Vad gjorde Sandemose på Newfoundland?

Jag läser f.n. Jörgen Sandemoses tjocka och ganska elaka biografi om hans far, en av Nordens största författare: Aksel Sandemose (som inte ville ha en kristen symbol i sitt förnamn, därav stavningen).
Sandemose var född 1899 (han hade hoppats få leva i TRE sekel, men dog tyvärr redan 1965). Han var född i Nyköping Mors på danska västkusten , för evigt benämnt som Jante, den småskurna småstaden.
Biografin, från 2004, finns bara på norska i Sverige än så länge. Jag har bara hunnit femtio sidor av den tjocka tegelstenen, men det är redan spännande. Det viktiga året är 1916, under första världskriget, då Sandemose, 17 år, i all hast lämnade småstaden Jante och tog jobb som skeppspojke på en båt till Newfoundland.
Den som läst "En flykting korsar sitt spår" vet hur det gick - den unge Espen Arnakke mördar sin rival John Wakefield i Misery Harbour på Newfoundland. Sandemose levde många år på myten att han verkligen begått mordet, vilket dock sonen Jörgen tvivlar på.
Varför lämnade Sandemose Danmark i sådan hast, undrar sonen? Hade han gjort en flicka med barn, som en annan arbetarförfattare, Jan Fridegård? Espen Haavardsholm, som också skrivit en biografi om Sandemose, tror för sin del att Aksel blev våldtagen på den svenska båten Svanen på väg till Labrador. Mordet var ett sätt att "hämnas på sig själv". Men hos Jörgen Sandemose är båten norsk.
Det sägs att Sandemose levde på myten om sitt liv och sin händelserika ungdom, hela livet. Hans böcker är en närmast biografisk beskrivning av hans liv: En sjöman går i land, Det stod en bänk på gården, Berättelser från Labrador, Klabautermannen, Vi pryder oss med horn, Varulven, Felicias bröllop osv.
1971 kom hans sista postuma bok, novellerna Resan till Kjörkelvik. Hans författarskap är nog ett av de mest spännande jag känner till. Och mysterierna om vad han verkligen gjorde på Newfoundland, sedan han hals över huvud rymt från skeppet Svanen, förblir en gåta.
Mats Myrstener

(Här en länk till många av de "bon mots" eller ordstäv som Sandemose ska vara far till.)

I'm OK, you're OK!

Mer onödigt vetande. En blänkare i SvD kultur idag kommenterade den engelska förkortningen OK. Någon som vet vad den står för? Nä, trodde inte det.
Det sägs vara världens mest använda ord. Enligt författaren Allan Metcalf uppstod det i en tidning i Boston 1839 som ett rent skämt med tidens märkliga engelskspråkiga förkortningar. Det står för "Oll korrect", som i sig är en förvanskning av en förkortning som typografer använde sig av: "all correct".
Metcalf menar att ordets popularitet, förutom att det är kort och snärtigt, beror på att det är ett påstående som inte går att nyansera. Antingen ÄR man (något, det) OK, eller inte.
Nåja, det beror väl på vem som uttalar det? Eller är det just det som är poängen? Värderelativiteten? Jag tänker på mitt Mindfullness-mantra, "det är så det är, det är OK".
Antingen håller man med om det, eller inte. Men var och en må ju ha sin egen uppfattning.
OK är det i varje fall.
Mats Myrstener

Kurdiska bibliotekets stödgala

Kurdiska biblioteket, grundat 1997 i Stockholm, samlar kurdisk litteratur från hela världen och har också en stor verksamhet på Internet. Biblioteket har haft ekonomiska problem beroende inte minst på den borgerliga majoriteten som dragit ner både bibliotekets statliga och kommunala bidrag. Nu ordnar man en stödgala på lördag i Hallonbergen, en förort till Stockholm. Stöd deras unika verksamhet du också!
(klicka på bilden så blir den större)

Hur ska det gå för Bredäng?

Annina Rabe går idag till storms igen mot folkbibliotekens lättköpta ungdomsverksamhet. Detta sedan biblioteket i Stockholmsförorten Bredäng vandaliserats av skolkande skolungdomar som kommit dit för att spela dataspel.
Läs hennes inlägg:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/bibliotekets-drom-blev-alltfor-sann_5743105.svd

Vem tillverkar din Ipad?

Idag läser jag med förfäran om ett av det kinesiska ekonomiska undrets starka män, den 59-årige Terry Gou, född på Taiwan men mest verksam i Kina.

Vid en av hans enorma fabriker, i Shenzhen, arbetar 300.000 arbetare under slavliknande förhållanden. Hans imperium heter HonHai, där ett dotterbolag, Foxconn, tillverkar komponenterna till Apples Ipad och Iphone. Men han är också underleverantör till amerikanska företag som speljätten Atari, Compaq, IBM, Sony (som tillverkar läsplattor) och Hewlett-Packard.

Han är själv god för över 38 miljarder och när han gifte sig med 21 år yngre Delia Tseng visade han sin virilitet på bröllopet genom att göra trettio armhävningar för den förvånade publiken.

Hans anställda på fabriken i Shenzhen lever i bevakade sovsalar, främst ungdomar från fastlandskina mellan 18-25 år. De tvingas bära hans lilla bok med visdomsord i fickan, "The sayings of Terry Gou", som också predikas i fabriksstadens interna TV-kanal, och bestraffningar utdelas regelmässigt för den som inte håller den uppdrivna arbetstakten.

Sedan elva ungdomar försökt begå självmord tidigare i år höjde Gou lönen med 30 procent, men satte också taggtrådsstängsel runt fabriken, och tvingade de anställda skriva under ett nytt kontrakt, där han tillfogat: "jag lovar att inte begå självmord".

En amerikansk ekonom-profet har sagt att i framtiden kommer "Foxconn att producera, och Wall-Mart att leverera". Wall-Mart är USA:s största varuhuskedja.

Mats Myrstener

(bild "årets julklapp", surfplattan, här en Archos 9PC Tablet, kostar enl uppgift 3.701 kronor)

PS Ironiskt nog infaller idag den s.k. "köpfria dagen", som startades 1992 i Kanada. Och då har julkommersen knappt startat än?

Visioner finns i Finland

kolla in länken, t.ex. att en procent av budgeten ska gå till kultur. Här är det inte bara prat, man gör något också.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-loser-varldens-problem-1.1215921

Siv Widerberg går emot snöstormen

Hon skrev ett argt inlägg i Dagens Nyheter om nedskärningarna på Stockholms stadsbibliotek, och i dagens tidning svarar hon, lika argt, på Inga Lundéns försvarstal. Widerberg kritiserar framförallt 1) att caféer öppnas i biblioteken och tar upp yta som annars skulle använts till biblioteksändamål, 2) om dåliga mötesplatser där äldre låntagare störs av skrikande barn och "slagsmål kring dataspelen" (många små filialer i Stockholm skiljer inte på vuxen- och barnavd.) 3) Dåliga omorganiseringar där bibliotekarierna tvingas åka mellan filialerna och sprider stress och vantrivsel omkring sig, 4) tomma informationsdiskar pgr av nedskärningarna, med ledsen och stressad personal, 5) dålig upphandling av Bonnierägda ad-libris, se tidigare debatt här på bloggen.

Jag har också ryktesvägen nåtts av oroande nyheter om KTH:s bibliotek, ett av Sveriges främsta vetenskapliga bibliotek. En ny bibliotekschef vill nu profilera sig genom att omorganisera och på så sätt splittra ett väl fungerande bibliotek i en rad små separata tårtbitar. Personalen uppges vara förtvivlad, men vågar naturligtvis inte uttala sig. Ack ja, vad göra?

