Nu ökar utanförskapet igen enligt dagens nyhetssändningar, då handlar det om utanförskap definierat som arbetslöshet. Men så enkelt är det inte ens i alliansens den bästa av alla världar.
I den första lilla boken i en ny skriftserie om biblioteksutveckling, ett samarbete mellan BTJ och Svensk biblioteksförening, med titeln "Biblioteket i samhället - en gränsöverskridande mötesplats?" problematiserar Mikael Stigendal begreppet utanförskap och sätter in det i biblioteksvardagen med hjälp av intervjuer med ett antal bibliotekarier.
En spännande läsning, med en rad (själv?)klara slutsatser, som t ex
att biblioteken bör satsa på den personliga relationen mellan personal och besökare, vilket innebär att personalens attityder och bemötande är avgörande för om biblioteket kan innebära ett möte mellan utanförskap och innanförskap,
att vi bör fortsätta att utveckla biblioteket som mötesplats och värna om de låga barriärerna,
att vi måste värna den generella välfärdens principer,
att vi bör formulera en för skolan och biblioteket gemensam kunskapsyn.
Tanken med den här korta sammanfattningen är att väcka nyfikenhet! Läs denna viktiga bok och kommentera gärna här!
Ingrid Atlestam
måndag 30 juni 2008
onsdag 25 juni 2008
Biblioteksstaden Umeå
Umeå var en bra biblioteksstad att växa upp i. Jag hade en biblioteksfilial i min egen högstadieskola på Grubbe, den typ av folk-skolbibliotek som var vanligt på 1960-70-talet (och som introducerades i Stockholm redan 1928). Huvudbiblioteket låg då, som man sa, "öst på stan", medan jag bodde så långt man då kunde komma "väst på", borta vid Backens kyrka, längs den enormt långa Backenvägen, som sedan fortsatte till Baggböle, Kåddis och Brännland.
I närheten av stadsbiblioteket låg som jag minns det ett gammalt badhus, där vi plågades av en "badmästare" med en lång metallpinne som han stötte i den som inte höll sig till rätt simsätt. Det stod en tung doft av klor i hela byggnaden, och besöken där var faktiskt en skräckupplevelse. Stadsbiblioteket var inte lika skrämmande, det hade gallerior upp efter väggarna om jag minns rätt, precis som Stockholms stadsbibliotek, fast i mindre skala, och som biblioteket vid Medborgarplatsen (där jag nu befinner mig), som torde vara årsbarn med Umeå stadsbibliotek. (Föregångaren i Umeå, en föreläsningsförening vid namn Minerva har beskrivits i en avhandling av Björn Olsson, Den bildade borgaren.)
Bokkorten var röda, gröna och blå, precis som på SSB, och böckerna bundna i stadiga pansarband, färgen var väl röd. Man hade en bra skivsamling, det var vinyl som gällde. Umeå var ju en militär- och skolstad, och biblioteket höll hög kvalitet. Lars Widding har skrivit om hur staden såg ut anno dazumal.
När det nya stadsbiblioteket kom till minns jag inte exakt, jag flyttade hemifrån 1976, men det var så centralt placerat som bara möjligt vid Rådhusesplanaden. Jag tror att det var ganska nytt i sitt slag i Sverige när det kom, ett stort och rymligt kulturhus, och blev omedelbart en centralpunkt för alla umebor, vare sig man läste dagstidningen, tidskriften, kommunens informationstavla, lånade CD eller böcker eller bara ville ta en fika. För stadens invandrare var det nog lika betydelsefullt som Kulturhuset och Läsesalongen vid Sergels torg. Det var naturligtvis ett enormt lyft för biblioteksstaden Umeå, liksom den nya simhallen på Gammlia, som avlöste gamla klordoftande badhuset med badmästaren öst på stan.
Länsbibliotekarien under många år, Elsi Ekstedt, skriver i nya bisnumret om biblioteksutvecklingen i Västerbottens län, som ju omfattar enormt mycket mer än bara staden Umeå (ytmässigt torde väl bara Norrbottens län vara större). Vi kände familjen Ekstedt, eftersom läkarfamiljerna i Umeå gärna umgicks, Elsis make Jan påverkade henne starkt har hon sagt, när länet tidigt datoriserade sina samlingar och sin utlåning. I familjen ingick också fem barn, dock något yngre årgångar än jag och mina bröder.
