KOK 4/10: Rulande url:er, tack

• Del av serien konstruktiv OPAC-kritik.

Krux: De vanliga bibliotekssystemen genererar klumpiga url:er, alltså webbadresser. Onödigt långa. Udda tecken riskerar bryta länkningen när de klistras in i nya sammanhang. Ibland finns möjligheten att skapa tillfälliga kortadresser, men dessa lever såvitt jag vet bara så länge biblioteket bestämmer. De är heller inte alltid så korta. Den förkortade (!) adressen jag skapade till Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd i en Mikromarc 3-katalog ser ut så här: http://webbsok.mikromarc.se/Mikromarc3/Web/tiny.aspx?Id=236&Unit=6653&db=boras. Inte särskilt kort jämfört med original-url:en och skrattretande långt när man idag är van med de olika url-förkortartjänsterna. Jag testar snabbt att knycka adressen från två BOOK-IT-kataloger också, men lyckas inte alls. Krävs uppenbarligen specialkunskaper. I nån Aleph-katalog hittar jag permalänkar som underlättar när adressfältet svämmar över av tecken. Libra-url:er tycks inte vara några större problem att kopiera även om de inte är så snygga.

Fix: Adresser till träfflistor blir av nödtvång komplexa då de innehåller sökurvalet. Ändå finns utrymme för bättring: t. ex. att man bara genom att titta på url:en kan förstå sökningen. Enskilda posters adresser borde inte vara några problem alls: förenkla stommen, lägg inte på extramekanismer som kompensation för grundbristerna. En riktigt bra webbadress kan förmedlas muntligen, över telefon. Ta Libris som mall, där hittas Martinsons nämnda bok på: http://libris.kb.se/bib/1348792. Klart och koncist. Faller tillbaka på den mest basala, permanenta beståndsdelen: postens id i databasen. Visst ses liknande id i de flesta OPAC-adresser, men ofta inklämt bland annan bråte. I Libris funkar även följande hänvisning (för en senare upplaga): http://libris.kb.se/isbn/9127108384. Lätt att begripa. Worldcat.org kör med liknande url:er.

Så vad spelar detta för roll? Nå, ska biblioteken på allvar spela en roll på nätet krävs att materialet åtminstone är enkelt länkbart – också för andra än personalen. Det finns undersökningar, t.ex. Henri Aromaas magisteruppsats UA OPAC OK? (2006), som antyder att användare inte betraktar bibliotekens onlinekataloger som en del av Internet. Det är ju rätt illa.

Kalle Laajala