Mats Myrstener

(bild på Siv Widerberg av Svenne Nordlös, från Författarcentrums författarförmedling

http://www.forfattarformedlingen.se/viewwriter.asp?pid=9&wid=196 )

Om litteratur i glömskans tidsålder

talade Erik Schüldt på Stockholms stadsbibliotek. Läs även andra intressanta inlägg om folkbibliotekens framtid:
http://bibliobuster.wordpress.com/author/annastinacecilia/

Från u-land till utbud

Första gången jag var på Mauritius, 1972, var det ett typiskt u-land , nyss självständigt, undantagstillstånd och alla som kunde emigrerade, tusism var ett okänt begrepp. Då fanns inga böcker om landet utom väldigt enkla läroböcker för den obligatoriska skolan.
Nästa gång, 1980, fanns ett hotell och en bok, en exotiserande bilderbok för ev turister.
Sedan har det blivit fler och fler böcker och även bokhandlar. I gick jag genom sockerrörsfälten, där kontorskomplex och universitetsbyggnader växer numera, till ett nytt stort shoppingcenter och i bokhandeln där fanns minst tio hyllmeter med Mauritiana. Böcker i alla ämnen, statskunskap, naturvetenskap, sociologi, feminism, ekonomi, kultur, historia, debattböcker, ja allt som tänkas kan. Det enda som ännu är lite "underrepresenterat" är inhemsk skönlitteratur. Vilket påminner mig om att första gången jag var här var det en släkting som sa att "här i tredje världen läser vi inte skönlitteratur", vilket nog är helt begripligt när man har fullt upp med att överleva, skaffa sig utbildning och klara vardagen.
Kan man månne se ett lands utveckling från u-land på väg mot ett demokratiskt välfärdssamhälle speglas i bokutgivningen? När kommer då skönlitteraturen? Slår mig att det går att jämföra med de läsmönster för invandrare som Ann-Christine Brunnström beskiver i Mer nytta än nöje. om hur biblioteken borde profilera sina inköp för de med ickesvensk bakgrund. När man är ny i landet och ska hitta jobb, utbildning och knäcka koderna i det nya samhället handlar det om språkinlärning, vardagslivets handböcker och läromedel. Skönlitteratur läser man när man är mer etablerad.
Även när man ser Sveriges utveckling från utvandrarland till välfärdsstat kan man väl se en liknande utveckling? Det fanns en tid då biblioteken i statistiken skilde mellan nyttig, kunskapsgivande läsning och skönlittertur och det gällde att höja andelen nyttig läsning, nu ser somliga problemet som det omvända!

Ingrid Atlestam

BiSsalong 1 - en sammanfattning (under arbete)

Det här är ett försök att sammanfatta vad som sades under "BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek?". Det här är som jag minns det. Om du var där och har synpunkter på min beskrivning av vad som hände så får du gärna kommentera! Du är också hemskt välkommen att skriva en egen text för publikation i nästa nummer av Bis. Den här texten kommer tryckas där så småningom, men just nu är den under arbete, varför jag gärna uppskattar kommentarer från andra närvarande.

En torsdag i början av november 2010 träffades ungefär 20 bissare och andra biblioteksintresserade på Spelbomskan i Stockholm för att diskutera bibliotek, ideologi och varför vi egentligen vill jobba på folkbibliotek. Resultatet blev en bred diskussion som berörde både högt och lågt.

Fröet till det som skulle bli BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek föddes egentligen på BiS årsmöte, där möjligheterna att kunna samtala och diskutera fritt i ett större sammanhang utanför Bis efterlystes. Vi i BiS styrelse upplever diskussionerna inom Bis som väldigt viktiga och givande för oss som deltar i styrelsen. Samtidigt upplevde vi att det finns ett stort uppdämt behov av diskussion i hela biblioteksvärlden. Och där är vi av uppfattningen att skulle BiS kunna spela en stor roll.

Vi beslutade oss för att anordna ett öppet möte, ett seminarium, en “salong”. Formen skulle fungera så att vi i styrelsen producerar ett par texter som underlag för diskussion. Texterna skulle finns offentliggjorda och tillgängliga god tid innan själva salongen ägde rum för att alla som önskade skulle kunna läsa dem. De texter som skrevs till den första salongen Var hamnade jag? av Nick Jones och Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek? av undertecknad. Vi ville också att salongen skulle vara trevlig och avslappnad och ha ett allmänt öppet klimat, så vi såg till att bjuda på både mat och dryck.

BiS Lena Lundgren inledde kvällen med att berätta lite om BiS i historia och vad föreningen gör i samtiden. BiS aktuella arbete i Västsahara och föreningens tidigare internationella engagemang presenterades grundligt. Även några ord om föreningens framtid sades. BiS står inför ett riktigt ödesår 2011. BiSsalongen kan spela en stor roll för framtiden om nya medlemmar blir engagerade och BiS genom salongerna kan spela en fortsatt viktig roll för utvecklingen i bibliotekssverige. Tanken är att fler BiSsalonger skall hållas efter denna första och varje salong kan spela en roll för nästkommande nummer av föreningens tidskrift. Kritik mot själva namnet salong kom dock upp under diskussionerna under kvällens lopp då begreppet “salong” kanske inte passar BiS helt perfekt.

Efter Lena Lundgrens introduktion börjar författarna presentera sina texter Var hamnade jag? och Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?. Ganska snart övergår presentationerna i en diskussion som blickar både framåt och bakåt. Nick Jones påpekar hur själva sättet vi diskuterar våra bibliotek i vår samtid är ett problem. Istället för att se en kontinuitet och se hur idéen om folkbiblioteket och dess traditioner är bärande än idag ser vi hellre uppbrott hela tiden. Biblioteket som institution verkar ha tappat förmågan att reflektera över sin egen roll. Vi skapar motsättningar där vi borde kunna se kontinuitet. Trots denna synpunkt från Nick så reflekterade deltagarna på mötet väldigt mycket över folkbibliotekets roll under kvällens lopp. Bis-medlemmen Johanna Dalmalm kommenterar i inledningen att folkbiblioteken riskerar att i en allt högre grad bli en del av konsumtionssamhället. Vi rör oss mot det hållet både i vårt förhållande till litteratur och till våra användare (låt oss reflektera över att vi i allt högre utsträckning kallar dem för kunder!). Även information, som vi tillgängliggör i demokratins namn, kan bli en konsumtionsvara. Det är relevant och viktigt att biblioteken också garanterar en informationsallmänning.

Diskussionen berörde också arbetsmiljö. En av deltagarna bidrog med sina konkreta upplevelser från sitt jobb på Stockholm Stadsbibliotek. Personen redogjorde över en jobbig arbetssituation med dåliga arbetsförhållanden där personalen upplevde att det var väldigt svårt att ge användarna bra service då personalen helt enkelt har för mycket att göra och är för stressade. Bibliotekarien vände sig också mot att vi pratade om information då det inte är det centrala för vår verksamhet. Vi borde prata om kunskap, reflektion och tillåtta biblioteket att vara långsamt snarare än att tänka på det som någon slags informationsbank.

En annan tråd i diskussionen var om vårt uppdrag skall vara generellt eller om vi skall inrikta oss på speciella grupper. Med speciella grupper menas de som redan är de trogna biblioteksbesökarna i detta fallet, eller i allla fall inte de svåra målgrupperna. En deltagare pratar om arbetet med att etablera ett varumärke: och frågan då för vilka? Det är allmängods att det är omöjligt att rikta sig mot alla för då riktar man sig i sjävla verket mot ingen alls. Under BiSsalongen är dock frågan om målgrupper allt annat än självklar. Skall vi jobba mer mot de grupper som redan besöker biblioteket och mindre mot de som inte gör det och kanske helt enkelt inte vill? Många av diskussionens deltagare menar att det är svårt att förklara och inte ideologiskt försvarsbart att ha välfärdslösningar som inte inkluderar alla medborgare. Vad har vi för mandat om vi bara når en av folkbiblioteken redan etablerad målgrupp som förmodligen redan har andra sätt att tillgängliggöra sig kultur? Bokcirklars Nina Frid lyfter exemplet med arbetsplatsbibliotek som är väldigt inkluderande projekt men som folkbiblioteken tyvärr inte längre själva är intresserade av att driva. Enligt hennes studier är det i själva verket många andra som efterlyser den typen av verksamhet. I diskussionen framkommer tankespåret att folkbiblioteken tangerar social ingenjörskonst på ett negativt sätt om vi menar att alla “behöver” folkbiblioteket och den typen av bildning som förknippas med oss. Margareta Berg från Botkyrka kommun kommenterar att man faktiskt kan bygga ett öppet och tillgängligt bibliotek med låga trösklar, och att det är en hållbar strategi. Många bibliotek når en väldigt bred och omfattande besökarskara.

Tobias upprepar att man utan generella välfärdslösningar urholkar stödet för välfärdinstitutioner och i slutändan gör sig själv irrelevant. Detta bekräftas av bibliotekarien från Stockholm Stadsbibliotek. Den personen berättar om hur verksamheten har tappat så mycket substans att bibliotekarien själv numera tycker att biblioteket kan läggas ner. Genom satsningar på populär skönlitteratur och en stressig arbetssituation sprungen ur en kommersiell serviceanda är det numera omöjligt att erbjuda besökarna något som liknar en kvalitativ biblioteksverksamhet. Verksamheten urholkas så mycket att personalen själv inte längre tycker att den är relevant.

I diskussionen om biblioteket syfte och vad meningen med vår verksamhet är kom frågan om statistik upp. Hur mäter man folkbibliotekens värde? Många var ense att de kvantitativa måtten av utlån och besök inte fungerade som en riktig utvärdering av bibliotekens verksamhet. Nina Frid förde återigen upp arbetsplatsbiblioteken på dagordningen genom att påpeka att man kunde få statistiken att fungera till bibliotekens fördel exempelvis genom att har arbetsplatsbibliotek som ofta lånar ut massor med böcker.

Mats Myrstener kommenterar att diskussionen om folkbibliotek ofta är väldigt Stockholmscentrerad, och så även under salongen. I en liten ort kan folkbiblioteket faktiskt nå alla invånare!

Mats kommenterade också att ordet och boken historiskt har varit centralt för biblioteken och förmodligen skulle fortsätta vara det. Det finns dock mycket som biblioteken har att erbjuda utöver det.

Vid salongens slut var vi alla överens om att behovet av att diskutera ideologi i folkbiblioteksvärlden är stort och eftersatt. Kista biblioteks Åke Nygren lyfter särskilt fram behovet av långa fria tankar, ett behov som sällan tillgodoses i samhället idag. Möjligheten till diskussion som salongen erbjöd verkade vara väldigt uppskattad. Vissa besökare uppmärksammade dock behovet av att diskutera verksamheten utifrån ett perspektiv som är ännu närmare “golvet”. Under kvällen hade vi mest rört oss kring mer filosofiska och abstrakta resonemang.

Lena avslutar med att berätta om BiS begrepp “det relevanta biblioteket”, något av en programförklaring kring vad ett framgångsrikt folkbibliotek kan vara.

Vi efterlyser nu fler texten som berör de ämnen vi diskuterade på BiSsalong 1 till nästa nummer av Bis och även ideer, tankar och texter inför nästa BiSsalong!

Nedskrivet av Tobias Willstedt såsom han minns det.

Mångspråkiga biblioteket - påminnelse

Har skrivit tidigare här om nödvändigheten av att varje bibliotek anpassar sig till sin lokala verklighet, som numera ofta är hembygd för många olika språk och kulturer. I EFS-projktet Det mångspråkiga biblioteket - utveckling av interkulturella arenor, har bl a ingått en kurs i kulturpedagogik som handlar om hur biblioteket kan bli en arena för fler röster i lokalsamhället. Detta har åxå funnits med som ett av flera tema i de fyra inspirationsdagar med ca 450 deltagare som nyligen ägt rum i Västragötaland.
Snart är projektet slut, men arbetet måste fortsätta. Delta genom att engagera/informera dig i ningen Det mångspråkiga biblioteket, där finns massor av information och erfarenhet samlad och mer blir det om du bidrar!
Ett bibliotek som speglar och engagerar lokalsamhället kan visa att hembygd är ett globalt begrepp, att varje punkt på klotet är dess mittpunkt och måste ha världsvid utsikt!

Ingrid Atlestam

Arbetslös på 30-talet

Den som läst Lars Ahlins Tåbb med manifestet minns att författarens alter ego bl.a. försörjer sig genom att gå runt i stugorna i arbetslöshetens 1930-tal och sälja egenhändigt skrivna dikter.

De som var ännu mer förvägna lät faktiskt trycka dessa arbetslöshetsdikter på lokala tryckerier för att sedan sälja på gatorna. Vi har flera på mitt bibliotek, och den här är tryckt i Borlänge 1934. Känslan av att vara arbetslös har nog inte förändrats så mycket sedan dess tror jag.

Varför blev min lott i världen/denna tunga vandringsstig?

Och ett hem, den lugna härden, säg varför det nekats mig?

Jag har ofta själv mig frågat/varför ödet sådant var?

Men ännu jag aldrig vågat, på den frågan ge ett svar.

Skall ej tiderna bli andra, skall det ständigt vara så?

Där en del på törnen vandra/andra skall på rosor gå

Skall det ständigt så förbliva/att när mången lider nöd

skall naturen andra giva av ett rikligt överflöd?

Svårt det är att nödgas tigga/när man arbete vill ha,

till besvär för andra ligga/för att lindra nödens lag.

Ofta blir man illa aktad, utav landets lyckobarn,

Som en giftig böld betraktad, fångad uti "lättjans garn"

Dikten kostade enligt uppgift 25 öre, och pengarna gick till "att lindra nöden för en arbetslös". Kanske den tidens Situation Stockholm?

Mats Myrstener

Feminist-boktips

Tusen systrar ställde krav : minnen från 70-talets kvinnokamp, redaktörer Ingrid Sillén, Eva Schmitz, Eva Lindqvist och Vera Almroth-Majstrovic. Artiklar av bl.a. Bissaren Kerstin Norlander, Umeå. Boken är inspirerad av ett amerikanskt projekt "The feminist memoir project : voices from women's liberation", presenterat i boken med samma namn 1998.

Poesifestival i Stockholm

Går av stapeln 24 november på Dramatens lilla scen. Arrangör är tidskriften 10tal.
se länken http://10tal.se/

Amerikansk forskning inte längre störst och bäst

Detta påpekar den flitige skribenten Jan Szczepanski på Biblist, där han skriver:
"Forskningen har äntligen blivit global och inte som tidigare totalt dominerats av USA. Nu hävdar diverse databaser att USA fortfarande är helt dominerande och dessa baser används för att utvärdera svensk forskning!
Europa och Asien finns dåligt representerade för att inte tala om Brasilien, vars vetenskapliga produktion enligt dessa anglosachsiska baser i det närmaste inte existerar. En intressant orsak utöver språkbarriären är att alla vetenskapliga tidskrifter i Brasilien är "open access": fritt tillgängliga.
Svensk industri och handel har redan upptäckt betydelsen avBRIC-länderna, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. När kommer svensk forskning att förstå deras betydelse och släppa den gamla klockarkärleken?"
("Business information provider Thomson Reuters, US, has released a study, according to which, the US is no longer the 'colossus of science' that it was and has not kept pace with the increased output from European and Asia-Pacific nations. The study titled 'Global Research Report: United States', found that research output from the US has been surpassed by that of Asia and Europe.") http://www.knowledgespeak.com/newsArchieveviewdtl.asp?pickUpID=11630&pickUpBatch=1564#11630

Något för våra forskningbibliotek att tänka över? Varför inte skapa en ny databas med icke-amerikansk vetenskaplig forskning som omväxling?
Mats Myrstener

Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala

Mångspråkigt bibliotek i ickelagoma Botkyrka

Saxat från SBs webbplats:

"Utvecklingsstöd till Botkyrka internationella bibliotek

Svensk Biblioteksförenings styrelse beslutade vid sitt senaste möte att bevilja 125.000 kronor i utvecklingsstöd till projektet "Botkyrka internationella bibliotek -
Öppen scen för det fria ordet".