Idag läser jag i tidningen att Umeåregionens bibliotek fått United Nations public service award till de sex kommunerna som står bakom Internetsighten minabibliotek.se. Bakom framgångarna, ett stort elektroniskt bibliotekssteg in i en ny tidsålder, står inte minst Jan och Elsi Ekstedts trägna arbete för att med datoriseringens landvinningar hjälpa nya kommuninvånare i regionen att hitta till folkbibliotekens service. Det är bara att lyfta på hatten, oss umebor emellan.
Mats Myrstener
I närheten av stadsbiblioteket låg som jag minns det ett gammalt badhus, där vi plågades av en "badmästare" med en lång metallpinne som han stötte i den som inte höll sig till rätt simsätt. Det stod en tung doft av klor i hela byggnaden, och besöken där var faktiskt en skräckupplevelse. Stadsbiblioteket var inte lika skrämmande, det hade gallerior upp efter väggarna om jag minns rätt, precis som Stockholms stadsbibliotek, fast i mindre skala, och som biblioteket vid Medborgarplatsen (där jag nu befinner mig), som torde vara årsbarn med Umeå stadsbibliotek. (Föregångaren i Umeå, en föreläsningsförening vid namn Minerva har beskrivits i en avhandling av Björn Olsson, Den bildade borgaren.)
Bokkorten var röda, gröna och blå, precis som på SSB, och böckerna bundna i stadiga pansarband, färgen var väl röd. Man hade en bra skivsamling, det var vinyl som gällde. Umeå var ju en militär- och skolstad, och biblioteket höll hög kvalitet. Lars Widding har skrivit om hur staden såg ut anno dazumal.
När det nya stadsbiblioteket kom till minns jag inte exakt, jag flyttade hemifrån 1976, men det var så centralt placerat som bara möjligt vid Rådhusesplanaden. Jag tror att det var ganska nytt i sitt slag i Sverige när det kom, ett stort och rymligt kulturhus, och blev omedelbart en centralpunkt för alla umebor, vare sig man läste dagstidningen, tidskriften, kommunens informationstavla, lånade CD eller böcker eller bara ville ta en fika. För stadens invandrare var det nog lika betydelsefullt som Kulturhuset och Läsesalongen vid Sergels torg. Det var naturligtvis ett enormt lyft för biblioteksstaden Umeå, liksom den nya simhallen på Gammlia, som avlöste gamla klordoftande badhuset med badmästaren öst på stan.
Länsbibliotekarien under många år, Elsi Ekstedt, skriver i nya bisnumret om biblioteksutvecklingen i Västerbottens län, som ju omfattar enormt mycket mer än bara staden Umeå (ytmässigt torde väl bara Norrbottens län vara större). Vi kände familjen Ekstedt, eftersom läkarfamiljerna i Umeå gärna umgicks, Elsis make Jan påverkade henne starkt har hon sagt, när länet tidigt datoriserade sina samlingar och sin utlåning. I familjen ingick också fem barn, dock något yngre årgångar än jag och mina bröder.
Idag läser jag i tidningen att Umeåregionens bibliotek fått United Nations public service award till de sex kommunerna som står bakom Internetsighten minabibliotek.se. Bakom framgångarna, ett stort elektroniskt bibliotekssteg in i en ny tidsålder, står inte minst Jan och Elsi Ekstedts trägna arbete för att med datoriseringens landvinningar hjälpa nya kommuninvånare i regionen att hitta till folkbibliotekens service. Det är bara att lyfta på hatten, oss umebor emellan.
Mats Myrstener
torsdag 19 juni 2008
Hemma hos Harry
Hemma i lägenheten på Fyrverkarbacken hos 87-årige Harry Järv, f.d. biblioteksråd, krigsveteran, tidskriftsredaktör, författare, översättare m.m., trängs 14.000 volymer böcker. De ska skänkas till läroverkets i Vasa bibliotek vid författarens död, staden där han själv gick i skola, uppväxt i Korsholm utanför Vasa. Det finns knappast en meter av den lilla lägenheten som inte bebos av böcker, några av hyllorna är t.o.m. konstruerade så att de hänger fritt från taket, ungefär som Babyloniens hängande trädgårdar.
Varför samlar man böcker i datoriseringens tidevarv? Jo för att böckerna, som det står i den antologi som Harry Järv varit med om att redigera, är "mänsklighetens enda tillförlitliga och bestående minne". Den handlar om skriften, bokens och bibliotekens historia, från urminnes tider till idag. Bland författarna i den 866 sidor tunga (2,5 kilo) volymen utgiven av förlaget Schildt i Helsingfors, finns bibliotekschefen och historikern Erik Carlquist, docenterna Lars Hartman och Jan Hjerpe, professorerna Sture Linnér och Göran Malmqvist, Lars Munkhammar från Uppsala UB, förre riksbibliotekarien Lars Tynell, och historikern Michael Nordberg.
