Som i Harry Martinsons novell "Flickan från Azorerna" var det fullmåne i Ponta Delgada, men vi såg den inte bakom molnen. Ändå kunde man gissa att himlakroppen åter liknade en "penning i en darrhänt girigbuks vansinnesdröm": bonus- och pensionsdebatten i medierna hemma hade handlat om astronomiska summor.
Under veckan såg vi tusentals kossor, tre arter delfiner och käkade ostar och ananas tills det stramade i käften. Vi besökte den gamla tefabriken som nog skulle fått ett svenskt skyddsombud att känna sig matt. Åkte i och ur vulkankratrar från Nordeste till Mosteiros. Bygatorna var så smala att man riskerade dunsa med bilen mot gubbarnas knän där de satt i dörrarna som öppnade sig rakt ut i trafiken.
Sista dagen gick vi till biblioteket. Jag hade väntat mig Stieg Larsson på portugisiska i första boksnurran men nej, inte denna gång. Byggnaden är jesuiternas gamla och rymmer idag både "Biblioteca Pública e Arquivo Regional", uppenbarligen en av Portugals viktigare samlingar. Olika målgrupper sökte sig till olika våningsplan. Barn och ungdomar på bottenplanet och första våningen; högst upp satt studenter och andra djupt försjunkna i sina böcker. Lagerlöf och Strindberg skymtade i översättning. Vid någon sorts lokalavdelning fastnade jag i en stor azorisk atlas om öarnas geologi, klimat och annat. Temperaturen varierar inte särskilt mycket under året på São Miguel. Lagom, skulle kanske en svensk säga.
Kalle Laajala
(Martinsons novell finns publicerad i Folket i Bild 1947:15, illustrerad av Torsten Billman. På bilden: José Cutileiros läsande marmorskulptur på bibliotekets innergård.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar