Kolla in Sveriges framsida!

"Tidningen Framsidan ges ut av Kultur i Väst som är en förvaltning inom Västra Götalandsregionen. Framsidan ska främja biblioteksutveckling genom att ge kunskap, inspirera, problematisera samt skapa dialog och debatt kring bibliotek och aktuella biblioteksfrågor."
Kolla in på webben, där man bl.a. kommenterar Fisksätra bibliotek, projektet Den långa svansen, och tipsar om bisbloggen. Tidningen kan laddas ner som pdf.

Bibliotek, finns dom?

I helgens bilaga till Göteborgs Posten finns ett långt reportage om ensamhet och mötesplatser. Som exempel på kravlösa, öppna mötesplatser nämns, torg, parker och caféer bland annat. Men ingen nämner ordet bibliotek.
Omigen konfereras det stort om Göteborg som Kunskapsstad, en ofta upprepad klyscha, men i allt detta tal om kunskap nämner ingen ordet bibliotek.
Staden har 25 folkbibliotek, nästan alla ligger i förorten, ingen nämner förorten. Kunskapsproduktion och möten sker uppenbarligen bara i centrum av staden.
I centrum finns Stadsbiblioteket, som kommer att vara stängt för ombyggnad under två år, det har kulturnämnden sagt ja till.
Bibliotek, behövs dom?
Ja, göteborgarna har röstat med fötterna och gjorde förra året över fyra miljoner biblioteksbesök och bar hem över fyra miljoner böcker med mera. Massor av möten uppstod och den samlade kunskapen hos göteborgarna hade därigenom hög tillväxt.
Varför är det så tyst om bibliotek?
Men röster kommer nog att höras då man inser att de fyratusen dagliga besökarna på Stadsbiblioteket kommer att mötas av en låst dörr under två år.

Ingrid Atlestam

Fel profil

Ingen kollega har ännu svarat på gårdagens inlägg om brister i medieurvalsarbetet, men ett svar som bekräftar mina farhågor ges i dag på http://www.fria.nu/artikel/88446 .
Visst kan man använda sig av så kallade profilköp, det är ju biblioteket som bestämmer profilen. Men vilken bokhandel skulle åtaga sig att till exempel fixa grundbestånd av fackböcker på de tjugo mest talade språken i landet? Ingen, för den kompetensen saknas, men dessvärre har inte biblioteken den kunskapen heller, utom möjligtvis Internationella Biblioteket.
Därför borde det finnas fler IB, ett i Malmö, ett i Göteborg och ett i Umeå istället för lånecentral och depåbibliotek.
Bibliotek är att välja, om biblioteken då väljer den väg som har som mål att maximera utlåning till en svensk medelklass, så har man valt bort sitt existensberättigande och kan inte längre försvara gratisprincipen.

Ingrid Atlestam

Hittar biblioteken bredden och djupet?

Var på årets upplaga av Textmässan i Stockholm i maj och imponerades av det enorma utbudet från en mängd spännande ambitiösa förlag. Textival heter den ännu häftigare göteborgska varianten av mässa för "små smarta förlag som drar de tunga lassen av avancerad utgivning" som det formuleras i textmässans lilla folder. Textival har dessutom en intressant hemsida att klicka runt i.
Givetvis borde alla dessa böcker och tidskrifter finnas i biblioteken, för bredden och alternativens skull och framförallt för sin egen och biblioteksbrukarnas skull. Men jag tvivlar starkt på att så är fallet med mycket av det. Kanske de allra största biblioteken klarar av att bevaka detta "dolda" utbud, men hur gör de mindre?.
Hur hittar biblioteken denna skattkammare, speciellt tänker jag på de som inte använder sig av BTJ-listorna, som ju åtminstone förtecknar en del av det. Det man inte känner till kan man ju inte fråga efter, och det gäller såväl bibliotekarier som låntagare.
Berätta hur ni gör!

Ingrid Atlestam

Hur ska det gå för Landskrona?

Tre dagar i Skånemetropolen Landskrona, bl.a. var vi på en guidad tur på museet, som ligger centralt i de gamla kasernerna, med en förfärligt ödslig kaserngård utanför porten.
Guiden frågade avslutningsvis: Vad tänker ni på när ni hör ordet Landskrona.
Besvärade hummanden, jag dristade mig att säga: Inget som är särskilt positivt.
En irriterad åhörare kontrade: Och var kommer DU ifrån då?

... Ja när Landskrona blev stad, grundat 1413 av Erik av Pommern, en strategiskt placerad stad i det danska riket, då var Umeå bara ett ynka fiskeläge.
Idag är Landskrona distanserat som industristad av Malmö och Helsingborg. Man delar det öde de flesta mindre städer drabbats av idag - en avfolkningsort, ett ställe man reser förbi, på väg till de stora metropolerna - som Umeå.
Landskrona är ett av Sverigedemokraternas stora fästen - de flesta som röstar på SD röstade tidigare på socialdemokraterna. Det är en av de städer i Sverige där ungdomsarbetslösheten är som störst.
Ändå utropar turistmyndigheten i staden trosvisst: Nu går det uppåt för Landskrona! (Ja, sämre kan det väl inte bli?)
Ja, vad ska man säga? "The windy city", vilket verkligen stämmer, med magneten Ven som enda trumfkort på sommaren. Men med ett fint stadsmuseum, ett centrum för arbetarrörelseforskning, och ett konstgalleri och skulpturpark.
Men hur förvandla Landskrona från en gammal industristad på dekis - till ett nytt mångkulturellt och mångspråkigt framgångskoncept?
Kanske en uppgift för ett radikalt utåtriktat folkbibliotek? Det verkar finnas en tro i Landskrona att kultur och folkbildning ändå är värt att satsa på.
Mats Myrstener

Växtkraft i biblioteket

Grow it yourself är en en landsomfattande rörelse, som nu växer även i andra länder, på Irland. Organisationen består av en massa lokala grupper och syftar till att få folk att gå samman och börja odla sin egen mat. Ofta träffas grupperna för gemensamma studier, föreläsningar och erfarenhetsutbyten på det lokala biblioteket.
Samarbetet upptäckte jag vid ett besök i Waterford på Irlands sydkusten. Bibliotekarien, som ena dagen visade oss det största biblioteket, stod nästa dag och sålde plantor på en lokal marknad i en liten närliggande by. När jag bad henne skriva om denna unika koppling mellan kulturell och agrar odling visade det sig att det redan var gjort, så kolla detta nummer av The Irish Times.
Ett konkret exempel på hur bibliotek kan skapa tillväxt utanför det kapitalistiska samhället!

Ingrid Atlestam

Varför inte Maria?

