Glad påsk!

önskar vi från BiS alla glada bloggare, medlemmar, läsare av vår tidskrift m.m. ...

Mera äntligen!

Oj, nu verkar det vara rena ketchupeffekten vad gäller, artiklar, konferenser, utspel och uppmärksamhet angående bibliotekets möjligheter att överbrygga digitala klyftor. Insikten når allt längre om det självklara med bibliotekets uppgift och det faktum att folk redan röstat med fötterna, det är till biblioteket man går för att få hjälp.
Se exempelvis Migrationsverkets utskick på BIBLIST idag, 2010-03-30, om hur biblioteken kan instruera den som vill söka svenskt medborgarskap elektroniskt.
Hoppas nu bara biblioteken äntligen tar sig an denna utmaning och inser att det inte handlar om en klyfta utan en stege, där bibliotekets viktigaste mål måste vara att få så många som möjligt att nå första pinnen. En andra alfabetisering, det vill säga - har man bara lärt sig grunderna, knäckt koden, så är det möjligt att ta sig vidare själv, kanske rent av med hjälp av en lånebok!Folkbildning helt enkelt!

Bibliotekspersonalens arbetsmiljö - en valfråga?

Noterar att Stockholmsvänstern lyfter fram det dåliga resultatet Stockholms stadsbibliotek får i NMI (Nöjd Medarbetarindex). Tydligen är resultatet dåligt för hela kulturförvaltningen men allra sämst resultat får just biblioteken (det är"nära gränsen till underkänt"). Biblioteken i Stockholm har haft det kämpigt på sistone med både omfattande nedskärningar och en stor omorganisation, så det negativa resultatet är väl inte alltför överraskande. Försämrad arbetsmiljö är ett stort problem som givetvis måste tas på allvar och det är bra att det blir en vidgad diskussion kring missnöjet och konsekvenserna av nedskärningarna.

/Tobias Willstedt

Äntligen!

Biblioteket i det interkulturella samhället är rubriken på en ny kurs vid BHS i höst. Äntligen har en sedan länge pågående samhällsförändring, som är helt avgörande för folkbiblioteken, nått ända till bibliotekarieutbildningen. Kursplanen innehåller mycket teori och föga verklighet, men det är ju så det ska vara nuförtiden. Dessvärre är det en kurs på distans utan träffar. Erfarenheten från projektet "Det mångspråkiga biblioteket" är att det erfarenhetsutbyte och de diskussioner som som uppstår då kursdeltagarna träffas är en väldigt viktig del av utbildningen.

Hur länge ska vi vänta på en kurs om bibliotekets roll för att överbrygga den digitala klyftan?¨

Ingrid Atlestam

Biblioteket som mötesplats

Nyligen läste jag i SvD att en biblioteksfilial i Jönköping fått stänga en period på grund av att inventarier och böcker hade skadats och vandaliserats av en grupp besökare. Visst är det tragiskt när sådant sker men trots allt finns en strimma hopp i den här typen av incidenter. Biblioteket är en social mötesplats för alla och en värmestuga i många stadsdelar där bara kyrkan är öppen som en icke-kommersiell mötesplats. Just i detta opretentiösa konstaterande ligger också en möjlighet och styrka att förändra.
Trots allt kommer ju dessa stökiga besökare till biblioteket, till skillnad från alla de likgiltiga som spenderar kvällen framför TV-apparaterna. Måhända att de inte lånar romaner av årets nobelpristagare, men möjligheten att nå ut och förmedla alternativ till så destruktiva aktiviteter som att förstöra och slå sönder är dock större än om dessa besökare inte kom alls.
Här finns ett överskott av energi som biblioteken kunde vända till något positivt?

