Bibliotek på entreprenad – igen

BiS gjorde 2007, då frågan förra gången var aktuell i debatten, en sammanställning av bibliotek med alternativa driftsformer (se BiS hemsida www.foreningenbis.org). Nitton bibliotek drevs då på entreprenad i olika former, de flesta av föreningar för att de små biblioteken annars hotades av nedläggning. Några mera regelrätta entreprenader fanns också i Västerås (Tillberga) och Hällefors, och Linghems bibliotek i Linköping var ett väldokumenterat men förvånansvärt okänt exempel, som faktiskt pågick i tio år.

Svensk Biblioteksförening har nyligen publicerat en rapport om bibliotek på entreprenad. Där åberopas BiS kartläggning och SB har gjort en viss uppföljning genom att ringa de flesta länsbiblioteken. SB drar slutsatsen att läget troligen är i stort sett detsamma som 2007 men resultatet är dock inte så säkert att SB vill redovisa det. Det är förvånande och beklagligt att SB med sina stora resurser inte har tagit tillfället i akt att göra en ny ordentlig kartläggning av nuläget och redovisa den och vilka planer som finns i kommunerna! En sådan skulle dokumentera utvecklingen och ge den aktuella debatten ett säkrare faktaunderlag.

I dagens debatt framförs ofta att det inte spelar någon roll om biblioteken drivs av privata entreprenörer på kommunalt uppdrag eller av kommunen själv och det är en uppfattning som stöds av författarna till SB:s rapport och av DIK (enligt artikel i Svenska Dagbladet 2010-12-21). Ofta görs jämförelser med skolan och vården, där privat drift blir allt vanligare, och frågan ställs varför biblioteken skulle vara så speciella, att de skulle särbehandlas i denna samhällspolitiska utveckling.

I BiS har vi alltid varit emot folkbibliotek på entreprenad därför att vi ser flera sakliga skäl till att biblioteken ska vara kvar i kommunal drift:

1. De offentliga biblioteken bildar ett nätverk som de med andra driftsformer ställer sig utanför. Det finns ingen skyldighet för andra bibliotek att samverka med de offentligt drivna. Redan för hundra år sedan talade man om ”det svenska sambiblioteket”, vilket innebar (och innebär) att forsknings- och folkbibliotek genom att fördela ansvar och arbete mellan sig kan erbjuda bästa möjliga verksamhet och utnyttja resurserna på bästa sätt. Bibliotekens samverkan är nödvändig utifrån ett demokratiskt perspektiv. Den ger alla samma tillgång till biblioteksresurserna och människor som bor i mindre tättbefolkade områden och distansstuderande är exempelvis grupper som har stor nytta av samarbetet. Intern konkurrens mellan biblioteken i kommunerna försvårar ett sådant samarbete. Alla vill hålla på sitt och sina medier.
2. Folkbiblioteken har en stor uppgift utöver att låna ut medier, hjälpa till med informationssökning och fungera som en mötesplats i samhället. Den mycket viktiga uppgiften innebär att bistå personer med läshinder av olika slag, inte minst språkliga, både med medier och praktisk hjälp. Det är en verksamhet som fordrar specialkunskaper men som inte genererar några höga utlåningssiffror och inte heller alltid högre besökssiffror, de två variabler som oftast används för att mäta bibliotekens verksamhet. Det finns i stort sett inga utprövade utvärderingsmetoder för bibliotek. Regionbibliotek Stockholm konstaterar i en ny rapport, Mäta och väga, att man måste använda flera mått och att ett utvecklingsarbete är nödvändigt när det gäller bibliotek och utvärdering/statistik. Personalen svarar exempelvis på kvalificerade frågor, vilket nyligen bekräftades i en studie av Bibliotek Forum Nacka, men detta ger inte utslag i det ersättningssystem som biblioteken i Nacka finansieras med och som nu sprids till fler kommuner.
3. Personalen på de offentliga biblioteken har rätt att kritisera verksamheten exempelvis i massmedia. I privata företag gäller andra regler, ofta med krav på absolut lojalitet. I en samhällssituation där dessa frågor är högaktuella och där kraven på öppenhet, transparens och yttrandefrihet framförs med kraft borde detta faktum vara ett viktigt argument för att behålla biblioteken i kommunal drift!

