteket är "kommunens vardagsrum" skriver man. Och bjuder man hem folk till sig så vill man ju att det ska vara fint!

källa: Hälsinglands Tidning 18/10 och 10/8 2010.

Välkommen till BiSsalong 1, tema: varför vill du jobba på folkbibliotek?

Tid: Torsdagen den 4 november klockan 18.00.

Plats: Spelbomskan Stockholm Stadsbibliotek Odengatan 63.

Arrangörer: Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle)

Välkommen till ett samtal om det vardagliga arbetet på våra folkbibliotek

Föreningen BiS bjuder in till BiSsalong 1, den första av, förhoppningsvis, flera kvällar då vi som jobbar på bibliotek får en möjlighet att träffas för att diskutera aktuella teman. Målsättningen är att dessa salonger skall vara tankeväckande möten, under avslappnade former, där är vi får tid till att reflektera. Tid som vi annars kanske inte har i vår vardag.

Första mötet kommer att ledas av Nick Jones (enhetschef Bibliotek Forum Nacka) och Tobias Willstedt (bibliotekarie Alby bibliotek). På mötet kommer BiS presentera två texter som fungerar som utgångspunkter för en fri diskussion. I de här texterna har samtalsledarna formulerat några kritiska frågor utifrån det vardagliga arbetet på folkbibliotek.
BiS kommer att bjuda på dricka och någon lättare förtäring till mötet.

Texterna som har skrivits till mötet finns att läsa på Bisbloggen om man vill läsa dem i förväg.

Öppet för alla, även icke BiS-medlemmar!

Läs Nick Jones text Var hamnade jag?

Läs Tobias Willstedts text Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Stolthet och fördom

Jag önskar och vill arbeta för ett solidariskt samhälle. Det är en av anledningarna till att jag ville jobba på ett folkbibliotek från första början. Idag har jag varit anställd bibliotekarie sedan 2006 och jag kan bara konstatera att jag har förmånen att få jobba med något som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Detta kan jag säga trots alla problem som vi vet finns i vår verksamhet och de nya utmaningar som Sveriges alla bibliotek ställs inför. Jag är stolt över att jobba på bibliotek.

Jag vill inte heller hymla med att jag ibland tycker att mitt arbete som bibliotekarie på ett mindre folkbibliotek känns tungt. Det är inte speciellt flexibelt, att ge god service kräver både tålamod och motivation (svårt att alltid möta alla med ett leende) och lönen kunde ha varit bättre. Det finns kreativa inslag i jobbet, men det finns också andra moment som är tråkiga och själsdödande. Man klamrar sig fast vid de kreativa och stimulerande inslagen under arbetsdagen allt vad det går, men det blir svårare med en krympande personalstyrka och allmänt knapra tider. Vissa av oss känner en gnagande känsla av ett ständigt tilltagande förfall. Det är kanske någonstans i den känslan som den här texten börjar. Jag tänkte göra en slags lägesbeskrivning med utgångspunkten i mina egna och andras upplevelser: hur är det att jobba på ett bibliotek 2010 och vilka är framtidens utmaningar?

Vi pratar för sällan om hur det vardagliga arbetet på ett bibliotek är. När de ser på utifrån får de flesta människor uppfattningen att vi som jobbar på bibliotek i stor utsträckning har en lugn och stressfri vardag. Den populära bilden av oss hos människor jag möter är att biblioteksarbetaren mest står och bläddrar i en bok i ett stillsamt vardagslunk. Vi är många som på olika sätt försöker problematisera den här fördomsfulla bilden av oss och miljön vi jobbar i, och jag tror också på en förändring av hur vi blir uppfattade på lång sikt.

En av förra årets mest omskrivna företeelser på biblioteken i Sverige har varit just missnöjet med arbetsmiljön. Personalen har slagit larm för att de upplever en vardag som är allt annat än lugn och stressfri. Under det gångna året har missnöje signalerats i några av landets stora institutioner som Stockholm Stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och Malmö stadsbibliotek. Rapporterna om missnöje liknar varandra, man pratar om dåligt ledarskap, orimlig arbetsbörda och dålig stämning i arbetsgruppen. När så många rapporter sammanfaller finns det fog för att prata om en trend. Både Stockholm och Malmö har ju nyligen omorganiserat sina biblioteksorganisationer och jag som själv under min korta bibliotekskarriär har varit med om två sådana kan förstå att sådant inte är lätt och att det skapar en massa stress och kan påverka personalen negativt. Men det finns också oroväckande tendenser i den här utvecklingen. Det finns till exempel frågetecken i hur missnöjet har hanterats av de politiker och tjänstemän som styr Stockholm Stadsbibliotek. Läser man vad som skrivits om konflikten får man en bild av ett styre som bemött personalens klagomål på ett sätt som inte alls står över kritik. Ledningen talar i media om sin personal med ett rätt hårt tonfall. I en artikel i Biblioteksbladet (“Nya neddragningar i Stockholm” 2010:3 s. 30 - 31) så låter man Elisabeth Adelsten, chef inom SSB, komma till tals om ämnet och jag citerar:

...om att många anställda upplever att de knäar under allt för stora arbetsbördor och nya arbetsrutiner säger hon följande: – Det är nog så att passar inte galoscherna att arbeta under dessa förutsättningar får man nog se sig om efter ett nytt jobb, säger Elisabeth Aldstedt och i samma andetag betonar hon vikten av att alla – både ledningen och medarbetare – i ett skarpt läge anammar en öppen och kritisk hållning när det gäller dessa förutsättningar.

Antingen har man varit tyst utåt om problemen eller hållit en rätt hård ton som exemplet ovan. Med en ogynnssam arbetsmarknad och en yrkeskår -som jag upplever det- lite på defensiven, så har det inte blivit så stor diskussion som det kanske borde. Samtidigt är det i ett allmänt missnöje sporrat av omorganisationer och hårdnande klimat relevant att inte bara älta vad som är fel eller klaga över “de som bestämmers” orimliga resonemang. Vad är egentligen vårt ideal, och nu riktar jag min fråga till oss som klagar, till oss som älskar våra jobb men sliter hjärtat ur oss för att få biblioteken att fungera i nedskärnings- och omorganisationstider. “Passar inte galoscherna kan du dra” säger Elisabeth Adelstedt men vi vet ju att den där frasen bara är en grov förenkling och åtminstone jag själv uppfattar den inställningen från en chef till sina anställda som rätt så provocerande. Som socialist och lönearbetare bör man kanske inte förvänta sig någon lösning på våra problem från chefernas håll. För att finna svaret, eller snarare kunna formulera rätt fråga, måste vi själva fundera lite mera på utvecklingen i vår samtid.