Dessutom ingår texter av och om Valfrid Palmgren, poeten Goethes bibliotek, 1600-talsbibliotekarien Gabriel Naudé, filosofen och bibliotekarien Leibniz, Victor Hugo, som på artonhundratalet konstaterade att "boken kommer att döda byggnaden", dvs boktryckarkonsten sprider det fria ordet, och dödar därmed kyrkans makt över det förslavade folket. Biblioteksteoretikern Ranganathan (1892-1972) konstaterade i sin epokgörande bok The five laws of library science (1931) att man skall "tjäna läsaren med uppmärksamhet och ödmjukhet", och att den serviceinriktade bibliotekarien alltid ska hålla sina "kunskaper aktuella", för "Böcker är till för att användas", och "Böcker är till för alla [låntagare]", oberoende av kön, ålder, utbildning, ekonomisk eller social ställning.
Boken avslutas med en essä av Umberto Eco, "Bokens framtid". Harry Järv, som valt bokens illustrationer, pekar på en teckning av en man som landar på en obebodd ö och där finner en hyllmeter utvalda böcker. "Att läsa på en datorskärm är inte detsamma som att läsa en bok", skriver Eco. Järv påpekar skrockande av skratt att för den skeppsbrutna människan (även i det 21 århundradet) är en dator värdelös på en öde ö. En bok om självhushållning är betydligt bättre.
Järv tillbringar numera sin tillvaro med att bl.a. åka runt och ge föredrag, snart ska han till uppväxtstaden Vasa. En finsk stad på 55.000 invånare där man valt att bygga både ett nytt stadsbibliotek och ett högskolebibliotek.
Harry Järv är en förkämpe för det antiauktoritära, för republik, syndikalism, och för yttrandefrihet. Han säger att han lärde det redan som ung officer i finska armén under vinterkriget 1941. Någon blåögd pacifist är han inte. Men arméns kadaverdisciplin föraktar han. Bara där befäl och meniga soldater stod på jämbördig fot och visade varandra ömsesidig respekt, fungerade samarbetet
Inte illa av en man som under större delen av sitt liv levt "stans pede in uno", som det står på hans ex libris, dvs "på ett ben"!
Mats Myrstener
Antologin Mänsklighetens minne : en bibliotekshistorisk antologi, recenseras i kommande nummer av bis.
Varför samlar man böcker i datoriseringens tidevarv? Jo för att böckerna, som det står i den antologi som Harry Järv varit med om att redigera, är "mänsklighetens enda tillförlitliga och bestående minne". Den handlar om skriften, bokens och bibliotekens historia, från urminnes tider till idag. Bland författarna i den 866 sidor tunga (2,5 kilo) volymen utgiven av förlaget Schildt i Helsingfors, finns bibliotekschefen och historikern Erik Carlquist, docenterna Lars Hartman och Jan Hjerpe, professorerna Sture Linnér och Göran Malmqvist, Lars Munkhammar från Uppsala UB, förre riksbibliotekarien Lars Tynell, och historikern Michael Nordberg.
Dessutom ingår texter av och om Valfrid Palmgren, poeten Goethes bibliotek, 1600-talsbibliotekarien Gabriel Naudé, filosofen och bibliotekarien Leibniz, Victor Hugo, som på artonhundratalet konstaterade att "boken kommer att döda byggnaden", dvs boktryckarkonsten sprider det fria ordet, och dödar därmed kyrkans makt över det förslavade folket. Biblioteksteoretikern Ranganathan (1892-1972) konstaterade i sin epokgörande bok The five laws of library science (1931) att man skall "tjäna läsaren med uppmärksamhet och ödmjukhet", och att den serviceinriktade bibliotekarien alltid ska hålla sina "kunskaper aktuella", för "Böcker är till för att användas", och "Böcker är till för alla [låntagare]", oberoende av kön, ålder, utbildning, ekonomisk eller social ställning.
Boken avslutas med en essä av Umberto Eco, "Bokens framtid". Harry Järv, som valt bokens illustrationer, pekar på en teckning av en man som landar på en obebodd ö och där finner en hyllmeter utvalda böcker. "Att läsa på en datorskärm är inte detsamma som att läsa en bok", skriver Eco. Järv påpekar skrockande av skratt att för den skeppsbrutna människan (även i det 21 århundradet) är en dator värdelös på en öde ö. En bok om självhushållning är betydligt bättre.