I Hallunda bibliotek i Botkyrka skapas en miljö som direkt förmedlar budskapet att Hallunda är ett internationellt bibliotek och man vill bereda besökarna möjlighet att själva medverka aktivt. Ett redskap för detta är en öppen scen där debatter, samhällsfrågor, litteratur och poesi får ta plats, en öppen scen för det fria ordet.

Projektet syftar till att finna former för ett modernt, mångspråkigt internationellt bibliotek och man kommer att arbeta både med att omgestalta miljön och med att ompröva arbetssätt och metoder. Projektet pågår under 2011 och 2012. En höjdpunkt blir Botkyrka Internationella
Bokmässa 5-7 maj 2011 där man vänder sig till både fackfolk och allmänhet och sätter fokus på mångspråk, litteraturförmedling, översättning, tvåspråkighet, idéutbyte och inspiration.

Svensk Biblioteksförenings utvecklingsstöd kan ges till framåtsyftande och nyskapande förslag och förslag som syftar till att åstadkomma ökat samarbete. Svensk Biblioteksförenings styrelse beslutade att vid höstens ansökningstillfälle särskilt prioritera insatser som syftar till att
göra biblioteken tillgängliga och angelägna för fler och nya användare.

Nästa ansökningstillfälle är i vår med 31 mars som sista ansökningsdag."

Ser fram emot rapporter från Hallunda och att många fler bibliotek tänker mångfaldigt, även utan projektpengar. Det vill säga anpassar sig till sitt lokalsamhälle, kollar vilken profil stasdsdelen har och profilerar inköp och verksamhet därefter, och inte efter den populära statistikbefrämjande svenska skönlitteraturutgivningen.

Ingrid Atlestam

Mångfaldig mångfald

Ta människor från hela världen, utom möjligtvis de allra nordligaste trakterna och Sydamerika, ta alla religioner, ideologier, varor, organisationer, idéer och tankar, gör en blandning av alltihopa, men med alla ingående delar fortfarande urskiljbara, och placera det på en tropisk ö i Indiska Oceanen, mellan Afrika och Asien och du får Mauritius, en välmående självständig republik, något mindre än Gotland med 1,3 mille invånare, med mottot "United in diversity".
Kom sedan inte och säg att ett mångspråkigt, mångkulturellt samhälle inte fungerar! Här har man gjort en gemensam ideologi just av fördelarna med att ha denna fantastiska blandning.
Här finns allt att köpa, från väst, öst, syd, ja t o m knäckebröd och Danish buttercakes, för att inte tala om Nokia och Ericsson, bara Ikea har inte hittat hit ännu. Tidningar, nyheter, TV, en blandning av allt, från Bollywood till Hollywood via Kina.
Problemfritt? Nej, men enormt dynamiskt, omtumlande och utmanande!

För att även få med lite "red indians"också, så finns här en sydafrikansk snabbmatskedja som hete Spur, sporre, och som symboliseras av en indian i full fjäderskrud och inredningen är tomahawker, falskt buffelskinn och lampor i form av indiantält!
Är denna kreolisering lösningen, såsom Tomas Hylland Eriksen säger?
Vems är vems kultur?
Mediainköpspolicy på biblioteket här? Profilköp när antalet profiler i alla bemärkelser är obegränsat? Ska kolla närmaste bibliotek snart!

Ingrid Atlestam

Kvalitet och jakten på legitimitet

I diskussionen om bibliotekens profilinköp (t ex Malmös och Göteborgs) har många kloka ord sagts. Bl a är Mats Söderlund inne på någonting väsentligt när han skriver:

(...) T.ex. vilka riktlinjer har AdLibris? Hur följs deras uppdrag upp? Hur utvärderas det och utifrån vilka parametrar i så fall. Jag uppfattar det som att Inga Lundén mf.l. har en uppriktig ambition att exponera mer litteratur, öka bredden, mångfalden och utlåningen. Men är fler utlån den enda framgångsfaktorn? Finns det andra värden? Jag tror att det finns en ganska lång önskelista på vad biblioteken skall göra och vad de skall stå för (...)

Rasmus Fleischer undrar vad som skulle kunna hända om mer kontroversiella böcker efterfrågades i lika hög grad. Ett aktuellt exempel är boken som går under titeln "Tyskland avskaffar sig självt", som mig veterligen dock inte översatts till svenska, men redan är både omskriven och något efterfrågad. Man kan också tänka sig mer historiska exempel som genererar frågor, inte helt enkla att besvara, om vad bibliotekens mediebestånd ska utgöras av och vad som är bibliotekens uppgift. Jag såg en affisch en gång med bilder på ett antal kontroversiella böcker genom tiderna, med texten ”Läs allt men tänk själv”. På Bis seminarium på bokmässan berättade Göran Greider om en bibliotekarie som i hans barndom hade vägrat att låna ut Mein Kampf till honom. Händelsen blev istället en början på en lång tid av intellektuellt utbyte mellan honom och bibliotekarien. Greider ville gärna se bibliotek som ett ställe där man mötte intellektuellt motstånd.

Där någonstans hamnar vi i någonting avgörande (utan att nu för den skull ta ställning till om bibliotekarien gjorde rätt eller fel när denne hindrade en låntagare att låna). Biblioteken ska utmana intellektuellt, inte enbart följa eller försöka förutspå efterfrågan. Ibland hävdas det att det mest demokratiska är att i stor utsträckning köpa in på användarnas/låntagarnas önskningar. Jag tycker inte att det är så enkelt, bland annat eftersom det ofta är samma - biblioteksvana - personer som återkommer med inköpsförslag.

Visst har många bibliotek medier som kan liknas vid ”mjölk”. Det finns romaner och deckare (och någon gång ibland en enstaka fackbok) som utan att vara skrivna av Läckberg eller Mankell eller andra storsäljare, ändå kan liknas vid mjölk. Inte för att de är sämre eller bättre, utan för att de är sådana som bibliotekarierna på ett aktuellt bibliotek av erfarenhet vet kommer att efterfrågas. Jag tror att bibliotek i bl a dessa fall kan ha nytta av profilköp. Men - det finns många men här – lämpligheten med profilinköp beror förstås bl a på lokalsamhället som biblioteket verkar i, dess målgrupper, dess storlek osv. Att mer eller mindre göra sig beroende av ett visst företag kan inte vara sunt. Viktigt också hur stor andel av inköpen som görs genom profilinköp. Kan 60% vara ”mjölk”? Rimligen inte. Men, med en mängd reservationer i bakhuvudet, i stort och på sikt tar det tid att beställa mjölken också, och förhoppningsvis kan bibliotekarierna ägna denna alltför dyrbara tid åt mer kreativa och mindre rutinartade uppgifter. Då är förstås också förutsättningen att personalstyrkan inte skärs ned med argumenten att biblioteket ändå fungerar, att det ändå har sina basvaror och sina stamkunder.

För jag tror att något av det mest centrala i den här diskussionen är vad biblioteket ska vara och hur vi ska mäta det. Sedan många år tillbaka har det skurits och sparats på bibliotek, filialer har lagts ned och personal har fått gå. I jakten på legitimitet mäts ständigt antal utlån och besök, siffror att visa upp för politiker. Kvalitet däremot, det tar tid och energi. Det ger inte nödvändigtvis bättre statistik för biblioteken. Det kan till och med vara så att t ex antalet lån och besök minskar när ett bibliotek börjar jobba mer kvalitetsinriktat.