En ödesfråga att återta biblioteket?

En sak som är tydlig när man läser redogörelserna från missnöjet på Malmö stadsbibliotek är att personalen inte längre känner sig delaktiga, att de i själva verket känner ett avstånd till sitt jobb och själva biblioteket: de känner alienation (“jag känner mig som en spelpjäs/bricka i systemet, man går och betar” av sitt pass, håller tummarna att man inte bara skall känna sig ensam, utsatt och oproffsig.” Sydsvenskan 29 april 2010 “Kraftigt missnöje på biblioteket”). Man beklagar att Malmö stadsbibliotek blivit så toppstyrt, hela 80 procent av personalen säger sig inte kunna påverka bibliotekets utveckling (“Krisen blir politisk fråga” Sydsvenskan 30 april 2010). Reduceras biblioteksarbetaren från en kreativ medarbetare till en serviceinriktad betjänt? Vi vet ju att den borgerligt patenterade lösningen på vår tids problem inom ekonomi och arbetsmarknad är att tvinga in folk i lågavlönade tjänstejobb med få egna möjligheter att påverka det egna arbetslivet. Är vår situation ett symptom på detta?

Även en annan typ av problem på bibliotek har dokumenterats nyligen. I det kollektiva medvetandet ses ju biblioteket som en lugn och trygg plats, men man reflekterar sällan över att bibliotekets karaktär av att vara publik gör att det fungerar lite som en park. Och precis som i parken kan det uppstå situationer med bråk, stök och allmänt hotfulla situationer. Lokaltidningen Södra Sidan dokumenterar de här problemen i en artikel om bland annat Bredängens nyöppnade tunnelbanebibliotek (19/6 2010 “Vad gör du med en hotfull tioåring”). Den här utvecklingen är ett symptom på att de offentliga utrymmena i samhället minskar och även på att till exempel fritidsgårdar läggs ner. Att möta andra människor är ett uppdrag som är både vackert och svårt. Men när folkbiblioteken får allt fler och fler uppgifter att uppfylla blir grunduppdraget allt svårare. Skyddsombud Annika Maaranen beskriver hur biblioteken i Stockholm ofta får uppfylla funktioner både som fritidsgårdar och medborgarkontor (Nyheter P4 Radio Stockholm 3/5 2010 “Larm om tuffa arbetsvillkor”) och hur medarbetare inte orkar gå till jobbet på grund av den extra belastning som detta innebär.

När kritiken angående detta når ledningen i Stockholm möts även denna synpunkt med oförståelse:

Den nya informationstekniken har påverkat bibliotekariens roll; besökarna har ofta mer komplicerade frågor och söker handledning. I och med att information ofta finns tillgänglig med ett knapptryck hemifrån blir det sammanhang som biblioteket kan erbjuda allt viktigare: samtalet, det gemensamma kunskapssökandet, det individuella bemötandet och vägledning av bildad personal. I reportaget liknas detta vid fritidsgårdsverksamhet, det tycker vi är en omodern inställning. Stockholms bibliotek eftersträvar en roll som knutpunkt för medborgarnas informationssökande och lärande, och vill att fler ungdomar skall söka sig dit på sin fritid. (ur kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg Från huvudstad till världsstad 3/5 2010 “Medborgaren måste stå i fokus då biblioteken förnyas”)

Det låter ju bra. Mig veterligen så hävdar dock ingen som lyft denna fråga att problemet är att ungdomar kommer till biblioteket. Problemet är att ungdomar kommer till biblioteket och förväntar sig en fritidsgård vilket skapar en väldigt otillfredsställande situation både för ungdomarna, andra besökare och personal på biblioteket. Som kommentatorn Dewi svarar Sjöstedt på hennes inlägg:

Med fritidsgårdsverksamhet avses i det här fallet en situation då biblioteksverksamheten blir allvarligt lidande och många besökare blir bortskrämda pga av stök och hög ljudvolym. Det är en situation som alltmer blir permanent i många bibliotek över hela SSB och kan inte jämföras med förhållanden på de flesta andra håll ute i landet. Biblioteksverksamheten övergår sucessivt till att bli en ordningkontrollerande fritidsgårdverksamhet där personer över 30 år känner sig ovälkomna. Bibliotekarier är inga ordningsvakter och kommer inte heller att bli några men det är en av dom yrkesgrupperna som får panta upp för samhällets/politikernas misslyckande. Det vi ser är resultatet av en långdraget samhälleligt haveri med sociala problem och spänningar som följd. Vi pratar tunga samhällsfrågor som invandringspolitik, integrationsfrågor, ungdomsarbetslöshet, neddragning av aktiviteter och mötesplatser för unga, tilltagande fattigdom, psykvårdens sammanbrott samt skolans problem för att nämna några områden vars effekter vi nu ser resultatet av i det allmänna rum som kallas bibliotek. Biblioteken har verktygen för att göra skillnad men då krävs gott om personal och framförallt lokalt förankrad personal som känner till lokalaförhållandena. En flashig yta hjälper föga mot desperata människor med ett enormt hjälpbehov på alla nivåer. (kommentator “Dewi” 7/5 2010 på Madeleine Sjöstedts inlägg “Medborgaren måste stå i centrum då biblioteken förnyas”)

Jag instämmer inte fullkomligt med signaturen som jag tycker är onödigt dystopisk angående problemen med de ungdomar som besöker biblioteken. Men jag håller helt med “Dewi” om att samhällets problem i viss mån blivit folkbibliotekens problem. Det är vi som får moppa upp efter den nedskärningspolitik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört sedan 90-talet. Och med -som det ser ut när jag skriver det här- ett fortsatt alliansstyre så kommer problemen bara bli värre, djupare och svårare att reparera. Biblioteken kanske inte kommer ha möjlighet att vara bibliotek längre för att lokalsamhällena kommer kräva att vi är så mycket mer när annan verksamhet läggs ner. Som arbetandes i en offentlig verksamhet måste man ju alltid förhålla sig till politiken som en självklar makt, men ibland kan anfall vara bästa försvar. Och det bästa sättet att motverka ett förslag, är att komma med ett annat förslag och kämpa för det. Just nu verkar det som att vi tycker att det ligger ett flertal dåliga förslag ut från politiker och tjänstemän högre upp i hierarkin. Så vad vill vi?

Tobias Willstedt

(texten kommer att diskuteras på BiS-salong 4/11 i Stockholm)

Fler länkar om detta ämne

Var hamnade jag?