Järv tillbringar numera sin tillvaro med att bl.a. åka runt och ge föredrag, snart ska han till uppväxtstaden Vasa. En finsk stad på 55.000 invånare där man valt att bygga både ett nytt stadsbibliotek och ett högskolebibliotek.
Harry Järv är en förkämpe för det antiauktoritära, för republik, syndikalism, och för yttrandefrihet. Han säger att han lärde det redan som ung officer i finska armén under vinterkriget 1941. Någon blåögd pacifist är han inte. Men arméns kadaverdisciplin föraktar han. Bara där befäl och meniga soldater stod på jämbördig fot och visade varandra ömsesidig respekt, fungerade samarbetet
Inte illa av en man som under större delen av sitt liv levt "stans pede in uno", som det står på hans ex libris, dvs "på ett ben"!
Mats Myrstener
Antologin Mänsklighetens minne : en bibliotekshistorisk antologi, recenseras i kommande nummer av bis.
tisdag 17 juni 2008
Ska bis e-xistera?
På BIBLIST pågår nu en debatt om e-böcker contra "riktiga böcker". I ett av de senaste inläggen handlar det även om tidskrifter på nät eller papper.
Inom bis redaktion och styrelse har frågan om bis ska övergå till att bli en nättidskrift diskuterats på varenda möte de senaste åren.
Argumenten för e-tidskrift är mest ekonomiska, tryckning och distribution är tunga poster i budgeten.
Tidigare nummer läggs nu snabbt ut i fulltext på nätet.
Skälen för att behålla papperstidningen är att den syns, det är en händelse när den kommer, den kan hittas även av den som inte letade efter den eller ens kände till dess existens. Många, eller är det kanske bara åldriga bissare, föredrar att läsa i pappersform.
Någon annan där ute i cyberrymden som har erfarenhet av att övergå till e-existens? För- och nackdelar?
Vad tycker alla ni som brukar läsa bis?
Och alla ni som råkat hitta hit men inte är idoga bisläsare, skulle ni kasta er över ett nytt nummer om det låg på nätet?
Ni som skriver i bis, skulle ni göra det även i en e-tidskrift? Skulle det innebära någon skillnad vad gäller hur och vad man skriver?
Frågetecknen är många, varsågod att svara, om, hur och var ska bis existera i framtiden, efter snart fyrtio år på papper?
Ingrid Atlestam
Inom bis redaktion och styrelse har frågan om bis ska övergå till att bli en nättidskrift diskuterats på varenda möte de senaste åren.
Argumenten för e-tidskrift är mest ekonomiska, tryckning och distribution är tunga poster i budgeten.
Tidigare nummer läggs nu snabbt ut i fulltext på nätet.
Skälen för att behålla papperstidningen är att den syns, det är en händelse när den kommer, den kan hittas även av den som inte letade efter den eller ens kände till dess existens. Många, eller är det kanske bara åldriga bissare, föredrar att läsa i pappersform.
Någon annan där ute i cyberrymden som har erfarenhet av att övergå till e-existens? För- och nackdelar?
Vad tycker alla ni som brukar läsa bis?
Och alla ni som råkat hitta hit men inte är idoga bisläsare, skulle ni kasta er över ett nytt nummer om det låg på nätet?
Ni som skriver i bis, skulle ni göra det även i en e-tidskrift? Skulle det innebära någon skillnad vad gäller hur och vad man skriver?
Frågetecknen är många, varsågod att svara, om, hur och var ska bis existera i framtiden, efter snart fyrtio år på papper?
Ingrid Atlestam
fredag 13 juni 2008
Framgångsrikt och nödvändgt
Besökte häromdagen ett grannbibliotek i rik en kranskommun, där de väletablerade bor, en resa mellan två biblioteksvärldar. Från nordöstra Göteborgs små stadselsbibliotek, som med mycket begränsade resurser erbjuder media på en mängd språk, där studerande av alla de slag dominerar bland användarna, där biblioteket är porten in i det svenska samhället, där de som hamnat utanför det mesta här i världen har en fristad, till ett nyrenoverat huvudbibliotek med goda resurser att serva en etablerad medelklass med media mer för nöje än nytta.
