Arbetsbefriad?

”Arbetsbefrielse” är ett nytt ord jag läste om häromdagen. Det innebär tydligen att bli uppsagd från sitt arbete med full lön. Något som många dubbelarbetande kvinnor säkert drömmer om. Men som är få förunnat, utom för verkställande direktörer och riksdagspolitiker.
En ny avhandling av etnologen Björn Ohlsson i Göteborg heter ”Vi som stannade på Volvo” och skildrar sexton äldre Volvoarbetares arbetsliv. Stick i stäv med den nuvarande regeringens propåer att vi helst ska arbeta tills vi blir 75, pläderar avhandlingen för om detta över huvud taget är möjligt, eller ens önskvärt.
Men som vanligt beror det mesta på klasstillhörighet, kön och etnicitet. För den som har det gott ställt och bra lön är det inga problem att pensionera sig vid 62, och för en försliten kvinnlig industriarbetare med invandrarbakgrund vore det nog höjden av lycka. Om bara ekonomin tillät. Pensionsåldern vid Volvo var tidigare runt 60, och vissa avdelningar hade så kallade ”senioravtal”, där arbetstempot var lägre. Men det var innan finanskrisen slog till på allvar.
Man talar idag allt mer om att pensionärer gärna får fortsätta att arbeta ideellt och gratis efter pensionen, något som kommunerna gärna tagit till sig. Det kostar dom nämligen ingenting, och räknas som en tillgång i skolan, i åldringsvården, och på biblioteken. Och pensionärerna mår ju så bra av att arbeta.
De intervjuade i boken ”Vi som stannade på Volvo” drömmer tvärtom om den dag de ska vara ”arbetsbefriade” och helt kunna ägna sig trädgård, resor, barn och barnbarn, eller bara att läsa böcker.
Mats Myrstener