Hörde ffg historien om ”boktjuven” på KB igår, en repris vid midnatt. Hade tänkt gå och lägga mig men satt kvar klistrad vid radioapparaten i en timma. Att biblioteksarbete kunde vara så dramatiskt och spännande? Samtidigt ett memento: det är ju bara föremål vi arbetar med, ett praktiskt medium för information, kultur och underhållning. Bokälskare med all respekt, men vi får nog akta oss för att bli bibliofiler eller ännu värre:bibliomaner.
”Bibliotekarierna har alltid varit böckernas värsta fiender” sa en bokhistoriker från Uppsala. Vi får hoppas att det inte är så. Själv älskar jag att gallra och kasta gamla olästa fula och slitna böcker. I det fallet finns det inga heliga kor. Även snygga men olästa böcker får efter tio år gå samma väg. Utom några få viktiga handböcker.
Läs istället om den raka motsatsen till KB-dokumentärens ”Erik”, som var en ytterst märklig dubbelnatur med övermänniskoideal och världens största mindrevärdeskomplex, som lurade och charmerade alla, inte minst sina chefer. (Mitt eget enda minne av honom var att han var ytterst charmerande och elegant klädd och kallade de kvinnliga bibliotekarierna på avdelningen för ”mina damer”.)
I nya numret av bis skriver jag om förre handskriftschefen på KB, Harry Järv, som ägnat hela sitt liv åt att omvandla KB till en öppen, demokratisk och tillmötesgående institution för alla typer av besökare. Oavsett kön, ras, social ställning eller politisk åskådning.
Mats Myrstener
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar