Land ska med lag byggas!

I år firas att det är 800 år ("omkring") sedan Birger jarl, Stockholms grundare och vår förste verklige "riksbyggare" föddes, i Bjälbo i Östergötland. Även många folkbibliotek torde uppmärk-
samma detta, det är också, kan man säga, det förmoderna Sveriges födelse.
I en artikel i den mycket läsvärda tidskriften Populär historia (2010:1) skriver Dick Harrison om den land- och lagbyggande jarlen, en populär och mer lättläst introduktion av hans stora bok Jarlens sekel som kom 2002. Birger jarl var en tidig landsfadersfigur, en föregångare till Gustav Vasa, Axel Oxienstierna, Karl XI eller Per Albin Hansson.
Man slås av att han var en på många sätt "modern" karl. Istället för krig sökte han i första hand diplomati (det gällde dock inte i kolonin Finland), han bringade ordning i en härva av strider och intriger mellan stormännen i Södermanland, Öster- och Västergötland och Uppland. Han stiftade inte minst många lagar, bl.a. kvinnofridslagar som förbjöd våldtäkt, och förbjöd användat av "gävträlar". Han sökte fred med Norge, Danmark och den katolska kyrkan. Under hans söner skulle freden i Sverige bevaras ovanligt länge.
Han grundade också många nya städer, fästningar och handelsplatser: Stockholm, Lödöse utanför nuvarande Göteborg, Nyköping, Linköping, Enköping, Västerås, Örebro, Arboga, Jönköping, Strängnäs, Skänninge och Västervik, Köping, Torshälla, Norrköping, Växjö, Åbo osv. När han dog 1266 var han rikets mäktigaste man, kung i allt utom till namnet.
Birger jarl ligger begravd i sitt kloster i Varnhem i Västergötland. Till skillnad från fantasifiguren Arn Magnusson ägnade sig jarlen åt problem på hemmaplan, inte minst genom att stärka rättssäkerheten, som skulle vara lika för alla delar av riket, liksom skatterna, som blev kronans viktigaste inkomst. Ett nytt rike hade grundlagts, kan man säga.
Snart slår för övrigt Stockholms medeltidsmuseum upp portarna igen, efter en stor renovering. Det är värt ett besök, Stockholm är fullt av fina och pedagogiska museer. Till den läsvärda medeltidslitteraturen kan man sedan lägga Johan Huizingas Ur medeltidens höst som kom 1919, omtryckt många gånger (vederlägger att medeltiden skulle ha varit särskilt "mörk"), Barbara Tuchmans En fjärran spegel, eller Michael Nordbergs I kung Magnus tid, som skildrar Birger jarls sonsonson Magnus Erikssons långa regeringstid på 1300-talet, och dispyterna med rivjärnet heliga Birgitta. 800 år är ju inte en så lång tid trots allt, och vi har säkert mer gemensamt med medeltidsmänniskorna, i deras strävsamma liv i stad och på land, än med de så omtalade "vikingarna".
Och visst skulle svensk kulturpolitik behöva en ny Birger jarl? Men vem ska axla den manteln efter valet? Lagstiftaren Pagrotsky?
Mats Myrstener