2011-03-09

Lena Lundgren

Ledamot i BiS styrelse

lena.a.lundgren@gmail.com

På internationella kvinnodagen

... sänder bloggen en kär tanke till alla kvinnor som bär upp svenskt kulturliv, läser böcker, går på teater, går på museer, går på opera, går på bibliotek osv.
En särskild tanke skickar jag gärna till den suveräna berättaren Elsie Johansson som fyller 80 i år. I söndagens dokumentär på TV framstod hon som den oerhört populära författare hon är, i "Moa-linjen" som Ebba Witt-Brattström sa. Få författare utlånas så mycket, säljer så många böcker, och drar så många besökare till författarträffarna på alla de bibliotek som hon besökt.
Om dagens folkbibliotek skulle bemöda sig om att försöka nå nya grupper av bokläsare, inte bara den gamla vanliga understödskåren, så tror jag att t.o.m. LO-anslutna män skulle börja läsa Elsies böcker. Med rätt understöd är jag nästan säker på det.
För tänk att det fortfarande finns människor som kan berätta så fängslande och träffsäkert om när Sverige fortfarande var fattigt, och hur det var att vara kvinna på den tiden. Idag tar sig fattigdomen andra uttryck. Ett är att biblioteken förlorar fler och fler besökare i förhållande till folkmängden, och att texter och språklig utveckling inte längre verkar engagera vare sig politiker, den stora allmänheten, eller för den delen många unga bibliotekarier.
Mats Myrstener
(bild från Wikipedia)

Barbarians at the gates of the library

Just hemkommen från Berwaldhallen, där Sveriges radios romanpris utdelades till Beate Grimsrud, och där flera för mig ganska okända författare som också nominerats läste på ett engagerat och synnerligen intresseväckande sätt, läser jag nya BBL, och gläds åt att en stor del av numrets artiklar antingen är skrivna av, eller handlar om, BiS-medlemmar.

Den största artikeln handlar naturligtvis om Lena Lundgren, som nu går i pension som barnbiblioteks-

konsulent i Stockholm. Nästa vecka mottar hon dessutom IBBY:s pris för ett långt liv i barnbokens tjänst. Naturligtvis nämns inte med ett ord att hon också tillhör BiS stöttepelare, men det hade jag kanske inte heller väntat mig.

Nya BBL-numret innehåller ändå mycket matnyttigt. T.ex. att de personallösa biblioteken blir allt fler i Danmark, att 450 biblioteksfilialer hotas av nedläggning i folkbibliotekens moderland England. Men också att Täby vill införa "Nacka-modellen" på sina folkbibliotek, de få som finns kvar, vilket inte heller var överraskande.

Sen läser jag att Nacka Forums nya chef heter Affi Stork, som inte är bibliotekarie, men däremot kommunalpo-

litiker för moderaterna i Värmdö, och har jobbat på den för mig okända konsultfirman Vascaia. Vad menar man? Det är ju ett hån mot hela vår profession!

Barbarians at the gates of the library hette en amerikansk debattbok som kom för ett par år sedan. Nu har barbarerna nått Sverige också. Det är Alliansens politiker i regering och i landsting och kommuner, ingen nämnd och ingen glömd. Kulturens, skolans, och bibliotekens nya dödgrävare, som med sin besparings- och krämarpolitik undergräver och ödelägger ett halvt sekel av kultur- och utbildningsarbete i Sverige. Jag mår illa varje gång jag ser och hör kulturministern på TV - kulturföraktet personifierat. Och jag lider med personalen på Nacka bibliotek som fått klä så mycket skott i debatt och i media, på grund av kommunens hutlösa men alls inte underbetalda Allianspolitiker.

Det enda goda i situationen är alla bokläsare och biblioteksbesökare (och trägen personal) som fortfarande står upp för sin Public Service. Biblioteken har en stor trogen skara anhängare. Dessa kulturapostlar, en stadig väljarkategori, borde politikerna se upp med.

De kanske 500 besökarna på Berwaldhallen var till 70-80 procent kvinnor, och medelåldern var hög, säkert i pensionsklassen. Det är också en sak som borde oroa alla - men säkert inte kulturministern, som ju föredrar ordet "underhållning".

Mats Myrstener

(foto: Micael Engström)

Botten upp!

"Folkbibliotekens framtid?" heter en liten skrift från BTJ Förlag. En radda mer eller mindre kända personer från biblioteksvärlden och andra parallella världar har fått några lite oskarpa frågor att svara på. Det hela blir rätt segt, lite katekes tradigt men dock trösterikt och uppbygglig. Både pappersboken och folkbiblioteken kommer att bestå, bara bibliotekarierna blir lite mer alerta och utåtriktade.
Inget att hetsa upp sig över alltså förrän alldeles på slutet då Elsebeth Tank berättar att det ska öppnas en bistro i Malmö Stadsbibliotek, då man i biblioteket "ska kunna nästan täcka hela livsbehovet under den tid man är här". Vad gäller personalens tveksamhet inför detta och andra förändringar, så gäller det "att få dem att tänka i nya banor och göra dem delaktiga i den mentala transformationen".
Frid över gamle Dickson som startade landets första folkbibliotek i arbetarstadsdelen Haga i Göteborg 1862 med det uttalade syftet att förhindra revolution och superi. Om nu allt ska vändas upp och ner så låt då hellre bibliotekets nya roll bli att stödja en radikal samhällsförändring än en ökad alkoholkonsumtion!