Annsofi Lindberg, bibliotekarie vid Röda korset i Stockholm, tidigare bl.a. biblioteksassistent på Kulturhuset i Stockholm, som blivit en viktig mångspråkig mötesplats, inte bara för fyllerister och narkomaner

Lisbeth Salander löser mordgåtor

Över hela världen gör hon succé, vår moderna Pippi Långstrump, Lisbeth Salander. Igår gick andra delen av Män som hatar kvinnor, den bästa och tätaste av de tre böckerna, på TV. Jag tänkte då på en sak där jag tror att författaren Stieg Larsson ändå överskattade det s.k. "nätet".
När Salander löser den första mordgåtan, Sara i Vilhelmina 1962, hittar hon inscannade dagstidningsklipp på nätet. Med vetskapen om hur dåliga vi i Sverige är på detta, till skillnad från många andra länder, så tror jag att Stieg Larsson här ägnat sig åt önsketänkande.
Det hade nog varit bättre att fråga någon gammal minnesgod kommisarie om Sara-mordet. Vad söker man på? Mord - Sara - bibelcitat? Nja...?
I en scen sitter dock Salander och letar i gammal mikrofilm på ett bibliotek. Det är mer troligt att uppgifterna hittas där, men hur många filmer måste man då leta igenom? Ojojoj. Den som tagit sig för detta Sisyfosarbete vet besked.
Men låt oss lämna fiktionens underbara och grymma värld. Man skulle verkligen önska sig att alla landets dagstidningar komme att inskannas, till alla amatörhistorikers glädje. Tänk vilken skatt för folkbiblioteken att kunna presentera?! Nu måste man åka hela vägen till Kungliga bibliotekets tidningsavdelning och rulla de gamla mikrofilmerna i KB:s källare. För tidningsläggen finns snart inte kvar. Här ligger svenska bibliotek långt efter övriga Europa. Det ligger en hel historisk skatt och väntar på att börja användas.
Mats Myrstener

Kulturarbetare demonstrerar!

I Frankrike tar kulturarbetarna inte skit! Därför demonstrerar 3.000 kulturarbetare i Paris i morgon, och fler demonstrationer utlovas under våren. När får man se det i Sverige?
källa: SvD dags dato
Mats Myrstener

Gråt inte kämpa!

I gratistidningen City torsdagen den 18 mars skriver Alexandra Sundquist om att i biblioteksdebatten tycks "folkbildning" ha förväxlats med "tillgänglighet" och om "besök i det nyöppnade, löjligt lilla paradbiblioteket vid Bredängs tunnelbanestation", om nya nedskärningar och gråtande bibliotekarier i Stockholm. Slutklämmen är att bibliotekarierna bör upp på barrikaderna.

I Göteborg finns ett förslag till biblioteksplan, så magert till både form och innehåll att man blir gråtfärdig. Det är nu ute på remiss till stadsdelsnämderna, så det är bara att hoppas på skarp kritik och bakläxa.

BiS svar på Malmös omdiskuterade The Darling Libary är ett seminarium vid höstens Bok&Bibliotek med rubriken The daring Library.

Vart är landets största, mest resursstarka stadsbibliotek på väg?

Ingrid Atlestam

Ett ljusslott under konstruktion

Lettland är nära bankrutt har vi kunnat läsa, men ur dagsturistens skeva perspektiv häromveckan hade jag på plats svårt att avgöra hur djupt krisen sträcker sig. I galleriorna pågick kommersen till synes oberört.

Den som gör ett kort besök i Riga strosar i gamla stan, gissar jag, och går kanske till marknaderna i de gamla Zeppelinhangarerna. Om du framöver rör dig i krokarna, längs Daugava, bör du spana över vattnet. Där byggs det nya nationalbiblioteket som blir ett pyramidlikt landmärke. Själva kallar de det Gaismas pils (ljusslottet), nåt som går tillbaka till lettisk folkdiktning och en ballad av Auseklis, pseudonym för poeten Mikus Krogzemis.

Hemma igen ville jag veta mer och insåg att jag borde besökt Bok- & bibliotek 2008, med Lettland som tema. För det är inte ofta man på nära håll kan observera det som liknar pånyttfödelsen av ett nationalbibliotek, med allt det innebär av betydelsetillskrivning och symbolik. När jag läser på om saken blir bygget plötsligt ett prisma som reflekterar historia och visioner (uppsatsämne, nån?). Där är arkitekternas ordrika idéförklaringar, tal av presidenten respektive riksbankschefen och även av svenske riksarkivarien. Självständigheten är ett återkommande tema. Man har möten med ”members of the Latvian intelligentsia” och skapar datorspel med karaktärer ur lettisk litteratur vilka virtuellt ska resa ljusslottet. En sajt beskriver projektet, svarar på frågor och inbjuder allmänheten till diskussion om kostnaderna. Sistnämnda är såklart extra intressant när det rör sig om ett land i kris. Hur ställer sig folk till detta påkostade projekt: ser man det som en investering eller som en belastning? Där går jag dock bet på att hitta svaren, främst på grund av språkklyftan. Någon som vet?