Läste i Metro idag fredagen den 13 juni om en undersökning om vilka kommuner det är bästa att bo i. Metros källa är tidskriften Fokus. Överst på listan ligger Danderyd, sedan kommer Lund, Lomma och Vellinge. På sjunde plats kommer Täby, en kommun ökänd för sin bibliotekspolitik. Vad man rankar efter är inkomst, utbildningsnivå, låg arbetslöshet, låg skilsmässofrekvens, stor företagsamhet, låg skattenivå och liknande faktorer.
Bäst för vem, kan man undra, för inte blir väl den lågutbildade, arbetslösa ensamstående mamman från Kurdistan rik och högutbildad om hon mot alla odds lyckas ordna bostad i Danderyd eller Täby? Vad för biblioteksservice skulle hon få där? Camilla Läckberg och en massa resahandböcker till exotiska länder?
Klyftorna växer till förkastningsbranter och alliansen hejar på och man börjar tvivla på att fem myror verkligen är fler än fyra elefanter.
Myror i alla bibliotek förenen eder och läs rapporten"Framgångsrikt, men förbisett - om bibliotekets betydelse för integration" gjord av Peter Almerud på uppdrag av Svensk biblioteksförening på vars webbplats rapporten finns att hämta, www.biblioteksforeningen.org
Se sedan till att alla bibliotek blir mer nytta än nöje, för varför ska det annars vara gratis?
Ingrid Atlestam
Läste i Metro idag fredagen den 13 juni om en undersökning om vilka kommuner det är bästa att bo i. Metros källa är tidskriften Fokus. Överst på listan ligger Danderyd, sedan kommer Lund, Lomma och Vellinge. På sjunde plats kommer Täby, en kommun ökänd för sin bibliotekspolitik. Vad man rankar efter är inkomst, utbildningsnivå, låg arbetslöshet, låg skilsmässofrekvens, stor företagsamhet, låg skattenivå och liknande faktorer.
Bäst för vem, kan man undra, för inte blir väl den lågutbildade, arbetslösa ensamstående mamman från Kurdistan rik och högutbildad om hon mot alla odds lyckas ordna bostad i Danderyd eller Täby? Vad för biblioteksservice skulle hon få där? Camilla Läckberg och en massa resahandböcker till exotiska länder?
Klyftorna växer till förkastningsbranter och alliansen hejar på och man börjar tvivla på att fem myror verkligen är fler än fyra elefanter.
Myror i alla bibliotek förenen eder och läs rapporten"Framgångsrikt, men förbisett - om bibliotekets betydelse för integration" gjord av Peter Almerud på uppdrag av Svensk biblioteksförening på vars webbplats rapporten finns att hämta, www.biblioteksforeningen.org
Se sedan till att alla bibliotek blir mer nytta än nöje, för varför ska det annars vara gratis?
Ingrid Atlestam
tisdag 10 juni 2008
Makt 2.0
Läs Bengt Wahlström: Guide till det virtuella samhället. Trender i maktkampen mellan den verkliga och den virtuella världen (2007) och du inser att det finns ingen tid att vara 68-nostalgisk utan nu gäller det att hänga med in i nya världar.
När nio av tio ungdomar och mer än varannan vuxen använder internet dagligen står vi inför en ny verklighet. Nya arenor och mötesplatser skapas och individen i olika roller (konsument, användare, väljare eller medborgare) är på väg att verkligen ta makten.
Boken handlar om hur denna maktkamp mellan den verkliga och virtuella världen utvecklas och vilka konsekvenser den får på många olika områden i samhället.
Första delen innehåller en genomgång av de fyra olika arenor som tillsammans bildar det virtuella samhället:
Bloggarna
Sociala nätverk och media som MySpace, YouTube och Facebook
De virtuella världarna med Second life i spetsen
De kollaborativa systemen som Wikipedia och Amazon, där alla bidrar, medvetet eller omedvetet med sin kunskap
Andra delen tar upp hur det virtuella samhällets framväxt påverkar olika delar av vårt "riktiga" samhälle. De områden som avhandlas är:
- Politik
- Kultur, media och underhållning
- Reklam och marknadsföring
- Handel och konsumtion
- Innovation och produktion
- Bank och finans
- Vård och omsorg
- Skola och utbildning
- Företagssektorn
Boken avslutas med en diskussion kring Makt 2.0 som en gemensam beteckning för den kraft som det virtuella samhällets olika arenor tillsammans utgör. Vem äger denna makt och vad kan den användas till?
Vad gäller kultur är boken rätt mager, men för övrigt ger den rätt hisnande perspektiv på vad som eventuellt håller på att hända i såväl "real life" som i det virtuella och framförallt förhållandet mellan dessa världar.