Ingrid Atlestam

Boklördag med Olof och Olof

I dagens DN skriver Pierre Schori, en briljant politiker som skulle gått långt om inte hans vänskap med Fidel Castro satt käppar i hjulet, om Olof Palme. Socialdemokratins framtid är solidaritet, rättvisa, fred, skriver han. Jag håller helt med. Det som skiljer vänstern från högern i svensk politik är solidaritet med de fattiga, den idag högst kontroversiella tanken att "alla är lika mycket värda". Hoppas man tar fasta på det även i fortsättningen, inte bara i partiets retorik.
Det finns dom som menar att dessa Palmes kardinalstankar idag inte är mycket värda, fortsätter Schori. Det är ju som att dödförklara FN:s stadgar, eller deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Jag tycker det kan jämföras med att vissa debattörer anser att folkbiblioteken inte längre ska vara folkbildare och bokförmedlare, något man varit ända sedan 1800-talet. Vi bör akta oss så att vår professionella värdegrund inte fullständigt smulas sönder i kommersia-
lismens och den moderna förtrollningens malande kvarnar.

Sedan läser jag om idolen Olof Lagercrantz, som skulle fyllt 100 år idag. Han är populärare än någonsin, nya böcker skrivs i rasande fart. Stina Otterberg, som just kommit med en avhandling (högst populär och läsvärd) om Lagercrantz, saknar hans tid, i ett samhälle "som håller på att avskaffa humaniora, skola, bibliotek och kultur." Olof Lagercrantz som bröt arm med Nils Ferlin, kappkörde med Stig Dagerman, och efter sin Kinaresa kom till DN:s kulturredaktion iklädd rosa majongdräkt. Han var född i en högborgerlig miljö, skildrad i boken Min första krets, men blev allt radikalare ju äldre han blev.
Hans introduktioner till ett stort antal författarskap är så medkännande, varsamt skrivna, populärt hållna, och kloka. Författaren bör, skriver han i boken om Joseph Conrads Mörkrets hjärta, aldrig svika läsaren, utan ta denne i hand och varligt leda honom eller henne genom berättelsen.
Det är storstilat, om än lite idealistiskt.
Mats Myrstener

Slut upp mot privatiseringarna i Nacka

Svensk Biblioteksförening har kommit fram till att man förhåller sig neutral till olika driftsformer för folkbibliotek i Sverige (eller man förhåller sig "driftformsneutralt" enligt deras egen formulering). Samtidigt har man i Nacka beslutat om att göra en upphandling som rent konkret kan komma att innebära att flera bibliotek i kommunen drivs av aktiebolag (redan drivs ett av folkbiblioteken i Nacka av ett AB). Att vara neutral i detta fallet är inte mer än en tyst välsignelse till vad som sker.

BiS kommer med anledning av detta i år hålla sitt årsmöte på Forumbiblioteket i Nacka lördagen den 12 mars. Under dagen anordnar också föreningen Bibliotekets vänner i Forumbiblioteket en debatt om biblioteken och privatiseringarna i Nacka. Det finns ett stort folkligt motstånd mot vad som sker och riskerna med privatiseringarna. Och farhågan är väl att vi om några år har totalt tandlösa folkbibliotek med vinstmaximering som första prioritering för sin verksamhet. Folkbiblioteken kommer i framtiden att jobba mot kunder snarare än medborgare och den verksamhet som är för svår kommer att väljas bort till förmån för projekt som lätt betalar sig. Det finns all anledning att gå i strid mot den här utvecklingen. Svensk Biblioteksförening kallar sig neutrala och har därmed valt att inte försöka påverka avgörande historiska skeenden för folkbiblioteken i Sverige. BiS har dock inte för avsikt att resignera från försöken att påverka. Slut upp tillsammans med oss den 12 mars.

Jan Ristarp talar vid författarförbundets manifestation för folkbibliotek i kommunal drift torsdag 17 februari

Tobias Willstedt

Prisad bisaktivist

Lena Lundgren får årets Gulliverpris, läs mer här