Johanna Dalmalm

Kort reflektion kring Adlibris och inköp på svenska folkbibliotek

Jag har på flera olika ställen läst (här, här och här) om att Stockholm Stadsbibliotek kommer att låta Adlibris köpa in 60% av den litteratur som biblioteket införskaffar. Personligen tycker jag det är svårt att jubla när biblioteken i Sverige ingår avtal av den typen, vare sig det är med Adlibris eller något annat företag. Jag bör väl tillägga att jag själv inte har någon egen erfarenhet av att jobba i ett bibliotek som slutit denna typ av avtal.

Min övertygelse, efter fyra års arbete på små och lokalt förankrade bibliotek, är att biblioteksarbete bygger på dialog, relationer och samarbete med användarna. Mediesamlingen kan om den är skött av en initierad bibliotekarie vara en del av denna dialog. I samlingen kan bibliotekarien möta låntagarnas behov och förfrågningar av olika slag. Jag menar att bibliotekets boksamlingar organiskt växer fram i samarbete mellan bibliotekarierna och besökarna, därför är det också meningslöst att prata om att profilinköp befriar bibliotekarien till andra uppdrag som skulle kunna befrämja dessa relationer. Jag skulle vilja fråga vad Adlibris har för kunskap om och samtal med till exempelvis medborgarna i det lilla lokalsamhälle där jag jobbar? Jag håller inte med om att det finns vissa böcker som efterfrågas lika mycket på alla bibliotek i Sverige (exemplet brukar vara svenska deckare). Det är ingen självklarhet, Sverige av idag är ett mångfacetterat och splittrat land. Därför förhåller jag mig tveksam att låta företag sköta inköp till biblioteken på vad verkar vara en strikt kommersiell basis. Detta verkar för mig mest befästa någon slags kommersiell normkultur, som minskar folkbibliotekens potential att kunna bidra till ett fungerande pluralistiskt samhälle.

Sedan tycker jag även att det är ett problem att folkbiblioteken sluter ett avtal med Adlibris som ägs av Sveriges största mediekoncern. Vi ger alltså denna enorma mediekoncern en hjälpande hand att ta ett ännu fastare grepp om hela det litterära kretsloppet i Sverige (Läs C-M Edenborgs artikel Bonniers är Sveriges Berlusconi). På sikt kommer hela kulturlivet i Sverige att lida av att ett företag har närmast ett monopol på både bokutgivning och media, vilket kommer skada folkbiblioteken. Det är det viktigt att höja blicken från den egna verksamheten och inse att man är en del av större skeenden.

Låt initierade bibliotekarier sköta medieinköpen i samspel med användarna och resten av verksamheten man bedriver. Jag är övertygad om att det är vägen till ett rättvist och relevant folkbibliotek. Den lilla tidsvinst man eventuellt gör motsvarar inte kvalitetsförsämringarna på sikt och det faktum att folkbiblioteken kommer bidra till olika dåliga strukturer (kommersiellt normsamhälle och mediemonopol).

Tobias Willstedt

Höstboktips

Nu när vi går in i "oxmånaden" kan det vara skönt att krypa upp med en bok i favoritfåtöljen:
Vår tids ekonomism : en kritik av nationalekonomin. Red. Geir Angell Öygarden. (Boréa.) Handlar om nationalekonomin som tvivelaktig "vetenskap" och hur den påverkar våra beslutsfattare. "Boken ger en skrämmande bild av hur den moderna nationalekonomin reducerar komplexa samband till teorier som trots sina förenklingar ofta får stor politisk genomslagskraft."
Mattias Gardell: Islamofobi. (Leopard.) Granskar den europeiska islamofobin, som får allt fastare fäste i land efter land, historiskt från medeltiden och framåt. Han tillbakavisar påståenden att muslimer skulle vara våldsbenägna, kvinnoförtryckare, terrorister och antisemiter, som han menar utgår från ett rasistiskt skillnadstänkande.
Ship to Gaza. (Leopard.) Red. Mikael Löfgren. Ger bakgrunden, beskriver resan och eftermälet. Och hur en global folkrörelse håller på att växa fram. Några av resenärerna, som Henning Mankell, Dror Feiler, Ulf Carmesund och Victoria Strand bidrar med egna texter.
David Nessle: Den maskerade proggarens lilla röda : samlade serier. Om festprissen och haschrökaren Jarl Sandberg som 1968 hemsöks av Karl Marxs spöke, och förvandlas till den stålmansliknande superhjäten Den Maskerade Proggaren. Tecknade serier för oss 40-talister.
Torgny Karnstedt: Tro, hopp och jävelskap. Första boken på författarens nya förlag, Karnstedt, är en fortsättning på den uppmärksammade Låtsaskungen, som handlade om pojkar på en internatskola för s.k. ”värstingar”.
Kajsa Ekis Ekman: Varat och varan. (Leopard.) Om ”den lyckliga horan”, och myten om den kvinnliga ”sexarbetaren” som frejdigt organiserar sig i nya fackföreningar. Samt om hur kvinnor från Ukraina och Indien tjänar pengar på västerländska kvinnor som surrogatmödrar, enligt förespråkarna ett nytt ”fräscht sett att se på graviditet”.
Gunilla Ander: Bomull : en solkig historia. (Ordfront.) Om våra t-tröjor och länderna som producerar bomullen: barnarbetare i diktaturstaten Uzbekistan med världens mest förgiftade sjö, Aralsjön; om hur västafrikanska länder kämpar mot USA:s ständiga dumpningar av bomullspriset. Samt om den nya bomullsjätten: Kina.
Globaliseringens kulturer. (Nya Doxa.) Om postkolonialism, rasism, forna kolonier, och skapandet av nya identiteter i det mångkulturella samhället. Texter av bl.a. Frantz Fanon, Salman Rushdie, Edward Said och Homi Bhabha.
Patrik Asplund: Med hatet som drivkraft. (Hjalmarson & Högberg.) Om en f.d. nazist, punkare, skinhead och hulligan - hans egen berättelse för återupprättelse.
Hans Furuhagen: Bibeln och arkeologerna. (Natur & Kultur.) Vederlägger det stora antal israeliska arkeologer, som med Bibeln i hand försöker bevisa att staten Israel existerade under biblisk tid. Furuhagen visar att detta är en stor överdrift och att bevisvärdet är magert.
Mats Myrstener

Skäms över Danmark

Redan 2005 gick en rad danska kulturpersoner och författare ut och sa att dom skämdes för att vara danskar.
Idag återupprepar den omåttligt populäre poeten Benny Andersen sin skamkänsla över den danska främlingsfientligheten i samband med att ett urval av hans dikter utkommer på svenska.

