Det personallösa hotellet

I Visby bodde vi på ett litet hotell vid ringmuren, nära båtterminalen, Stenugnen. Visst, det är lågsäsong i Visby just nu, på sommaren stiger befolkningen med ofattbara 10 gånger. Men hotellet, som kanske tog trettio personer just nu, sköttes av en säger en ung tjej.
Förutom några timmar på förmiddagen var hotellet obemannat. Det må vara den nya trenden, jag har upplevt det både i Hässleholm, vid ett ofrivilligt stopp där förra sommaren, och när BiS var i Berlin på studiebesök, men som skyddsombud på mitt jobb kan jag inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om en brand utbröt, någon blir allvarligt sjuk, eller om man utsätts för ett brott av något slag. Visst, dörren hade portkod och mobiltelefon har ju alla (utom jag) men ändå …
Almedalsbiblioteket hann vi ändå besöka fast det var påskhelg. Vi upplevde det som trevligt, det sammanslogs med stadsbiblioteket i Visby under tumultartade former som beskrivits (partsinlaga visserligen) av Britta Calamnius i boken Kampen om biblioteket 2001 (recenserad i bis).
Vi såg två personer i utlåningsdisken i bottenvåningen, som främst verkar fungera som folkbibliotek, och ovanpå, i högskoledelen, en bibliotekarie i upplysningsdisken. Biblioteket är inte särskilt stort för att vara kombinerat högskole- och stadsbibliotek. (Men Gotland har fjorton filialer inklusive sjukhusbibliotek, och två bokbussar, vilket är mer än många andra svenska län.) Trots ”lågsäsongen” var den fåtaliga personalen så upptagna att det kändes lönlöst att gå fram och störa. Man har ansträngt sig att göra biblioteket trevligt, barnvänligt och tillmötesgående, och läget vid havet, med en stor cafeteria, var fint.
För övrigt var staden osedvanligt död. Förutom en utmärkt fiskrestaurang vid Stora torget, var bara Fornsalens fina cafeteria med utmärkt lunch öppen. Men vi fick gå ”påskparaden” med innerstans alla barn utklädda till påskhäxor, harar, kycklingar och gud vet vad; och att stillsamt vandra i den här unika medeltidsstaden och knappt möta en enda människa, det kändes ändå lite magiskt. För en gnällig ”fastlänning” gav det mersmak.
Mats Myrstener