Valfrid Palmgren verkade i Stockholm, var filosofie doktor, gift med en professor, jobbade på KB, hade alltså en bakgrund och en position som gav henne en viss status och möjlighet att påverka och bli lyssnad på. Vad hade hon inte kunnat åstadkomma om hon dessutom varit karl?
Maria Larsen var också en drivande biblioteks- och folkbildningsideolog, men kom från fattiga förhållanden, verkade inte i Kungliga huvudstaden utan i Göteborg, var ogift och fick aldrig chansen att studera.
Det var tack vare kontakt med Ellen Key som hon lyckades få sitt drömjobb som föreståndarinna, först på Redbergslids bibliotek, landets första kommunala biblioteksfilial 1902, och sedan på Dicksonska folkbiblioteket 1905. Då en "riktig" bibliotekarie anställdes 1932 blev hon omplacerad och åsidosatt.
I Dicksonska jubileumsskrift 1922 formulerar hon följande biblioteksvision och har det egentligen i princip sagts så mycket nytt om bibliotek sedan dess:

”Man har sagt att biblioteken äro de vuxnes skola - i skolan förvärvar man läskunnighet - men den bevaras och underhålles i biblioteken. De äro träningsbanor för vår intelligens, dit vi går för att studera, dit vi gå om vi vilja ha någon praktisk upplysning, vare sig det gäller en lagfråga eller ett sätt att halvsula skor. Alla frågor - såvitt det står i mänsklig förmåga - skall ett bibliotek giva svar på. Därför får man tillse, att inga luckor uppkomma i ett biblioteks olika avdelningar och att varje avdelning motsvarar tidens krav. Ej heller får i folkbibliotek litteratur kvarstå, som är missvisande, såsom en del föråldrade lagsamlingar och gamla upplagor. Bibliotekarien bör alltid följa med i tidens frågor och skall veta vilken litteratur, som behandlar dem - men han får sällan själv studera eller fördjupa sig i böckerna , ty det strömmar nya till allt jämt, hans påpasslighet måste jämt stå på helspänn.

Gent emot publiken måste han stå till reds med upplysningar - icke direkt, ty han är dock ej någon ”fråga mig om allting”, men med litteraturanvisningar och han måste känna till sitt bibliotek så väl, att han har en huvudkatalog i sin hjärna, ordning och systematiseringsförmåga fordras även.

Biblioteket står öppet för barnen, som i otaliga skaror strömma dit och öppnar för dem sagans underbara värld, det står till tjänst för de studerande, som vilja ha stoff för en kria eller ett föredrag, folkbildare, föreläsare ha där sin materialgård. Genom sina väl försedda skönlitterära avdelningar med såväl äldre som yngre litteratur lämnar det förströelse åt såväl äldre som yngre. Man kan fördjupa sig i vårt lands rika litteratur, som fått ålderns patina över sig, man kan se vad dagens diktare har att säga. Man kan, då man trött kommer från dagens arbete, gå in och få en tidskrift eller man tager hem en rolig bok efter sitt kynne.

Man kan söka gångna tiders kultur, man kan se hur tiderna växla och man erfar hur revolutionerna ha uppstått, vi kunna färdas med upptäckarglädje till främmande länder, vi kunna följa människoanden i dess spekulationer över liv och död och evighet, vi kunna finna naturföreetelsernas mysterier avslöjade.

För snillets ljus, för mänsklig verksamhet dröja vi i vördnad, bokens ord viskar så tyst i vårt öra, vi måste vara stilla inför oss själva, vi måste ha ro och stillhet omkring oss, då läslampan kastar sitt ljus över bokens blad.

Böckerna äro så försynta, där de stå slutna i rader, de tala först till våra sinnen, då vi kalla på dem, de pocka icke på gehör, men de viska så många visdomsord i vårt öra, de giva oss uppbyggelse, de förströ oss, när vi äro missmodiga.

När man kommer in i British Museums stora läsesal (världens största bibliotek i London), en stor kupolsal, gripes man av vördnad, det är så ljudlöst stilla, och här arbeta tusen hjärnor, och tiga i stillhet alla de andens skatter, som människohjärnan tänkt, sagt och skrivit, det är så tyst i hjärnans verkstad, betingelserna för allt vetande.

Av vördnad blottar man sitt huvud, då man inträder i en kyrka - ett tempel, som människorna rest som ett uttryck för sitt sublimaste känsloliv - med samma vördnad närma vi oss ej ett bibliotek, ty det har något av alldagens liv över sig - i synnerhet om tidningsdrakarna skymma individerna - men av vördnad bör man även här blotta sitt huvud, ty mer - än i ett trossamfund - ligga här alster, som uppstått av inspirationens glöd, av intelligensens möda och i känslors olika förtoningar. Det fordras blott att man tager en bok i sin hand, slår upp den och den talar till oss. Genom sekler kan en bok viska något till oss och vi finna ett gensvar i vårt inre. Så generellt är människans tanke- och känsloliv.

Tränga vi igenom tingens yta och se vad ett bibliotek innerst är - så är det vården av livets och mänsklighetens dyraste skatter - allas vår egendom.

Vi kunna hänföras av en talares ord eller en skådespelares sanna återgivande av en mänsklig karaktär, eller musikens toner kan stämma oss till harmoni eller höja oss till ett sublimt känsloliv, allt verkar för stunden och försvinner i minnets hav, - men boken är tyst och tiger till vi själva låta den tala - då har den mycket större räckvidd, den talar till oss genom sekler och siktar framåt till kommande generationer, dess tankar kunna ligga begravda, men kunna uppstå i förnyade gestalter och påverka tusende och tusende för att föra mänskligheten framåt till nya mål.

Med Geijers ord vill jag sluta denna lilla resumé:

Det bästa åt folket

eller uttytt

Den bästa litteraturen till alla!

Mer att läsa om Maria Larsen finns bland annat i Lisbeth Stenbergs kapitel om henne i boken Männens bibliotek - en kvinnosak och i Fullbokat - Folkbibliotekens historia i Göteborg 1862 - 1997.

Ingrid Atlestam

Varför Valfrid?

Att BiS lyft fram Valfrid Palmgren som idol och ”chefsideolog” har väckt kommentarer, hon var ju inte socialist. Men just i detta avseende är BiS en liberal förening - goda biblioteksideologer uppskattas, även om de partipolitiskt är på en annan kant.

Valfrid Palmgren hade stor betydelse för det moderna folkbibliotekets framväxt i Sverige. Hon var filosofie doktor, aktiv i Heimdal och under en period stadsfullmäktigeledamot i Stockholm för ett av de konservativa partierna. Som ung amanuens vid Kungliga biblioteket insåg Valfrid Palmgren de dåvarande folkbibliotekens stora brister och stagnation. 1907 fick hon möjlighet att göra en stipendieresa för att studera ”public libraries” i USA. Hon blev helt överväldigad. ”Jag kom, jag såg, jag besegrades” sammanfattade hon själv sina upplevelser många år senare. Valfrid Palmgren skrev flera entusiastiska rapporter, väl värda att läsas än idag. Det mesta av detta sekels debatt och utveckling inom folkbiblioteksvärlden finns formulerat av Valfrid Palmgren och många av de goda idéer hon förmedlade är ännu inte förverkligade.