Bibliotek nämns givetvis inte, men troligen anser författaren att det är något som tillhör en snabbt försvinnande verklighet. Men skulle inte biblioteken även i detta avseende kunna vara en mötesplats mellan olika världar?
Läs , begrunda och diskutera!
Ingrid Atlestam
När nio av tio ungdomar och mer än varannan vuxen använder internet dagligen står vi inför en ny verklighet. Nya arenor och mötesplatser skapas och individen i olika roller (konsument, användare, väljare eller medborgare) är på väg att verkligen ta makten.
Boken handlar om hur denna maktkamp mellan den verkliga och virtuella världen utvecklas och vilka konsekvenser den får på många olika områden i samhället.
Första delen innehåller en genomgång av de fyra olika arenor som tillsammans bildar det virtuella samhället:
Bloggarna
Sociala nätverk och media som MySpace, YouTube och Facebook
De virtuella världarna med Second life i spetsen
De kollaborativa systemen som Wikipedia och Amazon, där alla bidrar, medvetet eller omedvetet med sin kunskap
Andra delen tar upp hur det virtuella samhällets framväxt påverkar olika delar av vårt "riktiga" samhälle. De områden som avhandlas är:
- Politik
- Kultur, media och underhållning
- Reklam och marknadsföring
- Handel och konsumtion
- Innovation och produktion
- Bank och finans
- Vård och omsorg
- Skola och utbildning
- Företagssektorn
Boken avslutas med en diskussion kring Makt 2.0 som en gemensam beteckning för den kraft som det virtuella samhällets olika arenor tillsammans utgör. Vem äger denna makt och vad kan den användas till?
Vad gäller kultur är boken rätt mager, men för övrigt ger den rätt hisnande perspektiv på vad som eventuellt håller på att hända i såväl "real life" som i det virtuella och framförallt förhållandet mellan dessa världar.
Bibliotek nämns givetvis inte, men troligen anser författaren att det är något som tillhör en snabbt försvinnande verklighet. Men skulle inte biblioteken även i detta avseende kunna vara en mötesplats mellan olika världar?
Läs , begrunda och diskutera!
Ingrid Atlestam
torsdag 5 juni 2008
Från allt "genast till" dagligt gnet
Att bara tala om maj-68 är att förenkla något som började mycket tidigare. Som student-64 var jag med i den första Vietnamdemonstrationen i Göteborg redan 1965 och sedan följde tre år med massor av politisk aktivitet inom framför allt SDS, Studenter för demokratiskt samhälle, en organisation vars historia jag inte vet om någon fördjupat sig i?
Maj -68 började jag som provelev vid Göteborgs stadsbibliotek, "huset Möhlenbrock" och kom då in i en värld jag knappt visste fanns vad gällde hierarki, klädkod och rädsla. Sedan dess har såväl biblioteksvärlden som den utanför radikalt förändrats. Ännu har jag inte kommit därhän att jag hunnit analysera vare sig min eller världens påverkan av det så kallade maj-68, som bis är en av de sista övervintrarna från. All tid behövs för att jobba vidare utifrån de värderingar som då var grunden för det politiska engagemanget. En mycket populär bok då hette något i stil med var "revolution på arbetstid"(hittar inte den i Libris) och det är väl det vi i det lilla alltjämt försöker göra?
Men som Mats skriver så är en av de stora skillnaderna, att då hade man en enorm framtidstro, världen kunde bara bli bättre, nu känns det snarare som att det gäller att dra ett litet strå till den stack som gör att klotet inte alltför snabbt går under på grund av snedfördelningen av makt och resurser.
Ingrid Atlestam
Maj -68 började jag som provelev vid Göteborgs stadsbibliotek, "huset Möhlenbrock" och kom då in i en värld jag knappt visste fanns vad gällde hierarki, klädkod och rädsla. Sedan dess har såväl biblioteksvärlden som den utanför radikalt förändrats. Ännu har jag inte kommit därhän att jag hunnit analysera vare sig min eller världens påverkan av det så kallade maj-68, som bis är en av de sista övervintrarna från. All tid behövs för att jobba vidare utifrån de värderingar som då var grunden för det politiska engagemanget. En mycket populär bok då hette något i stil med var "revolution på arbetstid"(hittar inte den i Libris) och det är väl det vi i det lilla alltjämt försöker göra?
Men som Mats skriver så är en av de stora skillnaderna, att då hade man en enorm framtidstro, världen kunde bara bli bättre, nu känns det snarare som att det gäller att dra ett litet strå till den stack som gör att klotet inte alltför snabbt går under på grund av snedfördelningen av makt och resurser.