I januari i år avslutade jag mitt tionde år som tjänsteman och bibliotekarie. Om det är många eller få år, beror givetvis på vad eller vem man jämför med. Avslutet har dock inneburit att jag funderat en del på ett sorts tioårsbokslut. Har frågat mig vad som har varit bra, dåligt, hur har min egen utveckling sett ut och hur har sammanhanget har förändrats? Jag har arbetat med bokslutet i min jobbhandledning. En rolig tanketråd som dykt upp handlar om vart det var jag ville och var det var jag hamnade? Vilka tankar, idéer och uppfattningar var det som lockade tjugofemåringen till folkbiblioteket? Hur står sig det folkbibliotek som då lockade i jämförelse med det folkbibliotek som trettiofemåringen befinner sig nedsjunken i. För att undvika missförstånd så ser jag med uppskattning och värme på mina tio första år i yrket, och ser med tillförsikt fram emot de nästkommande tio, men det hindrar inte att jag även kan vara kritisk. Dessutom kan det vara av värde att förtydliga att det inte är specifika folkbibliotek som åsyftas i texten utan snarare min syn på folkbiblioteket som allmän idé och praktik.

Simone Weils ord - ”You do not interest me. No man can say these words to another without committing a cruelty and offending against justice” - gjorde stort intryck då jag för första gången läste dem på ett studentrum i London. Jag hade börjat fundera på om det ändå inte var folkbibliotek som jag skulle ägna mig åt så jag länkade orden dit. Om folkbiblioteket kunde vara en plats för lyssnandet och samtal kunde det spela en viktig roll i att hålla broar öppna mellan dået, nuet och framtiden och till att kopplingar gjordes mellan den som är synlig och gör sig hörd och den som marginaliseras. Då jag läser vidare i Weils text så uppfattar jag det som att hon säger att då man osynliggör någons person och erfarenheter så begår man inte bara ett brott mot den som osynliggjorts, utan även ett brott mot tänkandet, rättvisan och samhället i övrigt. Jag tyckte att folkbiblioteket hade helt unika förutsättningar för att kunna se den vars erfarenheter marginaliserats – och därmed var folkbiblioteket något jag kunde sätta min tilltro till.

Folkbiblioteket, tyckte jag, var en plats med möjligheten att inbegripa både lyssnandet och samtalet. Där kunde olikheter såsom åldrar, livserfarenheter, språk, nyttjanden och berättelser mötas. Platsen kunde brukas utifrån de mest privata och enskilda intressen till de mest allmänna och offentliga intressen. Alla dessa spännvidder kunde jag identifiera på det folkbibliotek som lockade mig till sig. Jag var övertygad om att lyssnandet kunde skapa nya sociala relationer och förutsättningar, och därmed ett nytt samhälle, om än bara för stunden och knutet till platsen. Och det var inte fy skam. Innan någon säger att detta låter flummigt, likt någon form av lyssna-samtala-religiositet, så gjorde jag inte misstaget att tro att samtalet var det samma som konsensus och enighet. För då har man helt missat poängen. I samtalet och lyssnandet måste det även finnas plats för olikhet, sammandrabbning och kritik. Annars är det inte mödan värd.

Trots att jag tyckte att det fanns oerhört mycket viktigt och bra i min biblioteksvardag så upplevde jag det - efter några år av faktiskt biblioteksarbete - som att folkbiblioteket inte gjorde tillräckligt mycket utav sina unika möjligheter. Det frustrerade mig. Jag saknade den interna diskussionen om rollen och uppdraget, såväl som diskussionen om folkbiblioteket i relation till det samhälle jag befann mig i. Två saker gjorde jag under denna period. Jag sökte mig till BIS och jag började skriva i BBL & i Ikoner. I samband med bokslutet har jag gått tillbaka till texterna jag skrev och jag gillar det jag försökte säga. I texterna hittar jag mycket om lyssnandet och samtalet. Jag kan fortfarande identifiera mig med dem. Upplevde då de skrevs att texterna föll i god jord hos många av dem som tog sig tiden att läsa dem. Det fanns tydligt andra som delade min saknad.

En sak som jag tror är gemensamt för de texter som jag skrev då är ambitionen att tolka och analysera. Ibland blev det bättre och ibland blev det sämre, men ambitionen fanns där. I studentrummet i London läste jag även en massa om hermeneutik. Hermeneutiken är en ”tolkningslära” som betonar dialogiska mötet mellan det bekanta och obekanta. Hermeneutikens mest verkliga rum är utrymmet ”mellan” - mellan jag och du, mellan tradition och förnyelse, mellan erfarenhet och förvandling. Jag skrev vid flera tillfällen, under denna period, om biblioteket som ett tredje rum - ett mellanrum. Den moderna hermeneutikens skapare filosofen Hans-Georg Gadamer har vid flera tillfällen beskrivit den vidsynthet som krävs för att kunna ingå i en förståelsens process. Processen är en sorts cirkelrörelse mellan delar och helhet - hermeneutiska cirkeln. Rörelsen handlar om att utgå från sig själv och koppla sig samman med ett större sammanhang. Vilket betyder att man ”lär sig att se utöver det som är nära och alltför nära”. Man bortser inte från det nära, men ser bortom för att bättre se till den större helheten. Jag tyckte att folkbiblioteket saknade denna rörlighet redan då och jag tycker saknaden är än större idag.

Numera kommer jag ofta på mig själv med att alldeles för sällan fundera på vad jag egentligen vill med mitt folkbiblioteksarbete. Och alldeles för sällan pratar jag med kollegor eller intresserade andra om folkbibliotekets uppdrag, roll och möjligheter. Detta får mig att fundera på reflexivitet, reflexivitet såsom förmågan att kontinuerligt granska och utvärdera det egna jagprojektet. Det är inte bara en individuell egenskap. Det är en integrerad del av det sociala livet och det är även något som en företeelse som folkbiblioteket kan ägna sig åt. Anthony Giddens definierar institutionell reflexivitet som, ”The regularised use of knowledge about circumstances of social life as a constituitive element in its organisation and transformation”. Jag ser inte att folkbiblioteket fortlöpande granskar och utvärderar sitt jagprojekt. Hur ser man på sin relation till ett föränderligt samhälle? Hur ser man på sin relation till tradition och förnyelse? Det vet jag inte.