Det som mest imponerade på henne i USA var de resurser som satsades på bibliotek, den genomtänkta målsättningen, systemet med öppna hyllor, den bibliotekstekniska utvecklingen och sist men inte minst biblioteksverksamheten för barn och ungdom. Vad hon såg som avgörande för de amerikanska bibliotekens framgång var för det första att de var offentligt finansierade, ”folkets egendom”. Även om byggnaderna ofta tillkom genom donationer, stod kommunen alltid för driften. Det andra villkoret var att dessa ”allmänna bibliotek”, som var den svenska term hon föredrog, ”äro avsedda för alla samhällsklasser och alla åldrar, kort sagt, de äro avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad och äro i det avseendet det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan. Något dylikt känner man ju ej i vårt land, knappast i Europa.” ... ” Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende av samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde det vara biblioteket ... I föreningar av olika slag splittras människorna av olika åsikter ... I böckernas värld, bibliotekets, äro de alla lika ; för var och en av dem finns vad han önskar, och de skarpaste antagonister kunna utan att störa varandra sida vid sida tillfredsställa var och en sin smak”.

Sammanfattningsvis konstaterade Valfrid Palmgren att de amerikanska bibliotekens målsättning var att fostra goda samhällsmedborgare, ty ”den som har kunskaper kan bli Amerikas president”.

De enorma satsningar som gjordes på folkbibliotek i USA, hade delvis sin grund i behovet av att integrera alla invandrare som kom i hundratusental från framförallt Europa. Tron på biblioteket, som en garanti för allas möjligheter att anpassa sig i det amerikanska samhället istället för att omstörta det, var stark, såväl bland konservativa donatorer som bland radikalare politiker. Både i England och USA var det alltsedan mitten av 1800-talet möjligt för kommunerna att ta ut en speciell biblioteksskatt.

Valfrid Palmgrens rapport från USA fick stor genomslagskraft och spridning. Den översattes till flera språk. Med denna som merit fick hon uppdraget att utreda folkbiblioteksfrågan i Sverige. Hennes förslag antogs med några få ändringar av 1912 års riksdag. Hon fick inte gehör för sin benämning allmänna bibliotek, som dock har anammats i Finland. Kritikerna menade att beteckningen folkbibliotek var den lämpliga även för denna nygamla institution. Valfrid Palmgren ville komma bort från den underklasstämpel som hon bedömde att förstavelsen folk stod för, då hon ansåg det vara viktigt att biblioteken användes även av medel- och överklassen. Det skulle dock visa sig att det målet uppnåddes väl så småningom trots benämningen folkbibliotek.

Bengt Göransson lyfter ibland fram de gamla riktigt konservativa, till skillnad från de nu dominerande nyliberalerna, som ”själsfränder” när det gäller kulturpolitik, eftersom även de insett att kulturpolitik måste innefatta ett stort samhälleligt stöd. Säkerligen räknar han Valfrid Palmgren till en av dessa kloka kulturpolitiker. En annan fråga är givetvis vilket samhälle hon ville fostra goda medborgare till!?

Ingrid Atlestam

Din åsikt behövs - Vad skall bis vara bra för?

Tidskriften bis står inför ett generationsskifte. En ung generation bibliotekarier förbereder sig på att ta över redaktionsarbetet.

bis har som ändamål att vara en röst till vänster i biblioteks- och samhällsdebatten. Och vill nå ut med en diskussion om vad bibliotekens roll i samhället skulle kunna vara. På arenan finns förstås Biblioteksbladet, organ för Svensk Biblioteksförening, med helt andra resurser och med en mindre prof...ilerad inriktning. Vad kan bis tillföra?

Den nya redaktionen och vi alla i föreningen Bibliotek i Samhälle behöver några ord på vägen. Vad skall bis tillföra? Det kan vara i några meningar - eller längre om du så vill. Det händer mycket kring biblioteken för närvarande - positiva och negativa saker. Vårt mål är att kunna fördjupa den debatten genom att belysa olika viktiga områden i tidskriften och föreningen.

Vi har anledning tro att du känner till bis, att du är intresserad av hur biblioteken utvecklas och att du kan ha synpunkter som hjälper oss i vårt fortsatta arbete.

Till nr 2 av bis med ganska nära förestående utgivning vill vi gärna publicera din och andras råd till nya bis. Hör av dig före 10 juni för att vi skall få plats med ditt inlägg i nr 2

Maila dina tankar & idéer till Lennart Wettmark

Bibliotopia i Stockholm

Valfrid Palmgren i form av konstinstallation visas till den 29 maj på årets upplaga av Konstfackskolans i Stockholm vårutställning.
Bibliotopia är titeln på Hans Carlssons masterprojekt där han låter stora affischliknande blad med texter av och om Valfrid Palmgren ligga travade på ett stort bord, fritt för åskådaren att bläddra i och läsa. Att informera om Valfrid Palmgrens arbete och visioner som svensk bibliotekspion-
jär och folkbildare anser han vara väsentligt i tider av privatiseringar och nedskärningar av biblioteksverksam-
het.
Projektet presenteras som en pseudohistorisk installation där konstnären vill förklara hur bibliotek kan fungera som ett slags försöksfält där ”nya möjligheter kan provas och förstås” samt ge plats för analys av bibliotekets samhällsroll.
Bibliotekens förhållande till folkbilding och bildning är också i högsta grad en kulturpolitisk fråga framhåller Hans Carlsson i sitt verk som både vill verka och vara en del av en levande biblioteksverksamhet.
Projektet ingår som en del i avdelningen ”Konst i offentligheten”
Man blir onekligen både fascinerad och glatt imponerad av den glöd för kultur och konst i det offentliga rummet som man möter på Konstfack.
Jag kommer så att tänka på min mammas devis, Ars longa, vita brevis - Konsten är lång, livet är kort. Min mamma Wiveca som var konstnär bodde i Fisksätra åren före sin död, och var en flitig besökare på biblioteket.
Annsofi Lindberg

Protester mot nedläggning av Kronobergshäktets bibliotek

Beslutet att lägga ned biblioteket på Kronobergshäktet i Stockholm (där en gång Bissaren Ulla Kaitavuori arbetade) får hård kritik. 100 författare, lärare, bibliotekarier och andra engagerade skriver nu ett upprop till bl.a. justitieministern och Kriminalvårdsstyrelsen.
Bland de protesterande finns litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, poeten och förre bibliotekarien Göran Sonnevi, och även förre bibliotekarien och översättaren av Herta Müllers böcker, Karin Löfdahl.
Fängelsebibliotek var en het fråga för BiS från starten 1969, som man kan läsa i historiken En ny förening är nödvändig.
källa: DN 24/5

Lösnummer av bis

... kan man naturligtvis köpa genom att kontakta redaktionen från vår hemsida. Men även på nätet genom t.ex. Tidningskungen.se.
Där får man också veta att den som köpt bis av Tidningskungen även köpt tre tidningar om tatueringar. Två udda smaker kanske, men säkert möjliga att förena!
Mats Myrstener

