All läsning av skönlitteratur är väl en form av verklighetsflykt. Jag brukar tänka på vad Tolkien sa, i essän On fairy-stories (på engelska i antologin Tree and leaves, på svenska Träd och blad, 1972). Han kallade läsningen en sorts kreativ eskapism, men varnade också för att det finns litteratur som kan vara direkt skadlig.Vare hur som helst med det, men antimodernisten Tolkien, som hatade industrialismens förstörande av natur och miljö, hade nog rätt i att vi behöver andrum i vardagen, flyktvägar, ja en sociolog kallade det t.o.m. ett skapande förräderi - att fly från verkligheten med litteraturens hjälp. Jag tror Astrid Lindgren var inne på samma sak: Utan sagor och fantasi skulle hela människan förtvina intellektuellt.
Alla vi fantasynördar som älskar David Eddings, Terry Pratchett, Ursula LeGuin, C.S. Lewis, med flera, kan väl sträcka på oss lite. Visst har TV- och dataspel tagit över en del av fantasyböckernas dragningskraft, men läsningen av böcker har knappast minskat för det. Själv lärde jag mig läsa med hjälp av western-kioskböcker som Bill & Ben och Walt Slade, men det är väl en genre som är direkt utrotad idag, även på TV?
Nyss har jag tragglat mig igenom den omfångsrika boken Tusen år av Fantasy, av historikern Bo Eriksson (Historiska Media, 2007). Den fantastiska berättelsen har långa rötter ända tillbaka till Bibeln, Homeros, Dante, Vergilius, de isländska sagorna, de walesiska sagorna om Kung Arthur, Tusen och en natt, kinesiska folksagor, you name it.
Det är den första större genomgången av denna genre på svenska sedan Åke Ohlmarks och Irmelin Sandman Lilius böcker på 1970-talet. Det mesta är redan sagt, inte minst i den engelska fantasylitteraturforskningen, och helt övertygad är jag inte att det var medeltida författare som Chrétien de Troyes som influerade Tolkien mest. Läs istället Joseph Campbells böcker om hjältemyten (”the hero-quest”), som också starkt influerat filmer som Star Wars och Avatar.
Men vill man få rekorderliga resuméer av ovannämnda klassiska fantasyverk, och står ut med den nya prosaiska Tolkienöversättningens töntigheter, så har man ett bra uppslagsverk att sätta i intresserade ungdomars händer.
Och kom ihåg det kinesiska ordspråket, som passar in på det mesta av livets skeenden, även på så tjocka och tunglästa böcker som denna: ”Draken lyfter bara i motvind”. Det är motståndet som danar människan! Men verklighetsflykten behövs, den också.
Mats Myrstener
"Dömer du mig efter min storlek, ah?"
Yedimaster Yoda, en liten grön figur ca 1 meter lång, är 900 år gammal och har tränat yedi-riddare ungefär lika länge. En man full av kinesisk visdom, expert på yoga.
2 kommentarer:
Fantasy är den bästa formen av verklighetsflykt men jag har kunnat skönja en tendens att göra en del av berättelserna mer realistiska. Jag tänker då på t.ex. Joe Abercrombies senaste böcker där det inte är någon god eller ond kung som i slutändan drar i trådarna utan en mäktig bank (och en magiker förstås). Att den klassiska sagan med kampen gott mot ont grumlas upp och görs betydligt mer komplex och där man, precis som det är i verkligheten, ser ekonomiska drivkrafter som de djupast liggande orsakerna till händelseförloppet, att de ekonomiska aktörerna har mest tyngd - inte hämnd, gentlemannaideal eller godhet. Richard Morgans The steel remains och David Durhams Acacia är inne på samma spår. Money talks!
Ja, och då är vi tillbaka till Avatar, eller hur?! (Och nu kollar jag på Matrix, där ett annat tema är kampen mellan maskiner, datorer och människor, vem styr över vem.) Intressant är också att fantasy och sf numera blandas friskt, inte minst på film.
Skicka en kommentar