Ingrid Atlestam
söndag 1 juni 2008
1968 eller 40 år i backspegeln
27 maj 1968 ockuperades studentkårens hus på Stockholms universitet i 48 timmar, det var kulmen på vad Niklas Ekdal avfärdar (DN 25 juni), lite överlägset, som "de mättas revolution". Han erkänner att han själv inte var närvarande. Själv var jag också för ung, en mätt fjortonåring i den borgerliga delen av Umeå märkte knappt av att 1968-rörelsen passerade ens, allra minst i "det röda Umeå".
Men till skillnad från Ekdal vill jag gärna försöka sätta 1968-året i ett större historiskt sammanhang. Kanske se det från lite andra synvinklar än den snävt partipolitiska. Då framstår 1968 som den (kanske sista) stora proteströrelsen i Sverige. Internationellt fick den ändå större dimensioner med Vietnamkrig, inte minst i USA och Frankrike. Det var ett sorts logiskt slut på den borgerliga revolution som Europa och USA genomgått sedan 1789. Den sista gång den unga medelklassen opponerade sig i Europa (före EU). Idag tiger den still, mån om att inte ge upp förlorad mark till kineser och koreaner, indier och araber.
Man kan inte jämföra 1968 med 1989 som Ekdal gör (hans slutsats är att 1989 är mycket "viktigare" än 1968). Så vida man inte vill likställa äpplen med päron förstås, de är ju trots allt ganska lika till storlek, smak och utseende. 1989 var ett öststatsfenomen, befrielsen från år av sovjetiskt tyranni, som naturligtvis påverkade övriga världen på olika sätt, inte minst mentalt, och inte bara positivt. 1968 berörde också en stor del av världen, och på ett helt annat sätt.
Det var ju en ungdomsrevolt inte minst. En generationsprotest. Utbildningsrevolutionen i Sverige hade ju också medfört att tusentals barn från arbetarklassen kunde studera vidare till gymnasium och universitet. Det är inte minst socialdemokraternas förtjänst. Klassamhället såg ut att försvinna med den generella välfärden.
1968 kunde faktiskt studenter, pojkar och flickor, från borgerlig och proletär miljö mötas i demonstrationstågen. Det var ju en otänkbarhet femtio år tidigare. För kvinno- och fredsrörelsen, för miljörörelsen och för intresset för tredje världen, var 1968 en enorm utlösare av aktivitet. Man behöver bara titta på Tyskland, där rörelsen omvandlade det tyska samhället i grunden. Nazismen, som tidigare sopats under mattan, kom upp i ljuset. Kvinnofrågorna också. Den "tysk-tyska frågan" likaså. Till skillnad från England och USA drabbades Tyskland och Norden inte av en feminismens kraftiga "backlash" på 1980-talet. Även i Frankrike tog kvinnorörelsen steg framåt. Mycket tack vare 1968-studenternas antiauktoritära engagemang.
Kanske viktigast: Man trodde att det gick att förändra samhället, inte bara på ett personligt plan. Idag verkar den tron vara totalt bortblåst. Det mediasamhälle vi lever i idag är mycket annorlunda än det var 1968. Revolutionen sker nu i bloggande och på internet, istället för på gatorna. Revolutionen har blivit individualistisk, och därmed ofarlig för de som har makten. Dagspressen gör allt för att spä på denna tendens, tyvärr.
Idag sker revolutionen på andra ställen i världen, långt bort från oss: i Sydamerika, i Sydafrika, i Nepal. En stor antikapitalistisk internationell rörelse bygger vidare på landvinningarna på 1968, som World Social Forum, vars europeiska möte hålls i Malmö i september. Men den svenska medelklassens barn verkar ganska ointresserade idag. Eller har jag fel?
I Sverige kanske 1968 var det sista uttrycket för ett pluralistiskt-politiskt samhälle där medborgarens åsikter räknades? Vi hade ett tydligt vänsterparti, socialdemokrater som fortfarande försvarade den allmänna välfärden, ett tydligt högerparti osv. Nu ser vi i stället en långsam förskjutning mot mitten från alla partier, där moderater, center- och folkpartister, miljöpartister och sossar möts och trängs under baneret "Det Nya Arbetarpartiet". Alla verkar trivas väldigt bra i den nya skepnaden som arbetarparti. Och då kan 1968 verka ännu mer avlägset. Och visst har Ekdal rätt i att det konstiga året då blir allt mer och mer "mystifierat". Historien har ju en tendens att utvecklas i den riktningen, inte minst i massmedia.
