Folkbibliotekens kris, igen

Svenska dagbladet smäller till, som Ingrid skriver nedan, med tre uppslag om ”nytänk” inom folkbibliotekens värld på självaste påskafton. Jag tänker att det här ämnet måste ligga särskilt bra i tiden. En sista rest av det gamla folkhemmet kantänka, som nu står inför sin definitiva nedmontering?
Det mesta har man läst förut, men nu finns det samlat på några sidor, och bra redogjort för. Förnyare står mot bevarare. Det verkar bli väldigt mycket svart-vitt när man tänker i bibliotekstermer just nu? ”Kaffe eller Kafka?” är den fyndiga rubriken på reportaget.

Joacim Hansson får slå ett slag för bibliotekets ”demokratiska uppdrag” (fast det blir lite vagt i mina öron, för uppdraget är inte särskilt tydligt formulerat). Barbro Bolonassos säger att hon är mest stolt över att man fått somaliska kvinnor att diskutera könsstympning på biblioteket.
Problemet är, som biblioteksforskaren Bosse Jonsson uppmärksammade i sin avhandling, att politikerna och de anställda ser helt olika på verksamheten. För politiker och tjänstemän, för att nämna exempel från Nacka, står det mätbara i centrum: öppethållande i timmar, utlåning, och besök i exakta siffror.
Niclas Lindberg menar att identitetskrisen är ett storstadsfenomen, och det kanske stämmer? Man talar också om en nybyggnad i Göteborg som ska vara ”omdiskuterad”, vilket var obekant för mig. Och skånska Lomma har t.o.m. fått ett helt nytt bibliotek.
Tysta läsplatser efterlyses (se tidigare blogginlägg) och det understryks återigen att folkbiblioteket är den samhällsinstitution som flest svenskar har förtroende för.
Det förtroendet borde man sannerligen ta tillvara och dra fördel av. Men det har jag också skrivit tidigare.
Mats Myrstener