Hittat i kavajfickan - mystiska händelser på Stockholms stadsbibliotek

Jag hittade ett kort i kavajfickan, upphittat på Stockholms stadsbibliotek. Jag delger det gärna till bisbloggens läsare - men garanterar inte sanningshalten!
En herre vid namn Stefan Loå förverkligar dina visuella fantasier. Därför har han gömt ett presentkort värt 20.000 kronor i en bok på stadsbiblioteket. Kortet visar en "hemlig skandalbild på Reinfeldt" (nog så aktuellt, men på en annan monark).
Ledtrådar får man också: Courbet (fransk konstnär, en realist som förebådade impressionismen), färgen grön (precis som min tandborste när jag var barn i Umeå), och siffran åtta.
Fler ledtrådar fås på Loås hemsida konstutsmyckning.se. Tiden för tävlingen går ut nyårsafton 2011, så än finns det tid för skattletande bland biblioteksböckerna!
Mats Myrstener

Mats sommarboktips - inför semestern

Hjalmar Söderberg: Doktor glas (Bonnierpocket 2011). Jag läste den i januari när det var som kallast. En roman som utspelas i ett sommarvarmt Stockholm , först utkommen 1905. En mycket annorlunda kärleksroman som upprörde samtidens kritiker och fick Valfrid Palmgren att uttala bannbullan över Söderberg som emigrerade till Köpenhamn och tystnade som skönlitterär författare. Han är en av svenska språkets verkliga mästare.
Annika Thor och Altun Basaran: Altuns tre liv : från Anatolien till Alby (Bonniers, 2004). Författaren Annika Thor åker till biblioteket i Alby utanför Stockholm och träffar turkiska kurden Altun Basaran. Bortgift vid 15 års ålder flydde hon till Sverige och kom till Alby. Där skulle en ny tragedi helt förändra hennes liv en gång till.
Tove Jansson: Stora boken om Mumin (Alfabeta, 2008). En fantastisk antologi med klassiska Mumin-texter och bilder, från Småtrollen och den stora översvämningen från 1945, till Visor från Mumindalen 1993. En given sommarläsning för gamla och unga.
Att avregistrera ett spöke : tjugotvå noveller från Litauen (Tranan, 2005). En av våra minst kända baltiska grannar, med ett av Europas äldsta språk, i urval av Loreta Macianskaite, översatt av Jonas Öhman och Raimonda Jonkute.
Anita Nair: Kvinnor på ett tåg (En bok för alla, 2010). En indisk feministisk författarinna, med en bok som upprörde de indiska kritikerna, lika mycket som Söderberg på sin tid.
Nikolaj Gogol: Döda själar (Ruin pocket, 2011, övers. Staffan Skott). Den första delen är en av den ryska litteraturens största komiska verk, där den lurige intrigören Tjittjikov reser runt på ryska landsbygden för att köpa upp döda livegna ("döda själar"). Efter inledningen till den andra delen ("purgatorium") blev Gogol galen och begick självmord genom att svälta sig till döds.
Fåglarna återvänder till bergen : Kurdistan berättar (Tranan, 2011). 23 noveller i urval och med förord av Farhad Shakely.
Ann Heberlein: En liten bok om ondska (Bonniers, 2010). En även till formatet liten bok om varför människan bär på ondska som hos vissa individer blommar ut, och varför omgivningen alltid står så handfallen. En nödvändig bok känns det som.
Owe Wikström: Långsamhetens lov, eller vådan av att åka moped genom Louvren (Natur och kultur, 2001). Den efterlängtade stillheten är mångbottnad och skapar villrådighet. En anti-modernitetsbok om nödvändigheten av att skynda långsamt, och om resor till Budapest, Sankt Petersburg och Asisi.
Gustav Meyrink: Golem (Vertigo, 2009). En skräck-klassiker från 1915 som utspelas i den judiska stadsdelen i Prag. Carl-Mikael Edenborg har moderniserat Ernst Kleins översättning från 1916.
Dick Harrison: Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden (Ordfront pocket, 2006). Kommer att ligga på mitt nattduksbord i sommar. Lite Arn-nostalgi, från en tid inte så långt från vår.
Ninni Schulman: Flickan med snö i håret (Forum 2010). En deckare bör man ju också ha med sig, och varför inte denna?
Roberto Bolaño: De vilda detektiverna (Tranan, pocket 2009). En helt galen bok av en chilenare i exil, som alla säger att jag måste läsa. Vi får se om det blir den här sommaren eller nästa.
Mats Myrstener
(bild Storhässja från Gammlia, Umeå)

Felciterad?

Jag citerade ett känt uttalande av Voltaire i ett tidigare blogginlägg. Men så här ska det tydligen vara: "Tänk fritt och låt även andra njuta av möjligheten att göra det."
Fler missuppfattade citat:
http://www.kunskapsbloggen.se/2011/05/13/sprakfredag-klassiska-felciteringar/
Mats Myrstener

Till långsamhetens lov

Den 13 maj hade jag nöjet att få delta i det idéhistoriska symposiet Svenska bildningstraditioner på Södertörns Högskola. En spännande dag med ett flertal namnkunniga föreläsare. Idéhistorikerna Per Sundgren och Anders Burman höll i arrangemanget. Kanske är den fråga som under dagen växte fram i mitt huvud inte helt relevant att ställa men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som kan räknas till dagens svenska bildningstradition och hur den ser ut i förhållande till dagens biblioteksverksamhet? I vår tid fokuseras ju allt mer på olika slag av sociala medier och i så gott som all biblioteksverksamhet finns en tydlig ambition att maximalt utveckla den digitala kommunikationen. Någonstans har jag också läst att författaren Unni Drougge lär ha sagt att dagens bibliotekarier bör fungera som vår tids ”digitala coacher”! Och visst ligger det en hel del sanning i hennes påstående men bakom dessa ord kan också anas en stressad urban individ främmande för knepiga livsfrågor och självkännedom. Bildning och självbildning är en process som tar tid och kräver fördjupning, frågan är om vi ger oss själva den tiden och om biblioteken har möjlighet att göra det i dagens stressade kulturklimat? Som en motsats till allt det snabba och trendiga kommer jag plötsligt att tänka på Swedenborgsbiblioteket i Gröndal i Stockholm. En viss modernitet har man visserligen i form av en fin hemsida, http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php , men annars vilar här ett fridfullt ”långsamhetens lov” som religionspsykologen Owe Wikström så klokt och insiktsfullt skriver om.
Annsofi Lindberg (Bild: Emanuel Swedenborg 1688-1772)

Klyftig Platta? Besvikna barn!