Övervakningssamhällets bibel

- ja, den som Michel Foucault bygger mycket av sitt filosofiska system på - är Jeremy Benthams klassiker "Panopticon : en ny princip för inrättningar där personer övervakas".
Bentham, som var liberal filosof, hade kommit på ett nytt sätt att övervaka fångar. Man kan fortfarande se det på Långholmens fängelses rastgårdar (som nu blivit fikaplatser för vandrarhemmet): det är byggt så att en övervakare från en speciell punkt (och osynlig) ska kunna se samtliga fångar, Bentham kallar det "det allseende ögat". Det var en rationell åtgärd för att spara personal, och samtidigt kunna övervaka ett mycket stort antal interner.
"Det som kan synas vara en byggnadskonstruktion bland andra, utgör i själva verket en utopi om den formbara människan och det genomskinliga samhället" skriver idéhistorikern Frans Lundgren i förordet på boken, som nu utkommit på förlaget Nya Doxa, blott 178 små tunna sidor stor (varav introduktion är 50 sidor).
Benthams skrift har haft en enorm betydelse för vårt tänkande allt sedan den publicerades 1791, vid tiden för franska revolutionen. Bentham föreslår att hans nya konstruktion ska kunna användas på skolor, sjukhus, sociala inrättningar, i fabriker och verkstäder, ja överallt där människor behöver övervakas. Lundgren kallar Benthams utopi "det självreglerande samhället", en utopisk vision med "disciplinen som maktteknik".
Fängelsena växte också snart, från att ha varit kortvariga förvaringsplatser, till att bli oöverskådliga samhällen i miniatyr, dit alla som inte på något sätt passade in i den reformistiska staten kunde förvisas för alltid.
Idag får man säga att hela Internet är ett svårt slag mot de som vill bevara övervakningssamhället intakt. Och kampen för att hålla klåfingriga fångvaktare borta från nätet lär fortsätta.
Mats Myrstener

Kollektivismen till heders

Den nya TV-såpan "Ung och bortskämd" handlar om tio bortklemade och överbeskyddade ungdomar som tvingas leva tillsammans och handla mat, laga och städa och betala allting själva. Jag kommer att tänka på de tre åren jag bodde i kollektiv i slutet på 1970-talet. Det var en oerhört lärorik tid.
Vi var nio, med en blandad social mix, både folk från arbetarklass-egnahem, och tjänstemannabarn. Ironiskt nog bodde vi i Stockholms värsta överklassgetto, Lidingö. Det var bara där det fanns hus som var stora nog. Ett kvarter längre bort bodde ett annat kollektiv, medlemmarna i den psykedeliska popgruppen Psynkopat.
Jag var nog den som kom från den rikaste bakgrunden, min far var överläkare. Jag kallades följaktligen för "fisliberalen". Vi delade på matlagning, städning och alla andra sysslor i huset, och varje söndagkväll var det "stormöte", med obligatorisk närvaro. Då fick man även klaga på och kritisera sin kollektivkamrater om dom lagat för stabbig mat, diskat slarvigt, eller tvättat flickornas linnen för varmt så att dom krympt till näsdukar.

Idag är det inte ovanligt att ungdomar också delar lägenheter. Men om de fortfarande gör offentliga listor på allt som måste göras, när, och av vem, det vet jag inte. Eller sitter på söndagkvällen runt ett bord och tvingas "prata känslor"?
Jag både lärde mig oerhört mycket, och fick vänner för livet. Men att vi fyrtio år senare skulle se oss själva på TV, på bästa sändningstid, som dokusåpa - det hade vi nog inte trott i våra mest egotrippade önskedrömmar.
Mats Myrstener
bild: Michael Nyqvist i Lukas Moodysons Tillsammans (2000)

Adlibris väljer böcker åt SSB

Stockholms stadsbibliotek har överlåtit sina bokinköp på den billigaste leverantören, adlibris, som också väljer böckerna åt SSB. Och personalen anställs numera av ett bemanningsföretag. Bibliobuster kommenterar:
http://bibliobuster.wordpress.com/2010/11/11/bibliotek-och-transparens-del-ii/

SM i bokprat på fredag

Mer info se länk
http://www.strangnas.se/bokberattarsm

Fortsatt förtryck i Västsahara

Se denna artikel från dagens SvD. I SvD:s arkiv finns 109 träffar på Västsahara för den som vill läsa på. BiS stöder ett bokprojekt i de västsahariska flyktinglägren, och tänker anställa en bibliotekarie där i samarbete med författarinnan Monica Zak och den spanska organisationen Bubisher. Den som vill kan skänka 100:- i månaden under ett år, till en fond för detta ändamål. En stor insamling pågår också i Spanien av frivilliga för att starta fyra bibliotek och bokbussar i flyktinglägren. Bibliotekarien Bashir Lahsen får en lön på 100 Euro i månaden vilket ska finansieras genom dessa insamlade medel.
Hjälp till du också. Pg 335316-6, skriv Västsahara.
länk till artikel 13/11 i DN.

Bush d.y. och Boken

Enligt George W. Bushs nya bok som kommer snart så läser han bara enligt egen utsago Wall Street journal och Bibeln. En bra illustration till vad den gamle sociologen Max Weber kallade Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Den utkom på svenska 1978 på förlaget Argos i Lund. Kanske går den att skaffa antikvariskt. Det är ett standardverk om den amerikanska kapitalismens rötter i kristen-protestantisk etik, som säger det mesta!

Mats Myrstener

(bild från Wikipedia)

Intressant amerikansk blogg

Vet inte om jag tipsat om denna innan, fick den av kollega Hans på jobbet:
http://www.librarian.net/

bloggar, bloggar, bloggar

Vår vän Anna-Stina (Bibliobuster) har listat inte mindre än 17 bra och relevanta bloggar som handlar om bibliotek. Kolla länken:
http://bibliobuster.wordpress.com/biblioteksbloggar/#comment-2286

91 procent!

I biblioteksföreningens Fakta om bibliotek läser jag att förbluffande "91 procent av kommunalråd och kommunala tjänstemän anser att man bör satsa mer på bibliotek". Detta enligt en SKOP-undersökning 2007.
Man undrar om dom verkligen är uppriktiga? Hur många har man egentligen frågat?
Sanningen är ju att de allra flesta kommuner istället skär ner på sina bibliotek. Har verkligen uppfattningen om bibliotek svängt så kapitalt på tre år bland våra beslutsfattare. Någon som har ett bra svar?
Är det för att fler kommuner idag är borgerligt styrda jämfört med 2007? Kan det vara så illa? Eller ska man skylla allt (som politikerna alltid gör) på den s.k. "finanskrisen"?
Mats Myrstener

Sverigebilden har rämnat

Tycker docent Hélène Lööw, tidigare chef för Forum för levande historia, nu verksam vid Uppsala universitet.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/myten-om-det-goda-sverige-1.1197474

"Lite gnäll på jobbet är bara positivt"

Denna uppmaning i senaste DIK-Forum (2010/7) tar vi i BiS till oss. Eller hur?
Mats Myrstener

E-böcker lånas ut som "print-on-demand"

Umeå UB ska börja låna ut e-böcker digitalt, "print-on-demand", som första forskningsbibliotek i Sverige. Bakom står det EU-baserade nätverket och samarbetet Ebooks on demand. Det är böcker som inte är upphovsrättsligt skyddade, de flesta tryckta före 1900. Beställaren betalar en avgift för att boken ska digitaliseras, den levereras inom två veckor som pdf-fil.
Till skillnad från på folkbiblioteken så ökar utlåningen på våra forskningsbibliotek. Sedan 1990 har ökningen gått från 2,6 miljoner böcker, till 10,5!
Etableringen av allt fler högskolor står bakom ökningen, och möjligheten att fjärrlåna via folkbibliotek. Omlån på nätet är en annan orsak. Låntagarna besöker inte längre biblioteket fysiskt (irl). Regionala samarbeten finns, som Selma i Värmland. Säkert kan vi på folkbiblioterken lära oss något av detta också?
Däremot får författare av facklitteratur ingen ersättning, eftersom reglerna för författarersättning från 1954 fortfarande gäller.
källa: DIK-Forum 2010/7

Klicka gilla, men det räcker inte!