Jag irriteras av att ett så vanligt och enkelt sätt att förhålla sig till den folkbibliotekstradition, som ju format jagprojektet, är att man målar upp nidbilder, hävdar paradigmskiften och/eller hävdar total förnyelse som ett sätt att bryta med traditionen. Så lätt är det givetvis inte att bryta med det egna jaget och kasta ut folkbiblioteket med badvattnet. Dessutom utgör det ju en missuppfattning om vad en tradition och en historia är för något. En delförklaring till varför detta görs kan vara den ökade individualisering av folkbiblioteket som jag följt under tio år. Jag drar mig lite för att använda begreppet individualisering då jag tycker att det så ofta används slarvigt. Visst leder en individualisering till en ökad fokusering på individen och hans eller hennes möjligheter att förverkliga sina livsplaner. Jag vill dock tillägga att samma process lika gärna kan leda till ökad disciplinering, utdefiniering, segregering och kontroll av människor, som till ökad frihet. Jag tycker mig se att det är problematiskt att göra naturgiven koppling mellan att individer och institutioner/organisationer tycker sig friställda förankring i en historia, en tradition och dess sociala band med ökad valmöjlighet, då valmöjligheten är så beroende av livsvillkor.

Sociologen Ulrich Beck skiljer på ”fullvärdesindivi-
dualisering” och ”fattigdomsindividualisering”. Distinktionen är viktig och avser de olikartade förutsättningar människor har att utnyttja de möjligheter som skapas genom uppluckringen av traditioner och sociala kollektiv. En har resurser och möjligheter att ägna tid åt att utveckla en specifik livsstil och förverkliga sina drömmar. En annan, som saknar sådana möjligheter, kan frustreras av diskrepansen mellan de obegränsade drömmarna om lycka och hans eller hennes faktiska livsomständigheter. Vi berörs alla av individualiseringens olika former och konsekvenser, men påverkas olika beroende på social och kulturell tillhörighet. Talet om målgrupper, kundgrupper, livsstilar och personlighetstyper som vi sedan utarbetar profiler och kontroll utifrån hänger intimt samman med en individualisering. En individualisering som synliggör individer och grupper, men samtidigt osynliggör andra individer och grupper. För ett folkbibliotek som vill vara ”för alla” så är detta en avgörande problematik. Man skulle något tillspetsat kunna säga att jag lockades till folkbiblioteket på grund av möjligheten att arbeta med det osynliggjorda och att jag idag undrar om det osynligjorda över huvudtaget existerar på folkbiblioteket. Detta är något som jag måste förhålla mig till.

Nick Jones
(texten kommer att diskuteras på BiS-salongen 4/11 i Stockholm)

Kampen om språket

"Vänstern förlorade kampen om ordet" menar mediaanalytikern Anders Mildner i SvD idag. Och visst är det sant. Det nya arbetarpartiet hann inte bara före SAP när det gällde att kopiera New Labours politik i Storbritannien. Man har nu också vunnit kampen om gamla socialdemokratiska begrepp som "arbete", "arbetslöshet", "lönebildning", "rättvisa", och "solidaritet".
Man talar inte längre om "skatter" (där Sverige sedan länge blivit förbisprungna av Danmark) utan om "skattetryck", och man talar om Sverige-Demokraterna som "invandringskritiska".
Man talar om "lokalvårdare" och hygientekniker, inte städare, och internservice när man menar vaktmästare.
Redan Strindberg menade sig ha "ordet i sin makt". Och den som vinner kampen om språket brukar också (med mediernas benägna bistånd) vinna kampen om väljarna.
Och nu får vi dras med ordvrängar-alliansen i fyra år till!
Mats Myrstener

Med SAF vid rodret

1980 publicerades det berömda SAF-PM, som nu genomförs av Alliansen, i samband med löntagarfonds-
debatten. Här talas om privatiserad offentlig sektor, sänkta löner, större löneklyftor, individuell lönesättning, sämre sjukförsäkring, försämrad arbetsrätt, etc. Det framstod då som ren utopi, men inte nu längre.
Det publicerades i boken Med SAF vid rodret av Tomas Bresky, Jan Scherman och Ingemar Schmid 1981. Kolla om boken fortfarande finns på ditt bibliotek, det borde den göra.
SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) heter numera Svenskt näringsliv, och Högerpartiet, som alltid varit starkt lierat med näringslivet, kallas numera "Nya moderaterna" eller "Det nya arbetarpartiet".
Mats Myrstener

KB får nationellt samverkansansvar

"Kungliga biblioteket ansvarar för uppdraget Nationell bibliotekssamverkan från och med nästa år. Det fastslås i budgetpropositionen som regeringenpresenterade idag. KB ska stå för den nationella överblicken för hela Bibliotekssverige och driva på utvecklingen inom biblioteksväsendet."
Problemet är dock, som riksbibliotekarien påpekat, att de statliga anslagen inte höjts i samma utsträckning. Man förväntas alltså göra mer, med färre anställda.
http://www.kb.se/aktuellt/nyheter/2010/Nytt-uppdrag-till-KB/

Obildade politiker urholkar forskningsbidragen

(666 bidrag på bisbloggen=djävulens tal. Här kommer det 667:e:)
Först fick forsknings- och högskoleministern Tobias Krantz gå utan ersättare.
Sen fortsätter den borgerliga regeringen att successivt urholka bidragen till universitet och högskolor.
Joacim Hansson, professor i Växjö, sa till mig att den institution han tillhör har fått skära ner på sina doktorander: från 20, till 2!
Och så är det i princip över hela linjen. Bidragen urholkas, eller försvinner i universitetsbyråkratins papperskvarnar. På min egen arbetsplats, som även fungerar som forskningsbibliotek, har sex tjänster försvunnit de senaste åren. Ingen har ersatts.
Obildade och kulturlösa politiker nedrustar utbildning och forskning.
Men skatterna ska sänkas. Halleluja!
Mats Myrstener

Kriminella bibliotek?

Folkbibliotekens uppdrag och existensberättigande, alltsedan starten för drygt hundra år sedan, är att överbrygga kunskaps- och informationsklyftor. Idag handlar det om två stora utmaningar/uppdrag, dels att utveckla biblioteken så att de är mer relevanta i det mångspråkiga samhälle vi nu har och dels att få alla med på det digitala tåget.
I ESF-projektet Det mångspråkiga biblioteket - utveckling av interkulturella mötesplatser pågår ett arbete med kompetensutveckling och attitydpåverkan i Västra Götaland, förhoppningsvis sprider sig både kompetens och inspiration och på verkar biblioteksvardagen på sikt.
Vad gäller den så kallade digitala klyftan pågår ett ambitiöst arbete med länsbiblioteket i Östergötland som drivande. Kolla senaste utspelet i samband med Internetdagarna här !
De folkbibliotek som inte tar sig an dessa två uppgifter bryter faktiskt mot bibliotekslagen!

Ingrid Atlestam

Om den svenska modellens vara eller icke vara

"Den svenska modellen har kantrat på grund av en allt större obalans mellan arbetsmarknadens parter." (Svenskt Näringsliv). "Den svenska modellen har brutit samman i verkligheten, men lever kvar ideologiskt." (professor Hans de Geer), eller "Socialdemokratin går inte längre in som garant för den starka välfärdsstaten. Därför existerar inte längre den svenska modellen." (professor Bo Rothstein).
Läs mer om modellens uppgång och fall i professor Ann-Katrin Hatjes bok Svensk välfärd, genus och social rationalism under 1900-talet utgiven av institutionen för idé och samhällsstudier vid Umeå universitet. Vem myntade för övrigt begreppet "den svenska modellen"? Jag tror det förekom första gången i utredningen "Idrott för alla" på 1970-talet, men jag är inte helt säker. Vi får forska vidare om detta, och sluta gråta över spilld mjölk.
Mats Myrstener

Obildade politiker

På Debatt i TV igår tillfrågades Ebba Witt-Brattström om hon ansåg att det fanns någon svensk politiker idag som kunde anses litterärt "bildad".
Svaret blev ett generat mummel och panna i djupa veck. Hennes tveksamma förslag efter mycket tänkande lät inte övertygande. De första som skulle ta sig an Folkpartiets litterära "kanon" är nog våra svenska obildade politiker.
Mats Myrstener

Gilla läget

"Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich är en lika skrämmande och omskakande läsning som hennes tidigare böcker. Minns hur jag inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon på bokmässan för nu ganska många år sedan berättade om sina erfarenheter då hon skrev boken Barskrapad.
I "Gilla läget" analyserar hon de förödande konsekvenserna av kravet på "positivt tänkande" , hur det numera präglar hela samhället i USA och genomsyrar näringsliv och kyrka som på så sätt blivit till nästan samma sak. Är du varken frisk eller rik så beror det på att du inte är tillräckligt positiv, skyll dig själv! Vad som än händer dig, se det positivt!
Den så kallade charmkurs som vi för många år sedan skickades på av biblioteksledningen i Göteborg och som väckte stora protester, bibliotekarier var i alla fall då kritiskt tänkande, var bara en mild västanfläkt jämfört med hur anställda nu blir behandlade, om de inte är tillräckligt positiva. Nu gäller både piska och morot.
Dessvärre är denna nya positivism väl spridd även i Sverige. Många uttalande av beslutsfattare när det gäller det utbredda missnöjet bland personalen vid Stockholm Stadsbibliotek till exempel, är på temat Gilla läget eller se dig om efter något annat!
Läs och begrunda de katastrofala följderna såväl för individen som världspolitiken när det anbefallna positiva tänkandet effektivt förhindrar en realistisk syn på världen, kreativt och kritiskt tänkande. Den som rekommenderade mig boken gjorde det med repliken, " Nu förstår jag vad som händer vid Göteborgs Stadsbibliotek" Säkert ger den samma ahaupplevelser för många och vad gör vi då? Tillsammans kan vi sa Bamse, men kan vi något tillsammans idag, med individuella löner och karriärer?
(Se också Anders Mathleins SvD-krönika om "miljardindustrin med självhjälpsråd grundade på positivt tänkande som lämpar över ansvaret på individen och gör människor rädda att uttrycka kritik och tvivel.")
Ingrid Atlestam

Uppsnappat om arbetarlitteraturdagen i Finland

Som nämnts, arrangerades Arbetarlitteraturens dag 28/8 på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Bevakningen och dokumentationen tycks ha varit knapp, men lite har jag snappat upp i efterhand. Jag gav ett halvt löfte om att referera nåt av det.

Allt gick över förväntan, med drygt tusen besökare, enligt Kansan Uutiset. Werstaschefen Kalle Kallio tolkade besökssiffrorna som ett tecken på intresse för arbetarlitteraturen och dylika tillställningar. Diskussionerna gav mer nya frågor än säkra svar och arrangemanget kommer att ordnas även framöver, detta var ju första gången.

Dagen innan sände radioprogrammet Kultakuume ett inslag med litteraturdocent Mikko Lahtinen. En del kretsade kring definitioner: hur såg den traditionella arbetarlitteraturen ut kontra dagens? Jani Saxell hördes kort resonera om sitt författarskap, hur han utan arbetarbakgrund nog inte kan räkna sig dit, men ändå känner gemenskap med den litterära fåran och författare som Timo Pusa och Hannu Salama. Saxell antydde också att man till dagens arbetare skulle kunna räkna de som hankar sig fram mellan olika arbetsgivare och tillfällighetsarbeten.

Lahtinen menade att det litterära Finland vaknat och sett att klassamhället finns kvar, om än inte som det gamla industrisamhället. Men han ansåg termen ”arbetarlitteratur” som begränsande, och talar hellre om en samhällskritisk litteratur som pekar på klyftorna, visar vilka uttryck ojämlikheten tar sig och funderar över dess orsaker. Kanske, menade Lahtinen, är denna litteratur en som öppnar ögonen för att vi inte alltid lever i den bästa av världar, men som kan skapa ”horisonter av hopp”.

Lahtinen deltog på arbetarlitteraturdagen under samma programpunkt som socialdemokraten Erkki Tuomioja, där sistnämnde talade i ämnet ”Vart försvann arbetarklassen och arbetarlitteraturen?” (online på finska). Han gav sin bild av välfärdssamhällets uppgång och fall, jämförde de nordiska länderna och resonerade kring Klassamhället 2.0, i vilket Finland åter närmar sig 1960-talsnivåer i fattigdom men där de yttre skillnaderna är otydligare. Han konstaterade att den fackliga organisationsgraden ännu ligger högt, men att facket hamnat i ett defensivläge där man främst försvarar det redan vunna.

Mot slutet anknöt Tuomioja till arbetarlitteraturen. Han pekade på begreppsproblematiken och -urlakningen när till exempel även de finska moderaterna kallar sig för arbetarparti. Han tror inte att vi får se någon ny Väinö Linna. Andra lika bra författare måhända, men samhället som Linna verkade i kommer inte åter. Däremot, menade Tuomioja, ska arbetarlitteraturen inte ses som en historisk företeelse. En litteratur som beskriver maktstrukturer och de svagas situation – och som tar ställning för de svaga – behövs alltjämt.

Det ska också nämnas att man delade ut priserna i den skrivtävling som pågått under året: i prosagrenen vann Jan Salminen och i lyrikgrenen Pirjo Kotamäki. Jag har dessvärre inte hittat mer detaljer om vinnarbidragen. En jurymedlem uttryckte dock att tävlingens starkaste texter öste ur erfarenheterna av arbetslöshet och kom med en kritik av arbetslivet.

Referaten ovan tyder på viss konsensus. Undrar vad man var oense om? Jag hade till exempel velat veta mer från samtalet ”Deckare som arbetarlitteratur”. Vem tyckte vad, och varför?

