Under de senaste två åren har jag sökt ett antal jobb som bibliotekarie i Stockholms län. Fram till att jag var 47, 48 år gav mina ansökningar fortfarande ganska positivt resultat och jag blev kallad till flera intervjuer. Visserligen hade jag vid dessa tillfällen ännu inte lagt fram min magisteruppsats men det var tydligen inte något större problem i sammanhanget. Eftersom uppsatsarbetet var långt gånget var det bara, som jag uppfattade situationen, en ”formalitet” med en magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap i mitt CV.
Strax innan jag skulle fylla 49 lades uppsatsen fram i Borås och äntligen hade jag efter ett antal år rott iland med uppgiften att läsa in en bibliotekarieutbildning på distans samtidigt med familj och heltidsjobb. En slags upplivande frihetskänsla infann sig och jag inbillade mig att jag faktiskt fortfarande kunde vara en smula intressant som arbetskraft då jag hade en alldeles färsk examen i kombination med 25 års erfarenhet av arbete på olika typer av bibliotek i bagaget. Det märkliga är bara att efter den dagen blev helt plötsligt ansträngningarna att hitta ett nytt jobb mer eller mindre fruktlösa. Varför?
Kan problemet vara knutet till min person, att jag skriver osedvanligt töntiga ansökningsbrev, min höga ålder eller finns det någon annan orsak?
Annsofi Lindberg, bibliotekarie, Stockholm
Vill du läsa fortsättningen på inlägget? Spana in bis nr 1, som kommer snart.
Har du själv ett debattinlägg du vill publicera på bisbloggen? Skriv till:
mats.myrstener@gmail.com eller
ingrid.atlestam@gmail.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ibland känns det som att det handlar om tur också... Jag var på tre intervjuer innan jag fick det fjärde jobbet. Nu är jag på ett annat ställe. Jag har bara hört positivt om min arbetsinsats så tänk vad de andra biblioteken missade :)
Skicka en kommentar