Glöm inte att folkbiblioteken är en del av folkbildningen. Klicka gilla för dig och ditt bibliotek och sprid vidare och gå vidare! Att gilla är ju till och med diskretare än att ha ett litet rockmärke, det räcker inte. Visa bibliotekets potential som demokratisk arena för samtal och information!
http://www.facebook.com/#!/pages/typisktsvensktse/126648774032190

http://www.studieforbunden.se/

Ingrid Atlestam

FI fick mandat i Simrishamn

Feminstiskt intiativ fick fyra mandat i kommunfullmäktige i Simrishamn. Ett av dessa beträds av Gudrun Schymans man Jacques Öhlund.
"Att Gudrun fick dubbelt så många personröster som alla andra - och jag inte en enda - stör mig inte. Min roll inom FI är att vara stödjande. Det är inte vi män som ska ha mer makt, det är kvinnorna" säger han. Nu kallas han "världens förste manlige feministpolitiker på lokal nivå."
Även här går alltså Sverige i bräschen. Strongt.
källa: SvD dags dato
Mats Myrstener

Om arbetet i litteraturen

Om detta talar Åsa Linderborg, Aino Trosell och Kristian Lundberg, tre av de mest uppmärksammade författarna som skrivit "arbetarskildringar" på senare år, i ett samtal med Victor Ravini på det kulturellt mycket pigga Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20, Stockholm. Datum är tisdag 9 november 18.30. Fri entré.
Har man inte fått nog av Åsa Linderborg, så framträder hon också på Stockholms stadsbibliotek 1/12. Och då är det snart jul.

Om sövande litteratur

Lotta Olsson skriver i dagens DN om boken som sömnpiller (ej på webben än). När man ska sova alltså.
En "spännande" bok? Deckare? Thriller? Något romantiskt?
Nej snarare något småtråkigt, förr användes ju ibland telefon-
katalogen, men den trycks väl snart inte mer?
Jag kan rekommendera "Presidentskan" av den spanske 1800-talsförfattaren Leopoldo Alas (Clarín). Har kallats en spansk motsvarighet till den berömda kvinno-
skildringen Madame Bovary av Flaubert, vilket är en klar överdrift. En 600-sidig tungviktare (Claríns alltså) som man ofelbart somnar efter att ha läst några sidor! Men gott om korrupta ondskefulla präster och adelsmän om man gillar det, i en spansk småstadsrundmålning kring 1880.
Mina barn somnade alltid till sagoläsning - och sedan vi läst för dom satte vi alltid på bandspelaren. Det var Olof Buchard som läste folksagor, Allan Edwall läste Nalle Puh, Astrid Lindgren läste Astrid Lindgren, eller Börje Ahlstedt och Frej Lindqvist med H.C.Andersen. Eller Kamomilla stad och Klas Klättermus.
Vet inte om det var så tråkigt, men de somnade som släckta ljus, ofelbart, efter en kvart.
Idag finns ju knappt kassettbanden kvar, det är synd.
Mats Myrstener

Lyckad BiSsalong

Det blev en vidlyftig diskussion om allt möjligt: frånvaron av ideologier, om vad vi gör med de som står utanför och är osynliggjorda, om frågan måste vi verkligen nå "alla"? Det blev en lyckad tillställning med cirka 30-tal deltagare. Lena, Nick och Tobias höll i mötet med den äran. Rapport kommer i nästa bisnummer.
Jag tror flera tyckte det var kul att diskutera biblioteksfrågor på allvar, fjärran från fluffiga Darlinglibrary- och Madeleine Sjöstedt-floskler, och det är klart att frågan "vad är ett folkbibliotek?" förekom eller snarare, vad ska vi göra på folkbiblioteket? Vilka vill vi nå? Och med vad? Vad har vi själva för "visioner" som bibliotekarier med vårt ibland tröstlösa arbete?
Inga absoluta svar gavs, men olika vinklar fanns, som kan bli föremål för kommande Bissalonger. Jag tror det gav mersmak, det verkarde de medverkande också tycka. Kommentera gärna detta inlägg, de som var där.
Mats Myrstener
Två bilder som Anna-Stina Takala (Bibliobuster) tog från seminariet:
http://twitpic.com/340z13
http://twitpic.com/340yuu

Exit Forum? (Och Borg samlar i ladorna för svårare tider)

Forum för levande historia har fått svidande kritik, sedan man ansetts skymfa författaren Jan Myrdal och några andra skp-are på en reklamfilm för en Pol Pot-utställning. (Hur nu detta är möjligt? Hela karln är ju ett enda stort urspårat skämt som kunnat vara en fantastisk folkbildare om inte om varit.)
Följden kan enligt DN bli att Forum (som startades av Göran Persson) nu kan läggas ner, allt med herr Myrdals och andra Kampucheafarares hjälp. Ännu mindre folkbildning i framtiden alltså (och mycket av denna bildning har historiskt sett under 1900-talet varit statligt eller kommunalt styrd via bidragen i alla fall.) "You don't know what you got till its gone" sjöng Joni Mitchell, en av mina största idoler. Klumpigast är Forums chef Eskil Frank som godkände filmen, tidigare impopulär chef på Lärarhögskolan, där han också misskötte sig.
Och Borg sparar några miljoner till, till förmån för kommande skattesänkningar. Och slipper ett "svårskött pastorat". (Och gör kanske Jimmie Åkesson lite gladare dessutom.)
Modellen är välkänd: Ge inga nya pengar till institutionen, så att den blir så skamfilad att den tillslut klassar ut sig själv och kan läggas ned. Många kommunala skolor, sjukhus, och en rad friskolor och daghem skulle då ha försvunnit för länge sen, pgr av dålig kvalitet, om vi nu inte haft skolplikt i Sverige.
SJ? (Se många tidigare inlägg från arg resenär). Migrationsverket? Arbetsförmedlingen? Försäkringskassan?
Att ingen kommer att sakna ett av regeringens absolut svagaste kort, migrationsministern själv, säger sig självt. Konkurrensen om epitet "svagaste kort" är f.ö. stenhård i nya regeringen. Själv kan jag nog bara ge godkänt till major Björklund (inte för hans åsikter men för att han på något sätt ändå verkar, paradoxalt nog, "trovärdig"= fatta mig rätt). Dessutom EU-ministern, som är fil.dr i statskunskap - och vår alltid leende finansminister är i det svaga sällskapet en riktig megastjärna. Men den bästa, min egen lilla favorit, är nog justitieministern. En riktig järnlady som alltid verkar oerhört påläst, lugn och samlad, trevlig, och dessutom är jämte.
Kanske tur att inte folkbiblioteken styrs av staten. Då hade nog nedläggningarna stått som spön i backen nu, hujedamig. Bibliotekslag, tack, tack!
Och stackars kungen sen! Ett hett tips är nog att han faktiskt abdikerar så snart det går, till förmån för dottern, som jag tycker ändå gör bra ifrån sig, efter förutsättningarna. Och vill du gå med i republikanska föreningen så är du nog inte ensam idag?
Mats Myrstener

Kärt barn har många namn

Så här står det i wikipedia.org, apropå en idag timad nyhet på luxuösa Waldorf-Astoria hotel i New York:
"Bedbugs have been known by a variety of names including wall louse, mahogany flat, crimson rambler, heavy dragoon, chinche, and redcoat. Largely eradicated as pests in the developed world in the early 1940s, bedbugs have seen a resurgence since about 1995."
Den stora spridningen av vägglöss kommer nu från USA. Ytterligare ett fattigdomsbevis förstås. Sverige är visserligen ett av västvärldens mest amerikaniserade länder. Men det var länge sen det stora landet i väster var föregångare (utom för Tony Blair och danska regeringen), inte ens på biblioteksområdet.
Själv har aldrig sett en vägglus, som bilist däremot en och annan väglus, och förstås mina barns hårlöss, en formlig dagisplåga från förr, som vi dock numera slipper, då alla tre fött "moppe", långbyxor och bilkörkort för länge sen.
(Kolla nu faktahyllan om boken om sagda lus finns inne? Gack och köp annars. Och res inte till US of A i onödan!)
Mats Myrstener