I Bibliotek Plattans lilla blad med förhållningsorder och avgifter står , när det gäller tillgång till internet:
"Vår personal hjälper till med lånekort och uppkoppling. Däremot kan vi inte ge stöd när det gäller användning av program eller navigering på nätet".
Nähä, hört talas om den digitala klyftan? Raka besked, besvära inte personalen, de navigerar bara analogt?
Visst, i varenda bibliotek diskuteras hur mycket man ska hjälpa till med det digitala, vilken kompetens och tid det är rimligt att personalen har till personlig vägledning i cyberrymden. Men att det är vår uppgift att göra så mycket som möjligt trodde jag var en självklarhet i biblioteksvärlden! Att överbrygga informations- och kunskapsklyftor är ju själva uppdraget, att då vägra visa vägen är väl nästan ett lagbrott?
Blev även förfärad då jag var på Dieselverkstan och blev vittne till hur tre barn, varav två med tillhörande vuxen, försökte använda de befintliga TV-spelen utan att lyckas och tillkallad personal inte heller fick igång något och inte ens beklagade detta eller tillkallade eventuell mer kompetent kollega eller ens såg åt den ensamma flicka som också knappade förgäves.
Visst ska vi ha massor av digitalt i biblioteken men lika viktigt är tid och kompetens att tillgängliggöra, annars bidrar biblioteken till ökade klyftor!

Ingrid Atlestam

Astra Nova årets finlandssvenska kulturtidskrift

Astra Nova prisad:
Vid Tidskriftscentralens utdelning av det första finlandssvenska kulturtidskriftspriset delade verksamhetsledare Christian Lång och f.d. statsminister Paavo Lipponen ut priset till Astra Nova, som Lipponen valt till vinnare med följande motivering:

"Som en tidskrift med kvinnoperspektiv publicerar Astra Nova främst artiklar och reportage om kvinnofrågor. Tidskriftens feministiska journalism är mycket mångsidig, mångkulturell och intressant med fräscha ideer och nyheter. Som exempel på detta kan nämnas bl.a. ett reportage om VAU, en holländsk kamporganisation för äldre kvinnors sak i samhället (nr. 2-3/2010), en artikel om romska kvinnors ställning I Finland (5-6/2010) och en artikel om operans kvinnobild (1/2010). Astra Novas perspektiv sträcker sig från historien till nutid, från det globala planet till Norden och Finland.
Utöver det feministiska är Astra Nova också en allmän kulturtidskrift med informativa och intressanta artiklar om teater, musik, litteratur, konst och arkitektur. Tidskriftens layout med väl utvalda bilder lockar till läsning. Helheten är sympatisk även for en manlig läsare"

Styrelsemedlemmarna Julia Wiraeus och Andrea Svanbäck tog emot priset av Tidskriftscentralens verksamhetsledare Christian Lång och f.d. statsminister Paavo Lipponen på G18 i Helsingfors 4.5.11. (Foto: Ari Sundberg.)

Hur många svenska bibliotek håller sig med denna pärla bland tidskrifter? Och därtill Ny tid?
Ännu fler finlandssvenska tidskrifter hittar man via Tidskriftscentralen.
Ingrid Atlestam

Dagens nyheter

Jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om Eurovisionens intrång på TV-skärmen, och när det hette "schlagerfestival" (tyska för "hit") och inte Eurovision song contest. Och säga vad man vill om spektaklet, men "mång-
kultur" är det väl, fast de flesta sjunger på engelska.
Trean i tävlingen, svensken Eric Saade har rötter i Palestina, deltagaren från Bosnien hade levt som flykting i Sverige, och vinnande sångaren från exotiska Azerbajdzan omger sig med svenska hitmakare. En tidigare segrare, Helena Paparidzou från Grekland, är också uppväxt i Sverige.
Ett bra betyg till den svenska kommunala musikskolan, som nu också får minskade anslag i borgarnas Sverige, alternativt så höga avgifter att bara de med pengar på banken har råd att sätta sina barn där.
Inför kvällens VM-final i ishockey läser jag om förbundskaptenen Per Mårts, som verkar vara storkund på folkbiblioteket. Han är storläsare av deckare av Lars Bill Lundholm, Viveca Steen och paret Ahndoril (Lars Kepler). Nu ska han underhålla sig med den omåttligt populära Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Bjud in Per Mårts att bokprata på skolorna! Och hatten av för förebilden Patrik Sjöberg, som lyft på locket på pedofilin inom idrottsrörelsen.
Sjöbergs modiga agerande inger hopp. Och på Röda korset-bankett i onsdags fick jag träffa en man som jobbat på skivbolagen Polydor och Polygram och träffat storheter som Led Zeppelin, King Crimson, Bruce Springsteen och Rolling Stones. Där kan du slänga dig i väggen Eric Saade!
Mats Myrstener

Vad hände på BiSsalong 2: Tradition och förnyelse?

Om den första BiSsalongen BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek rörde sig mer om aktuella händelser, om vad det innebär att vara bibliotekarie här och nu var BiSsalong 2: Tradition och förnyelse något mer tillbakablickande. Genom en förståelse av det som har varit kan vi också få tydligare bild av vad som händer nu. Och de ämnen som BiSsalong 2 tog upp stimulerade verkligen till reflektion över samtiden.

En skara bissare och andra intresserade träffades på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där BiS egen Mats Myrstener och Per Sundgren, lektor på Södertörn delade med sig av sin djupa kunskap om det svenska folkbiblioteksväsendet och hur de ämnen som diskuterades i början på 1900-talet fortfarande är aktuella. Mats Myrstener inledde med att förklara att man under modernismen alltid ville blicka framåt, sträva mot morgondagen, och alltså alltid premiera förnyelse framför tradition. Mats, som menar att vi fortfarande befinner oss i modernismen, ställde underförstått frågan att det också är så vi ser på folkbiblioteksverksamheten idag – förnyelse framför allt. Men är det alltid av godo?

Med denna tanke i bakhuvudet får vi sedan följa med Mats tillbaka till början av 1900-talet, till Valfrid Palmgren och Stockholm stadsbiblioteks första chef Fredrik Hjelmqvists tid. Vi får höra hur högerkvinnan Valfrid Palmgren blir det skattefinansierade öppna folkbibliotekes fanbärare i Sverige. Hur liberalen Fredrik Hjelmqvist försvarade förekomsten av kommunistisk litteratur på Stadsbiblioteket i yttrandefrihetens och jämviktens namn. Man var medveten om att det måste finnas en balans mellan höger- och vänsterlitteratur på biblioteket för demokratins skull. Helt enkelt berättar Mats om hur den ideologi som vår biblioteksverksamhet idag bygger på uppkommer och befästs. Men det är också en tid då bibliotekarier var smakdomare och hade en mer auktoritär roll än idag.