Kalle Laajala

På spaning efter Guillaume Berggren

En utställning om en märklig fotograf har just avslutats på Medelhavsmuseet i Stockholm: Per Vilhelm (Guillaume) Berggren, född som en av tretton barn i en fattig stockholmsfamilj. Som snickargesäll besökte han på den traditionella gesällvandringen Berlin, träffade där en kvinnlig fotograf som avled kort därefter, varvid han övertog hennes fotoateljé.

Han sålde ateljén men behöll kameran och fortsatte sin vandring och hamnade tillslut 1866 i Konstantinopel (Istanbul), där han upprättade sin egen fotoateljé.

Hans många fotografier från ca femtio års verksamhet skildrar Turkiets och det ottomanska imperiets nedgång och förfall, ända till tiden för första världskriget och ungturkarnas revolution.

Berggren dog 1920, ”i fattigdom”, två år innan den turkiska republiken utropades. Då hade kamerafotografi blivit om inte var mans egendom, så i varje fall den besuttna klassens, och hans tjänster var inte längre lika efterfrågade.

Själv undrar jag bara: var vår BiS-pionjär Olaf Berggren (född i Alexandria) släkt med denne märklige fotograf? Någon som vet?

Mats Myrstener

http://libris.kb.se/bib/7602297 (Berggrens bok/Leif Wigh/ i Libris)

http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&m=&p=1&f=simp&q=Berggren%20Per%20Wilhelm&hist=true&spell=spelled (Berggren foton i Libris)

http://www.profiler.nu/istanbul-och-guillaume-berggren/ (Presentation av Berggren)

BiS kvittrar

Så här beskriver svenska Wikipedia kommunikationsverktyget Twitter:

Twitter (av engelskan – kvitter, kvittra) är en social nätverkssida och mikroblogg som möjliggör för användare att uppdatera sin webbdagbok och läsa andras uppdateringar (betecknas tweets), vilka består av textinlägg om högst 140 tecken.
Uppdateringarna visas på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Avsändaren kan välja att endast visa sina uppdateringar för sina godkända kontakter men obegränsat utdelande är standardinställning.
Twitter hade vid en mätning mer än fyra miljoner registrerade konton,[2] och enligt en annan mätning fler än fem miljoner unika besökare under september 2008.[3]
Enligt Computerworldartikel [4] så fanns det 75 miljoner registrerade användare i januari 2010. Dock var endast 10-15 miljoner användare aktiva.

Idag presenterar vi vårt nya twitterkonto. Vi kommer dock inte använda Twitter till att skriva webbdagbok utan för att diskutera bibliotek. Det som kännetecknar Twitter är hur öppet det är i jämförelse med andra nätverk som exempelvis facebook som är väldigt kontrollerat. Det är också ett forum där diskussionerna går väldigt fort. Innan valet hade jag väldigt roligt åt att följa valdebatterna över Twitter istället för att se debatterna på tv. Ett ständigt pågående tjatande, svärmande... kvittrande? När det blev stora protester i Iran efter presidentvalet 2009 kallades oroligheterna för “the Twitter revolution” på grund av den roll som Twittrandet sägs ha spelat. Mycket finns att sägas om det, men nu har i alla fall även BiS ett twitterkonto.

Tobias Willstedt

Apropå litterära sällskap

... så finns det över 100 stycken, med sammanlagt 15.000 medlemmar. Inget dåligt nätverk i denna "läsandets folkrörelse"! se länk
http://www.dn.se/dnbok/forfattare-i-gott-sallskap-1.1186632

Civilkuragets dag

Hur många vet att detta är dagens tema? Nej, inte så många kanske. Men i min almanacka står det, och att det firas till minne av syndikalisten Björn Söderberg, som mördades av nynazister 1999. Många andra med civilkurage bör också hedras idag, och alla andra dagar med för den delen.
Mats Myrstener

Bertil Jansson 80 år

Jag hade glädjen att få vara med på födelsedagsfesten för en av folkbildningens verkliga veteraner, vars karriär gått från arbete som tonåring på bruket i Höganäs, via ABF i Malmö, och till Stockholm, där han som chef för Naturhistoriska riksmuseet fick vara med om att omvandla museet från en ganska mossig institution med uppstoppade djur i monter, till ett av Stockholms mest besökta museer, inte minst uppskattat av barn, med det fantastiska Cosmonova som kronan på verket.

En lång rad föredragshållare underhöll hela eftermiddagen, som avslutades med musik på klassiska restaurangen Gyllene Cirkeln, känd som jazzklubb på 1950- och 60-talet.
Själv berördes jag mest av den siste talaren, vänsterpartiets miljötalesman Aron Etzler, som i en nyutkommen bok varnat för att en tid av ständig tillväxt och konsumtion snart är tillända. Han hävdade att de största oljekällorna kan börja sina redan om tio år, det amerikanska forskare nu på allvar talar om som ”the peak oil”. Han menade att konsekvenserna blir oöverskådliga, eftersom inga politiker vågar föra upp frågan på agendan av rädsla för att förlora röster i kommande val. För många kommer därför oljekrisen att bli chockartad.
Han menade dock att alternativen, alltså miljökatastrofer av riktigt globala mått, om möjligt är ett ännu värre scenario.
Detta påtalades för övrigt redan 1987 av den s.k. Brundtland-kommissionen, men för döva öron. Den nämnda boken heter Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras.
BiS gratulerar Bertil, som flera gånger medverkat i tidskriften bis.
Mats Myrstener

En bra roman blir aldrig för gammal

Tycker Christina Garbergs-Gunn på Brunnsviks folkhögskola.
Eller som Greta Renborg brukade säga: En ny bok är en som du aldrig läst förut.
Mats Myrstener

Barnbibliotek lönar sig

I Ekerö kommun brottades biblioteksfilialen med vikande utlåningssiffror. Lösningen: Man gjorde om hela biblioteket till barnbibliotek! Och utlåningen ökade genast med tio procent.
Tänk, det visste redan Valfrid Palmgren för hundra år sedan.
källa: DIK-Forum 2010/6

Inlåst i löneburen

Det går att bli nöjd med sin lön. Hur då? Jo, om du upplever att du får en lön som du förtjänar i förhållande till din egen ansträngning och till dina kollegors, konstaterar en avhandling i psykologi om individuell lönesättning, som kommenteras i DIK-Forum 2010/5.
Det finns väldigt lite forskning på området skriver man, och att "särskilt kvinnor har en negativ syn på lönemässig jämställdhet". Jag tror att det betyder att kvinnor upplever sig lönemässigt diskriminerade i förhållande till männen. Och nu är det alltså vetenskapligt bevisat också.
Tänker sedan på gårdagens Debatt i TV, där en representant för pälsdjursindustrin påstod att man "beställt en utredning som skulle konstatera att industrin sköttes oklanderligt".
Jojo. Som man ropar får man svar, brukar det heta. Jag undrar vad minken har att säga om den utredningen?
Mats Myrstener