Riddaren av den sorgliga skepnaden

Vi har i vår litteraturcirkel på jobbet just avverkat en av litteraturens verkliga klassiker, Cervantes mångordiga tvåbandsroman Don Quijote (Quixote), vars första del utkom 1605. Fantastiskt rolig och språkligt vital, trots över 400 år på nacken. Sedan 2001 finns en härlig nyöversättning, av Jens Nordenhök, i en praktupplaga på 900 sidor med introduktion och kommentarer och med Gustave Dorés berömda illustrationer.
Den har kallats den första ”moderna” romanen vilket nog är sant. Föregångarna i genren handlade mest om ädla riddare eller kärlekskranka herdar, men den galne Don Quijote skiljer sig mycket från dessa idealiserade förebilder. Romanen är brutalt realistisk och dåtidens Spanien avslöjas i all sin skröplighet. Riddaren av den sorgliga skepnaden kan ses som en skildring av den moderna människans kamp mot verkliga och inbillade väderkvarnar.
Själv känner jag mig ofta som en sådan.
De burleska inslagen i romanen står ofta hans väpnare, bonden Sancho Panza för. Utan Sancho hade riddaren knappast överlevt en dag under sina många äventyr, där hans idealism luras, hånas, kläs av inpå bara kroppen, och rullas i tjära och fjädrar till skratt och förnöjelse för hans omgivning.
Författaren levde själv ett äventyrligt liv, deltog i slaget vid Lepanto mot turkarna, satt sju år i fångenskap hos sjörövare i Algeriet, och levde sedan som skatteindrivare i Andalusien.
Parallellt har vi läst Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror, som utspelas vid samma tid, 1500- och 1600-tal, när spanjorerna ”koloniserade” Latinamerika, och bl.a. närmast utrotade hela indianbefolkningen på kontinenten. Också en klassiker som bör finnas på varje välsorterat folkbibliotek.
Cervantes dog 1616, faktiskt samma år som William Shakespeare.
Mats Myrstener
(bilden kanske den mest berömda illustrationen, av Pablo Picasso)

Välkommen till Bissalong ikväll!

Tid: Torsdagen den 4 november klockan 18.00.

Plats: Spelbomskan Stockholm Stadsbibliotek Odengatan 63.

Arrangörer: Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle)

Välkommen till ett samtal om det vardagliga arbetet på våra folkbibliotek

Föreningen BiS bjuder in till BiSsalong 1, den första av, förhoppningsvis, flera kvällar då vi som jobbar på bibliotek får en möjlighet att träffas för att diskutera aktuella teman. Målsättningen är att dessa salonger skall vara tankeväckande möten, under avslappnade former, där är vi får tid till att reflektera. Tid som vi annars kanske inte har i vår vardag.

Första mötet kommer att ledas av Nick Jones (enhetschef Bibliotek Forum Nacka) och Tobias Willstedt (bibliotekarie Alby bibliotek). På mötet kommer BiS presentera två texter som fungerar som utgångspunkter för en fri diskussion. I de här texterna har samtalsledarna formulerat några kritiska frågor utifrån det vardagliga arbetet på folkbibliotek.
BiS kommer att bjuda på dricka och någon lättare förtäring till mötet.

Texterna som har skrivits till mötet finns att läsa på Bisbloggen om man vill läsa dem i förväg.

Öppet för alla, även icke BiS-medlemmar!

Läs Nick Jones text Var hamnade jag?

Läs Tobias Willstedts text Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Arbetarlitteratur för 2000-talet

Jag såg att Medborgarplatsens bibliotek imorgon har ett arrangemang som de har kallat för Arbetarlitteratur för 2000-talet. Poeterna Johan Jönson och Jenny Wrangborg är inbjudna, och de känns onekligen båda två som relevanta representanter för 2000-talets arbetarlitteratur. De hämtar sitt stoff från arbetslivet och använder det på ett sådant sätt att deras lyrik ofrånkomligen blir drabbande.

Johan Jönson släppte för något år sedan samlingen Efter Arbetsschema som kanske är den bästa poesi som jag har läst under det senaste decenniet. Det är en skildring av en slitsam vårdjobbstillvaro, där jobbet är tärande och fritiden mest är ångest för att man snart skall gå till jobbet. 2000-talets unga arbetarklass kan känna igen sig i de otrygga anställningsvillkoren och obekväma arbetstiderna som liksom är inprogrammerad i stommen av det arbetsliv som Jönson berättar om.

Jenny Wrangborg utkom i år med Kallskänken som jag faktiskt inte läst men har höga förväntningar på. Jag har följt Wrangborg i andra sammanhang till exempel hennes bidrag till Tvärdrags antologi Snart går vi utan er eller varför inte hennes blogg eller twitter? Det har räckt för att övertyga mig om att hon är en av samtidens viktigaste arbetardiktare. Om ni inte tror mig så kan ni lyssna på Lars Ohly:

Så, besök Medborgarplatsens bibliotek imorgon! (Men egentligen tycker jag förstås att ni skall träffa oss i BiS på BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek?)

Tobias Willstedt

Dummare än tåget (2)

... ja det skulle väl vara polisen i Västra Götaland då? Som utmärker sig för upprepat övervåld, brutalitet, inkompetent ledarskap, klumpiga utryckningar osv. Måltavlor är gärna demonstrerande ungdomar, skolbarn och invandrare av alla hudfärger och chatteringar. Därefter utreder man sig själv och kommer fram till att inget fel begåtts (för det mesta). Man önskar verkligen att det fanns en Gunvald Larsson som kunde ta dom i hampan!
http://www.youtube.com/watch?v=YZSFkX4Bjzc

Att "vara" eller att "vara en vara"

Rubriken är Mötesplatser, Kulturskapare, Entreprenör, Demokrati, underrubriken "visioner om en annan kulturpolitik". I det 96-sidiga häftet, redaktör den skickliga Stina Oscarson.
Boken är utgiven i samarbete med Koalition för kulturdebatt, däri ingår ABF, Arena Idé, Amatörkulturens samrådsgrupp, Folkets hus och parker, Konstnärernas riksorganisation, Riksskådebanan, Riksteatern, Runö folkhögskola, Sveriges konstföreningar, SKTF, tankesmedjan Det osynliga, TCO och Teaterförbundet. Förläggare är Premiss.

Samtal önskas

Det som skrämmer mer än tio lasermän är en tänkvärd artikel av Mustafa Can i SvD 31 okt. Det finns mycket att säga om den pågående "invandrardebatten" och demoniseringen av vissa nyvalda politiker och jakt på "galningar". Det startas konkurrerande nätverk, med olika "rätta" åsikter, så blir det t ex två antirasistiska demonstration till minne av Kristallnatten nästa vecka i Göteborg av två olika nätverk som inte lyckas tala med varandra!
Låt inte en viktig samhällsfråga bli en vara på en åsiktsmarknad där vinsten är röster fiskade i grumligt vatten!
Samtal önskas, inte slagord och barrikader! Möten önskas, kanske på biblioteket, inte på något slags slagfält!

Ingrid Atlestam

Författarintervjuer på nätet

Litteraturtidskriften The Paris Review, som utges i New York, har lagt ut hela sitt digra intervjumaterial på nätet, från 1953 och framåt. Här finns intervjuer med Hemingway, Arthur Miller, Chinua Achebe, Borges, Anthony Burgess, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Mario Vargas Llosa, Umberto Eco med flera, med flera.
Länken är theparisreview.org/interviews
källa: SvD 1/11

Kulturministern satsar på kulturföretagande

Maud Olofsson och Lena Adelsohn Liljeroth, två av den borgerliga regeringens skarpaste hjärnor, vill gemensamt satsa på en Handlingsplan för kulturella och kreativa näringar. 73 miljoner ska satsas fram till 2012, och ska stötta entreprenörer och företagare inom kultur, för att starta och driva bolag.
Enligt handlingsplanen finns "ett behov av aktörer som kan fungera som brobyggare och mellanhänder för att stimulera kreativa och innovativa processer i näringslivet såväl som att öka entreprenörskap, förnyelse och företagande inom kultursektorn".
Undrar om dom själva förstår vad dom menar? Författare, konstnärer, kompositörer kanske?
Mats Myrstener