Per Sundgren tar vid där Mats slutar och ger sitt perspektiv på saker och ting. Per tar sin utgångspunkt i folkbiblioteket som smakdomare, att folkbiblioteket då faktiskt fungerade som något av en fostringsanstalt för arbetarklassen och kanske gör det än idag. Jag uppfattade att hans frågeställning var om det folkbibliotek som Palmgren och Hjelmqvist representerade var ett emancipatoriskt projekt för arbetarklassen eller om det faktiskt delvis hade en repressiv funktion. Den kultur som arbetarklassen uppskattar har aldrig ansetts fin nog. Mats och Per lyfter tillsammans exemplet att skönlitteratur i Hejlmqvists bibliotek värderades mycket lägre än facklitteraturen. Skönlitteratur värderades högt av arbetarklassens familjer för underhållningen. Jag vill någonstans läsa in i Sundgrens resonemang att arbetarklassens frigörelse måste vara deras eget verk och inte komma från någon annan. Och jag kan fundera på om Palmgrens skattefinansierade bibliotek kanske hade udden riktad mot tidens folkrörelsedrivna bibliotek (ABF drev ju vid tiden många bibliotek för arbetare). Folkbiblioteken av idag försöker också vara ”neutrala” när något sådant egentligen inte ens existerar, utan vad som anses vara neutralt påverkas av vilka krafter som har hegemoni i samhället. Per berättar också om den socialdemokratiske pionjären August Palm som var av åsikten att en lösning på ”bildningsfrågan” inte var en lösning på arbetarklassens problem om man inte också ändrade på maktförhållandena i samhället.

Med utgångspunkt i Mats och Pers redogörelser släpps sedan diskussionen fri och det blir ett precis så livfullt och spännande samtal som man kan hoppas på när en grupp bibliotekarier samlas. Huruvida arbetarklassen idag besöker Sveriges folkbibliotek kom givetvis upp och svaret är ju att det inte ser så himla bra ut. BiS Lena Lundgren frågar sig varför man inte längre prioriterar den uppsökande verksamheten som är effektiv för att nå de grupperna. Istället läggs pengar på andra saker till exempel tunnelbanebibliotek på Östermalm. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte längre finns lika stark vilja hos tjänstemännen och politikerna att nå arbetarklassen. Många av oss ifrågasätter om folkbiblioteken av idag egentligen bygger sin verksamhet på någon samhällsanalys, många kommuner har till exempel biblioteksplaner som inte verkar ta någon hänsyn till sammansättningen av de lokalsamhällen som folkbiblioteken är menade att tjäna.

Medier och mediernas innehåll är också en stor fråga under kvällen. Under Palmgren och Hjelmqvists värderade bibliotekarierna i mycket högre grad än idag böckernas innehåll. Idag jagar folkbiblioteken statistik på ett annat sätt än på pionjärernas tid och de som jobbar med medierna får då andra prioriteringar. Vi konstaterar ändå att de som jobbar på bibliotek ofta värderar vad som finns på biblioteket på ett annat sätt än de som besöker dem. Till exempel frågar besökarna ofta efter stora boksamlingar medan det går en trend bland bibliotekarierna att istället vilja ha den senaste tekniken på biblioteket. Här skulle man kunna läsa in den kamp mellan tradition och förnyelse som Mats åberopade i början av BiSsalongen. Men själv minns jag något som Nick Jones sade under den första BiSsalongen, att vi kanske är för snara att se uppbrott istället för kontinuitet. Är vi för snabba för att se konflikter när folkbiblioteken i själva verket fortfarande bygger sin verksamhet på samma värderingar som vi har gjort innan?

Mats visade oss också under kvällen biblioteksritningar från början av 1900-talet som var väldigt spännande att se. Vi var flera som reagerade på hur många sittplatser det fanns i de gamla biblioteken. Och det faktum att barnavdelningen var lika stor som vuxenavdelningen. Det krossade mina föreställningar om de gamla biblioteken som enorma boklager för vuxna besökare. Nyttigt att se.

Jag var nog inte ensam med att gå från BiSsalongen med känslan av att ha blivit berikad med nya kunskaper och med tillfredställelsen av att ha reflekterat kring ett angeläget ämne tillsammans med andra. Tack Mats Myrstener och Per Sundgren för detta. Vi syns på nästa BiSsalong!

Tobias Willstedt

Olika syn på saken

"Olika syn på saken - folkbiblioteket bland användare , ickeanvändare och personal" är en ny rapport från Svensk Biblioteksförening. Lite tunn, men dock med en hel del intressanta iakttagelser om skillnaden mellan vad personalen vill och tycker om och med bibliotek och brukarnas syn på verksamheten.
Brukarna vill ha kunnig personal, böcker och ett lugnt och tryggt ganska traditionellt bibliotek. Personalen vill en större bredd och häftighet och är mer intresserade av det digitala. Dessvärre är personalen, enligt brukarna, inte så kunniga och välkomnande som de själva tror. Önskemål och preferenser varierar efter kön, ålder och utbildning. Ickebrukarna tycker att biblioteket inte är så tillgängligt, verkar krångligt och andra undersökningar visar att regler och framförallt avgifter av olika slag gör att många, speciellt de som inte är så motiverade, inte använder sig av biblioteket.
Till sist ställs frågan Vad gör biblioteken bättre än någon annan?
Ja, inte är det att tillhandahålla samma utbud som närmaste pocketförsäljare, tillfredsställa behovet av topplisteböcker eller vara en diffus mingelplats som ger biblioteket existensberättigande. Musik, film, tv-spel o dyl är brukarna inte speciellt måna om.
Kunnig personal och alternativ till utbudet i varuhus, kiosker och bokhandelns storsäljare, månne det vara bibliotekets uppdrag?

Ingrid Atlestam

Vi läser allt mindre

I gårdagens Metro kommenterades forskningsprojektet ”Förändringar i läskompetens under trettio år”, och resultatet är tankeväckande.

Andelen s.k. ”duktiga läsare” bland barnen minskar nu kraftigt. En anledning tror professor Monica Rosén, är att allt fler ägnar sig åt dataspel och sitter framför datorn och chattar och facebookar istället för att läsa böcker och utveckla och fördjupa läs- och skrivfärdigheterna.

Vi kom också in på detta på Bissalongen i onsdags. Frågan är nu: ska folkbiblioteken aktivt gå in och försöka stödja skolans arbete med böcker och läsning, eller ska vi satsa mer på prylar av olika slag, andra medier och fler datorer?

Valet är ditt.

Vi blir allt mer segregerade

Det svenska samhället blir också allt mer segregerat, och en bidragande orsak är skriver Aftonbladet, det fria skolvalet. Världens mest jämlika skola har på några år med en borgerlig regering blivit en skola som blivit en sorteringsmaskin där de fattiga barnen sållas bort redan från klass ett.

Min egen bror flyttade just från en invandrartät del av Malmö, hans adopterade son ska snart börja första klass. Internationellt kallas det ”white flight”.

Bostadssegregationen blir allt större i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö. På Södermalm i Stockholm, en gång de fattiga arbetarnas stadsdel, finns snart bara höginkomsttagare, rapporterar Sveriges radio.

Folkbiblioteket följer med all sannolikhet med i utvecklingen. ”Fritt tillgängligt för alla, äfven för barn och ungdomar” som Valfrid Palmgren skrev 1909. Men gäller det verkligen alla barn?

Mats Myrstener

Skrivet om Botkyrka internationella bokmässa

Botkyrka internationella bokmässa var ett arrangemang som spred mycket glädje, inte minst hos oss i BiS. Jag försöker samla ihop allt som är skrivit om mässan i en länksamling som jag kommer fortsätta uppdatera.