Många Bissare har naturligtvis egna minnen från det famösa året. Några av dessa får vi kanske ta del av i den historik som föreningen ska ge ut, när vi nästa år fyller våra 40 år!
Mats Myrstener
Men till skillnad från Ekdal vill jag gärna försöka sätta 1968-året i ett större historiskt sammanhang. Kanske se det från lite andra synvinklar än den snävt partipolitiska. Då framstår 1968 som den (kanske sista) stora proteströrelsen i Sverige. Internationellt fick den ändå större dimensioner med Vietnamkrig, inte minst i USA och Frankrike. Det var ett sorts logiskt slut på den borgerliga revolution som Europa och USA genomgått sedan 1789. Den sista gång den unga medelklassen opponerade sig i Europa (före EU). Idag tiger den still, mån om att inte ge upp förlorad mark till kineser och koreaner, indier och araber.
Man kan inte jämföra 1968 med 1989 som Ekdal gör (hans slutsats är att 1989 är mycket "viktigare" än 1968). Så vida man inte vill likställa äpplen med päron förstås, de är ju trots allt ganska lika till storlek, smak och utseende. 1989 var ett öststatsfenomen, befrielsen från år av sovjetiskt tyranni, som naturligtvis påverkade övriga världen på olika sätt, inte minst mentalt, och inte bara positivt. 1968 berörde också en stor del av världen, och på ett helt annat sätt.
Det var ju en ungdomsrevolt inte minst. En generationsprotest. Utbildningsrevolutionen i Sverige hade ju också medfört att tusentals barn från arbetarklassen kunde studera vidare till gymnasium och universitet. Det är inte minst socialdemokraternas förtjänst. Klassamhället såg ut att försvinna med den generella välfärden.
1968 kunde faktiskt studenter, pojkar och flickor, från borgerlig och proletär miljö mötas i demonstrationstågen. Det var ju en otänkbarhet femtio år tidigare. För kvinno- och fredsrörelsen, för miljörörelsen och för intresset för tredje världen, var 1968 en enorm utlösare av aktivitet. Man behöver bara titta på Tyskland, där rörelsen omvandlade det tyska samhället i grunden. Nazismen, som tidigare sopats under mattan, kom upp i ljuset. Kvinnofrågorna också. Den "tysk-tyska frågan" likaså. Till skillnad från England och USA drabbades Tyskland och Norden inte av en feminismens kraftiga "backlash" på 1980-talet. Även i Frankrike tog kvinnorörelsen steg framåt. Mycket tack vare 1968-studenternas antiauktoritära engagemang.
Kanske viktigast: Man trodde att det gick att förändra samhället, inte bara på ett personligt plan. Idag verkar den tron vara totalt bortblåst. Det mediasamhälle vi lever i idag är mycket annorlunda än det var 1968. Revolutionen sker nu i bloggande och på internet, istället för på gatorna. Revolutionen har blivit individualistisk, och därmed ofarlig för de som har makten. Dagspressen gör allt för att spä på denna tendens, tyvärr.
Idag sker revolutionen på andra ställen i världen, långt bort från oss: i Sydamerika, i Sydafrika, i Nepal. En stor antikapitalistisk internationell rörelse bygger vidare på landvinningarna på 1968, som World Social Forum, vars europeiska möte hålls i Malmö i september. Men den svenska medelklassens barn verkar ganska ointresserade idag. Eller har jag fel?
I Sverige kanske 1968 var det sista uttrycket för ett pluralistiskt-politiskt samhälle där medborgarens åsikter räknades? Vi hade ett tydligt vänsterparti, socialdemokrater som fortfarande försvarade den allmänna välfärden, ett tydligt högerparti osv. Nu ser vi i stället en långsam förskjutning mot mitten från alla partier, där moderater, center- och folkpartister, miljöpartister och sossar möts och trängs under baneret "Det Nya Arbetarpartiet". Alla verkar trivas väldigt bra i den nya skepnaden som arbetarparti. Och då kan 1968 verka ännu mer avlägset. Och visst har Ekdal rätt i att det konstiga året då blir allt mer och mer "mystifierat". Historien har ju en tendens att utvecklas i den riktningen, inte minst i massmedia.
Många Bissare har naturligtvis egna minnen från det famösa året. Några av dessa får vi kanske ta del av i den historik som föreningen ska ge ut, när vi nästa år fyller våra 40 år!
Mats Myrstener
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