Apropå ett nobelpris

En av de goda sakerna med valet av årets pristagare är väl att han gett ut sexton böcker som översatts till svenska, och alltså borde finnas väl företrädd på våra folkbibliotek.
Så biblioteken kan glädja sig åt inte bara en fantastisk berättare, utan också en som kan höja lånestatistiken högst väsentligt. Och en som med sin blotta närvaro faktiskt sätter ljuset också på folkbiblioteken, där hans böcker finns.
Att han dessutom tycker att "en författare bör engagera sig politiskt" får väl ses som ett genmäle till ett tidigare blogginlägg om Sven Lindqvist. Det får en ju att tänka på giganter som Vilhelm Moberg, Artur Lundkvist eller Ivar Lo-Johansson.
Ett ovanligt bra val med andra ord.
Mats Myrstener

Nuet gör minnena närvarande

Läs den fina intervjun i Svenska dagbladet av CH Hermansson, pigg 92-åring. Eller läs den nya boken av Leopold Brunner, far till en känd författare, som debuterar i samma aktningsvärda ålder.
I Svenskan läser jag också en krönika av Cordelia Edvardson (ännu ej på nätet), som med sitt judiska bagage påpekar att en god utbildning inte är något vaccin mot rasism. Att man är en flitig boklånare på bibliotek gör en kanske inte till en bättre människa, möjligen mer beläst.
Men Edvardson resonerar utifrån sina erfarenheter från 1930-talets Tyskland där biblioteken (och bibliotekarierna) var nazifierade, eller tvingade till tystnad. Även socialister utmärkte sig för rasistiska och kolonialistiska uttalanden om människor från andra kulturer än den västerländska.
Empati och förmåga till medkänsla kan man nog, dessvärre, inte läsa sig till. Och som bibliotekarie, förälder, eller lärare, eller vanlig enkel medmänniska, kan man nog bara föregå med ett gott exempel.
Mats Myrstener

Vimmerby satsar på litteraturen

”Vimmerby kommun håller på att utarbeta en ny kulturpolicy för att förstärka kulturens roll i samhället och öka utbudet. Den 24 oktober anordnas bland annat för första gången Bokens dag i Vimmerby med bland annat Theodor Kallifatides och Karin Alfredsson. Dessutom ska flertalet författarkvällar anordnas under hösten, bland annat med Morgan Alling och Karin Alvtegen. Som en del av satsningen anordnas även Linnéuniversitetets nya författarkurs "Att skriva barnlitteratur" på Astrid Lindgrens Näs.”
Källa: DN 6/10.

Öppna dörren för världslitteraturen!

Trots globaliseringen, gränsöverskridningar och mångkultur så råder det motsatta fenomenet inom den översatta litteraturen, skriver Styrbjörn Gustafsson, förläggare på Tranan & Trasten.
Den engelskspråkiga litteraturen står för nära 80 procent av alla översättningar till svenska, medan världsspråk som franska, spanska och arabiska står för ett par procent, tillsammans. Trenden är att allt mindre översätts från andra världsdelar än Europa och Nordamerika. De senaste tre åren har 17 skönlitterära böcker av afrikanska författare översatts, nio av dessa av förlaget Tranan.
Antalet utgivna titlar på bokmarknaden har markant ökat de senaste tjugo åren. Men den angloamerikanska översatta litteraturen dominerar ännu mer idag än tidigare.
Som bibliotekarie har man alltså ett visst ansvar att försöka motverka denna snedfördelning. Att slå ett slag inte bara för den smala litteraturen som lyrik och essä och icke-bestsellers, utan också för den icke-angloameri-
kanska litteraturen som översätts till svenska.
Mats Myrstener
källa: Svensk bokhandel 2010/15

Framtidens bibliotek?

Att bibliotekens verksamhet i nuet och framtiden är ett kontroversiellt ämne framgick tydligt på årets bok- och biblioteksmässa med två omtalade seminarier om just detta. Ämnet är långt ifrån uttömt. Stockholm Stadsbibliotek inbjuder nu till en workshop om framtidens bibliotek med anledning av arbetet med en ny biblioteksplan för biblioteken i Stockholm. Alla intresserade är välkomna, läs mer här.

Tobias Willstedt

Sociala media eller kapitalistiska media

I bisseminariets allra sista skälvande minut var det någon i publiken som ifrågasatte att personer utanför biblioteksvärlden var inbjudna att samtala om bibliotek. Visst är bibliotekarier bäst på bibliotek, men absolut inte bäst på att se det utifrån, att se andra vinklingar, andra uppgifter än de att gneta på att hänga med, att ifrågasätta. Detta blev uppenbart vid seminariet under mässan med rubriken ”Sociala medier och bibliotek”.

Deltagarna från biblioteksvärlden vittnade alla om att det gällde att hänga med, att vara duktiga på allt detta nya. Men det provocerande ifrågasättandet av bibliotekets roll kom från de andra deltagarna: Unni Drougge och Rasmus Fleischer. De sa allt det kloka som kritiskt skolade informationskompetenta bibliotekarier borde ha sagt. De talade om de ekonomiska intressen och stora företag som ligger bakom ”sociala media”, en term som de helst inte ville använda. De talade om att biblioteken borde använda tekniken till att lyfta fram det smala, det udda, det som inte ryms i topplistor och automatiskt rankas av tekniken. Läs t ex Fleischers artikel i MetroTeknik
Ingrid Atlestam

The Daring Library

Såväl den ovanstående rubriken som innehållet i årets BiS-seminarium på bokmässan har väckt debatt, en debatt som det inte fanns utrymme för under den mycket begränsade seminarietiden. Elsebeth Tank, ansvarig för The Darling Library har känt sig provocerad och kommenterat seminariet i Malmö Stadsbiblioteks blogg. Bra, då är syftet nått, att få igång en debatt.