Många av texterna handlar om Nawal el-Saadawi och hennes framträdande. Hon är ju högaktuell i och med den fortgående politiska kampen i Egypten. Jag kan speciellt rekommendera Dagens Arenas text om hennes besök på mässan.

En annan mycket omskriven händelse på mässan var att Fisksätra bibliotek fick hederspriset som årets mångspråkiga bibliotek. All heder åt personalen där inte minst bissaren Barbro Bolonassoss. Fisksätra bibliotek är också aktuellt som en del av privatiseringsivrande Nacka kommun. Framsidan skriver mer om prisutdelningen.

Kolla in länksamlingen och läs mer om de tre dagarna i Botkyrka!

Kolla också in twitter där det skrevs om mässan under taggen #bkib!

Tobias Willstedt

Dagerman-pris till romer

Årets Stig Dagerman-pris utdelas 4 juni och går till SOS-Romer, ett projekt om attitydförändringar där både svenska och ungerska teaterarbetare deltar. Situationen för romer i Ungern är särskilt prekär, och det stora invandrarfientliga partiet Fidesz gör inte saken bättre.
På bokmässan i Botkyrka nu i helgen köpte vi en underbar liten bok om den romska flickan Marie-Claude, skriven av Ramona Melker Taikon och fotografen Ann Eriksson. Köp den!
Mats Myrstener

Grattis Botkyrka och Fisksätra!

Första upplagan av Botkyrka internationella bokmässa var ett fantastiskt arrangemang. Ett överväldigande utbud av information, inspiration, poesi, politik, språk, samtal, engagemang och erfarenhet under tre dagar. Ett strålande exempel på vad man kan åstadkomma i en kommun där man bestämt att mångspråkighet är en rikedom, en kommun som har som motto "långt ifrån lagom".
Enda problemet är att det dröjer två åt till nästa gång!

Under mässan delades hederspriset "Årets mångspråkiga bibliotek" ut för första gången. Priset är instiftat av Botkyrka kommun och Internationella Biblioteket och mottagare blev Fisksätra bibliotek i Nacka med följande motivering:

Med en aldrig sinande energi och entusiasm arbetar Fisksätra bibliotek sedan många år målmedvetet utifrån denna profil med att skapa dialog mellan människor och kulturer. Med projektet ”Språk som rikedom” utvecklade biblioteket ett språkstöd med ambitionen att betrakta språk som ett både ett socialt och individuellt kapital.

Genom sitt framgångsrika arbete är Fisksätra bibliotek ett föredöme och en inspirationskälla för andra bibliotek. Samtidigt som Fisksätras personal är öppen för att ta till sig och lära av andra kollegors sätt att arbeta och på så sätt utvecklar verksamheten vidare.

Mer av Botkyrkas och Fisksätras biblioteksvisioner och arbetssätt behövs över hela landet!

Ingrid Atlestam

Invånarna köper Christiania

Ett tecken i tiden kanske - idag bestämde invånarna i den fria stadsdelen Christiania i Köpenhamn att köpa loss sina bostäder, annars hade de blivit utslängda.

Jag tillhör en förgången generation som tyckte det häftigaste som fanns var att åka "utomlands" - och utomlands var Köpenhamn, dit man kom med en stor båt från Malmö, som ankrade i Nyhavn.

Köpenhamn på den tiden var verkligen annorlunda än Sverige - och där fanns också Christiania, fast dit vågade jag inte gå förrän jag var nästan 50.

Då hade nog den forna fristaden mist mycket av sin charm. Det lite nedgångna "Pusher street" var tämligen lugnt och fridfullt, och längs kanalen ligger nu flotta men mycket speciella villor.

I dagens Expressen skriver Jesper Högström om att kollektivandan ändå lever kvar i Christiania. Boendet drivs av ett kooperativ men blir nu dyrare, många av de gamla knarkarna och a-lagarna kommer att försvinna, och mindre bemedlade barnfamiljer flytta in. Ole Lykke, en av talespersonerna säger att de kollektiva värderingarna är viktiga, men att knarket tillslut tog över i Christiania. Kanske kan den utvecklingen stoppas nu?

Själv saknar jag det kollektiv jag bodde i utanför Stockholm 1977-1980. Jag hade gärna flyttat dit igen, jag var mycket lycklig där. Jämfört med dagens iskalla samhällsklimat är det som en utopisk dröm som bleknar bort allt mer i det mytologiskt förgångna.

Mats Myrstener (foto: Jens Dige)

Egendom är stöld

I gratistidningen City läste jag igår en insändare som pekade på hur nedskärningarna och privatiseringarna skapar ett kallt kommersiellt samhälle av rädda desperata människor. Ett klassamhälle.
Insändaren berömde också kolumnisten Kajsa Ekis Ekman, som den 28/4 skrev om SOS Alarm, bara det senaste exemplet på vad nedskärningarna gör med stressad och övertidsarbetande personal (som i det här fallet drar sig för att skicka ut en ambulans i onödan).
Den 17/3 skrev Ekman en kolumn, där hon sålde borgarrådet Regina Kevius antika badkar på Blocket för tre kronor! (Se tidigare blogginlägg.) Kevius vill hyra ut Stockholms simhallar på entreprenad, återigen utan att fråga stockholmarna vad dom tycker, så den stölden var kanske motiverad.
Egendom är stöld sa anarkisten Pierre Joseph Proudhon redan 1840. Det belackarna kallar "kollektivism" och "gemensamt ägande" var utbrett i Sverige fram till 1980-talet, då den ekonomiska krisen fick stat och kommuner att dra åt svångremmen. Något hände också med hela mentaliteten i samhället, osäkert vad.
Men ett samhälle som inte tar hand om sina svaga, gamla och sjuka är ett dåligt samhälle. Jag hoppas Håkan Juholt drar i de trådarna i nästa valkampanj. Solidaritet, kallas det visst. Reinfeldt lär få svårigheter med det ordet.
Mats Myrstener
Kajsa Ekis Ekmans City-krönikor kan läsas som pdf. Den 17/2 skrev hon om biblioteken i Nacka:
http://city.se/pdf/

Till saken!

Nu är stavningen rättad i annonsen om ny riksbibliotekarie, och givetvis var det inte det som var huvudsaken i min kritik, det var ju mer kuriosa. Som dyslektiker är jag mycket störd av vissa plumpa kommentarer till denna pinsamhet, som nu är borta och istället är det vissa skriverier som blivit pinsamma.
Utan det väsentliga är det som Gunlög Thorstensson, som vanligt mycket välformulerat, skriver på BIBLIST: Låt oss diskutera innehållet i annonsen istället för formen. Tyvärr är det ofta där man hamnar i "biblioteksdebatten", form istället för innehåll!
Låt det handla om riksbibliotekariens uppdrag och KBs nya ansvar för folkbiblioteksvärlden!

Ingrid Atlestam

Bissalong 2: Tradition och förnyelse i ett bibliotekshistoriskt perspektiv

De institutioner som hör moderniteten till är antingen reformerade eller nyskapade, vilket innebär att de medvetet utformats i enlighet med bestämda ideal. De är till både för att bevara ett tillstånd, och möjliggöra förändring.