Tydligen är det i dag kontroversiellt att hävda, som Göran Greider och Annina Rabe gjorde i seminariet, att bibliotek ska vara i viss mening ganska traditionella och tillhandahålla det folk enligt alla undersökningar faktiskt förväntar sig. Sammanfattningsvis handlar det primärt om text, tillgänglighet och tystnad. Sedan bör givetvis varje bibliotek även vara, eller vara del av, ett kulturhus, med ett brett utbud.
I boken ”Där människor och tankar möts – bibliotek som folkbildning” (BTJ 2010) skriver Göran Greider och även några av de andra kapitelförfattarna om bibliotekets och demokratins framväxt ur och genom konflikt. Tyvärr var inte Greider på bettet i seminariet och tog tag i den tråden, så läs boken!
Ingrid Atlestam

Flickfotografer, Egoboost, men också några guldkorn från höstens bokflod

Många guldkorn hittar man i Svensk bokhandels höstkatalog, alltid lika spännande att bläddra i. Memoarer av Ted Kennedy och Torgny Lindgren, spännande titlar som Adjö Istanbul av Irfan Orga, Klas Katt i Vilda Västern av min tecknarfavorit Gunnar Lundkvist, Vampyrer och varulvar av Jan-Öjvind Swahn, Fashionista av Martina Bonnier, och så klassikern: 1001 böcker du måste läsa innan du dör. (Pust. Tur man går i pension snart.)
Spännande förlag som lilla Sekwa, Kartago som ger ut tecknade serier, eller ellerströms i Lund, som i höst ger ut klassiker som Södergran, Virginia Woolf, Marina Tsvetajeva, och James Joyce två relativt okända diktsamlingar Chamber music, och Poems pennyeach. Agnes von Krusenstjernas Fattigadel kommer i ny upplaga, böcker av Gabriela Melinescu och Ayaan Hirsi Ali.
Sen finns det ju också grabbfavoriter som Håkans drinkar (han från ”Baren”), ”Per Morberg jagar och lagar”, och Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser. Rimér ville redan som tonåring bli en ”kändis”, mest för att imponera på pappa i Blekinge. Sveriges mest kände nakenfotograf (Slitz, Café, Playboy, Moore magazine) kallar sig ”feministernas värste fiende”! Och vad ska man säga om kurviga bloggdrottningen Isabella Löwengrips nya bok Egoboost? Ja, läs intervjun med henne i SvD, där hon jämförs med själve August Strindberg?
Det kallar jag ”girl power”!
Undrar hur många ex. av Egoboost och En flickfotografs bekännelser som köps in till de svenska folkbiblioteken? Troligen fler än av Södergrans revolutionerande diktsamlingar Septemberlyran, och Landet som icke är? Det är du som bibliotekarie som bestämmer.
Mats Myrstener
(Mer inköpsförslag: Mona Sahlins valbok, Möjligheternas land, eller varför inte Maria Wetterstrands Den nya gröna vågen. Eller den tidigare i år avlidne Howard Zinns sista bok, Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse. Det var hans råd till sina historiastudenter: Den som inte engagerar sig ger sitt stöd åt den färdriktning samhället har. Även om allt verkar ”gå på räls”.
Det är också ett inlägg i den politiska färdriktnings-
debatten idag.)

Ny feministisk nättidning startas i oktober

Se länk http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/feministisk-nyhetstidning-startar-pa-natet-i-oktober-1.1175704

Chefredaktör blir Anna-Klara Bratt, tidigare chefred. för Arbetaren.

källa: DN 26/10

Det osynliga skrämmer

Den här veckan samlas den nya riksdagen i Stockholm, och den alltid lika kloke Rolf Gustavsson i Svenska dagbladet har en bra förklaring på Sverigedemokraternas framgångar.
Många av de som röstat på SD i Skåne där han bor, är människor från små samhällen som aldrig sett en invandrare på närmare håll, utan bara läst om dom i kvällstidningarna. Kan det finnas främlingsfientlighet utan främlingar, undrar Gustavsson? Javisst, se på Norge.
Själv uppvuxen i Västerbotten kan jag dock konstatera att där är rädsla för främlingar (och för förändringar) ganska sällsynt. Länet är ett av de få i Sverige där SD inte fick (nästan) några röster alls. Man brukar förklara det med det västerbottniska "frisinnet", där frikyrkor som Missionsförbundet och EFS (med stor utlandsmission) alltid varit starka, och där liberala strömningar och nyfikenhet på nya möjligheter dominerat.
Stora förändringar skrämmer annars de flesta, och dit hör tanken på ett annat, mångkulturellt Sverige. Västerbotten är stort och glest befolkat, där har alltid funnits gott om plats för nybyggare. Så är det kanske inte längre i Skåne?
Många av de nya riksdagsledamöterna talar om att man nu måste ta upp den verbala kampen mot Sverige-
demokraterna, och syna den opportunistiska politiken i sömmarna. Klart är att vi börjar få ett annat, mer "europeiskt" politiskt klimat i Sverige.
Och det är också en del av det nya, mångkulturella, moderna Sverige. Man kan inte sticka huvudet i busken och tro att det inte finns. Men att det inte är så farligt som media gör gällande, är något vi måste hjälpas åt att förklara för de som skräms av det.
Mats Myrstener
(Kanske borde man i Tomelilla pröva den danska idén att låta biblioteket "låna ut en invandrare"? Läs om 85-åriga Gulli och 35-åriga hemtjänstarbetaren Sahra från Somalia, i SvD:s reportage från det skånska samhället, mitt i Änglamark.)

Avknoppningar var olagliga

Just hemkommen från kulturstaden Helsingfors (där satsar man, till skillnad från i Stockholm, på kultur) läser jag (både i DN och SvD) om Stockholms stads "avknoppningar" av kommunal verksamhet. Liksom i statsministerns Täby (utförsäljningen av Tibble gymnasium) har Stockholm fällts av Regeringsrätten för att ha sålt kommunal egendom långt under marknadspriset.
Det gäller Vantörs hemtjänst, som såldes till två chefer, som endast behövde betala för några begagnade inventarier bestående av möbler och datorer.
Nio månader senare kunde cheferna kvittera ut en vinst på fyra miljoner efter skatt. Att standarden på äldreomsorgen sjunkit lika snabbt (inte bara pgr av privatiseringar) har vi kunnat konstatera i flera uppmärksammade TV-program på sistone. Nu hoppas jag att Janne Josefsson även tar upp utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm. T.ex. säljs en hyresrätt värd fyra miljoner i innerstan till lägenhetsinnehavaren för hälften av marknadsvärdet. En nätt vinst på två miljoner alltså (och svår att stå emot naturligtvis).
En upprörd insändare i dagens DN har rubriken "Nu har Sverige blivit ett två-tredjedelssamhälle". "Reella satsningar på den utsatta tredjedelen av samhället kommer att utebli, och den kommer sannolikt att få det allt sämre. Speciellt gäller det de allra fattigaste."
Vi kommer säkert att få se utfall mot de icke-kommersiella folkbiblioteken under de kommande fyra åren också. Det är snart en av de sista bastionerna av helt kommunalägd samhällsnytta. Vi kan låta det ske utan kamp, dvs tiga och samtycka. Eller ta strid.
Mats Myrstener