I praktiken blir de huvudsakligen konserverande, vilket driver fram en oavlåtlig reformverksamhet som några gånger stegras till revolutioner vilka gör rent hus med det existerande – så långt detta nu är möjligt.

Sven-Eric Liedman i I skuggan av framtiden : modernitetens idéhistoria (1997, 1999, s. 518)

Vi lever fortfarande i det moderna samhället (sedan må Francois Lyotard och andra teoretiker predika om ”historiens död” och om det ”postmoderna villkoret”), därom är både Sven-Eric Liedman och Anthony Giddens överens. Det utmärks av ett mycket starkt fokus på framtiden, och på ständig förändring. Begreppet ”tradition” är närmast ett skällsord för en modernist, som har som ett av sina främsta mål just att rasera allt som luktar tradition och historia.

Allt förändras dock ändå, det är ofrånkomligt. Allt förnyas. Men är all förändring av godo? Jag tror inte det.

När statens järnvägar ombildades och styckades i olika bolagsformer så förlorade också järnvägen som kommunikationsmedel mycket av sitt PR-värde. När en rad nya friskolor tillkom förändrades utbildnings- möjligheterna förvisso, men klassklyftorna förstärktes snarare än minskades vill jag mena, och stat och kommuners inflytande minskade. Frågan är om uppbrytningen av apotekets monopol har gjort att tillgången till mediciner ökat? Man har dock stannat vid Systembolaget, för denna gång.

Vad vi ser är ett systemskifte, som främst syftar till att bryta ned allt vad den offentliga sektorn stått för. Allt ska kommersialiseras, på ett eller annat sätt. Folkbiblioteken har hittills varit en fredad oas, tack vare 1997 års bibliotekslag. Men biblioteken, både forsknings- och folk-, har istället utsatts för hårda besparingar, som inte verkar minska. Till slut återstår bara de privata alternativen. Vad kommer att finnas kvar av det ”allmänna” i framtiden?

Om detta vill jag debattera med idéhistorikern Per Sundgren den 11/5. Om folkbibliotekens ”idéhistoria”, och om de värderingar som framgångsrikt burit verksamheten fram till idag. Av många idag starkt ifrågasatta, fast de stammar ända sedan Valfrid Palmgrens dagar kring 1910.

Vi som faktiskt försvarar Palmgrens ideal om fri tillgång till folkbibliotek för alla, med boken i centrum, finansierat av skattepengar, kallas ibland hånfullt för ”traditionalister” och bokkramare. Sven-Eric Liedman skriver att det moderna samhällets utveckling alltid präglats av ”hård upplysning” (teknik, naturvetenskap, ekonomi, statistik) och av ”mjuk” (filosofi, politik, folkbildning, skönlitteratur m.m.). Det hårda bildar som i en frukt en stark kärna, det mjuka är det omkringliggande fruktköttet. Han menar att de två inte går att separera.

En kärna utan sitt kött klarar sig förmodligen, men den skrumpnar snabbt, torkar, och bildar tillslut ett hårt skal av ”frusen ideologi”, det Max Weber kallar ”en järnbur av föreställningar”. Byråkratiska organisationer brukar framställas så. Våra stora stadsbibliotek är sådana institutioner, och präglas i högsta grad av Liedman-citatet i början av min essä.

Men tankar på rationalitet, statistik, effektivitet och ekonomi, stammar vad gäller Stockholms stadsbibliotek ända från starten 1928, tydligt uttryckt av chefen Fredrik Hjelmqvist, vår förste bibliotekskonsulent, redaktör för BBL, sekreterare i SAB, medlem av Sveriges radios styrelse etc. Lika inflytelserik som på sin tid Valfrid Palmgren.

Om honom tänker jag också tala. Så låt oss som Ulrich Beck nu vara en smula reflekterande över historien. För att vi inte ska tappa den ur sikte helt och hållet. Förslagsvis den 11/5 på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (se annons t.h. på denna sida, och min artikel i bis 2011:1).

Mats Myrstener (bilden på Valfrid Palmgren från Stockholms stadsarkiv)

Allmänbildad är status

Det är det jag alltid har trott. Marie Söderqvist Tralau skriver i boken Status, läser jag i gratistidningen City, att allmänbildning hamnar överst i statustabellen, före "duktig på arbetet", "ha en egen hoparbetad förmögenhet", och att vara en "god förälder".
Undersökningen omfattar inte barn och tonåringar, och hon konstaterar att det inte är pengar som ger status, utan andra, mer omätbara saker.
Isåfall borde väl bibliotekarieyrket vara ett riktigt statusyrke? Och lärare? Och folkbildare av alla möjliga slag? Nej det är någonting som inte stämmer här. Men vad?
Mats Myrstener

Alliansen skär i kulturbudgeten

... bara i Stockholm med 100 miljoner, det gäller på skola, kultur och biblioteksområdet. Det hävdar oppositionsborgarrådet Roger Mogert i ett DN Debatt-inlägg. Framförallt ökar nu klassklyftorna när de som inte har pengar hindras från att ta del av utbudet. De är, med Alliansens språkbruk "kunder utan ekonomisk täckning".
Mats Myrstener

Vem vill bli RIKSBIBLIOTIKARIE?

Tjänsten som Riksbibliotekarie är utlyst med en mer än pinsam annons, vad gäller såväl stavning som innehåll.
KBs nya samordningsuppdrag är tydligen helt okänt, eller är det bara ovidkommande? Man söker
en Chef och Byråkrat med Akedemiska försänkningar.

Bäva månde folkbiblioteksvärlden!

Ingrid Atlestam

Bevingat

”IT ger människans förmåga vingar”, sa Carl Bildt i början av 1990-talet när han lanserade visionen om Sverige som världens mest uppkopplade land. Nu är det en annan partiledare som vill göra oss flygfärdiga. Enligt Håkan Juholt är det kulturen som ger människan vingar, som lyfter och ökar tillväxten.
Vingar av båda sorterna tillhandahålls av folkbiblioteken, så nog skulle det kunna bli flyga av, bara biblioteken får bre ut sig i geografin och får mer luft i budgeten, alltså resurser att stå kvar med välfyllda hyllorna på jorden och samtidigt sväva högt i alla digitala moln.

Ingrid Atlestam

Vi minns Christina Garbergs-Gunn

Med bestörtning fick jag i morse höra att bibliotekarien på klassiska folkhögskolan Brunnsvik avled i onsdags förra veckan. Jag träffade henne många gånger, både i Brunnsvik och i Stockholm. Hon var en sann folkbildare, som brann för böckerna och litteraturen.
Som av en händelse tror jag att samma dag föddes min kollega Kalles lilla son Hannes. Det känns som en tröst i bedrövelsen, att livet trots allt går vidare. Med två bibliotekarier som föräldrar har jag gott hopp för lille Hannes. Det tror jag Christina också skulle ha haft.
Mats Myrstener