Apropå språk kan man också fundera kring (stora) minoriteters roll i sammanhanget. Vad betyder 30-40 procent bofasta ryssar när man bygger ett lettiskt nationalmonument som ska blicka framåt?

Nästa gång jag åker dit hoppas jag att den tjocka isen i Rigabukten är borta.

Kalle Laajala

Foto: cuu508 (cc-by-nc)

EU och e-böckerna

I en artikel på DNs webbsida (http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/eu-och-public-service-1.1066139) kan man läsa om att EU har börjat granska public service. Detta p.g a. att public service-aktörer, så som SR, har börjat konkurrera med etablerade nyhetssajter med nya webbsatsningar. EU, i sin granskning, ska väga public services samhällsnytta mot nyhetssajternas marknadsnytta.
I Norge, där NB (Nasjonalbiblioteket) satsar stort på e-bibliotek bokhylla.no, är det flera i bokbranschen som ser en utveckling av NBs e-resurser som ett direkt hot mot deras verkasamhet– detta går att läsa om i det senaste numret av Bok og Bibliotek. Detta kan ses som en varning: när ska EU börja jämföra biblioteks samhällsnytta kontra bokbranschens marknadsnytta när e-böcker blir, inom en ganska snar framtid, en realitet både hos användare och bibliotek?

John Holmberg
http://www.nb.no/bokhylla

Sjöstedt skriver om Västsahara

Vi sprider gärna denna hälsning från v-politikern och numera också deckarförfattaren Jonas Sjöstedt:
”Hej vänner och bekanta,
Denna vecka kommer min nya kriminalroman "Sahara" ut. Boken har konflikten i Västsahara som bakomliggande tema. I Stockholm presenteras boken på fredag den 26/3 klockan 13.00-14.00 i Söderbokhandeln på Götgatan 37. Jag kommer dit, signerar och säljer böcker och pratar med dom som dyker upp. Sprid gärna inbjudan.
Varmt välkommen om du har vägarna förbi.”

Kulturkrig eller kriget mot kulturen?

Jag har känt mig rätt kritisk till DN:s utveckling i ett par år nu, och till och med aktivt uppmanat andra att inte läsa dagstidningen. Kanske är det nästan tjänstefel av en bibliotekarie att avråda folk från att läsa Sveriges största dagstidning, men jag känner inte att jag fått speciellt mycket ut av tidningen på länge och tycker även att den maktfullkomlighet jag upplever från Bonniers som allrådande mediekoncern i stort är rätt besvärande. En diskussion kring medieklimatet i Sverige vore välkommen och det finns även ansatser till en sådan, initierad (åtminstone som det verkar) av förläggaren Carl Michael Edenborg. Vi får se vad som blir resultatet av detta, ännu har familjen Bonnier inte själva svarat på kritiken.

Med detta sagt tyckte jag ändå att det var väldigt intressant att läsa Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet om hatet och hotet mot DN Kultur: "Tystnaden". Kultursidorna har blivit utsatta för (orimligt?) stora nedskärningar och Linderborg väver i sin analys av detta in resonemang om tidstypiskt kulturförakt, antiintellektualism och nyliberal oförmåga att förstå en gammal bildningstradition. Jag, som aldrig har haft någon speciell relation till vare sig DN eller DN Kultur, sörjer inte den dagstidningens nedgång och eventuella fall men givetvis är det oroväckande att nedskärningarna är en del av trend där det offentliga samtalet alltmer utarmas.

Är det tidens tecken? DN och andra dagstidningar skär ner på sina kultursidor samtidigt som höga företrädare för vår tids borgerlighet bedriver kulturkrig med argumentationen att “verklighetens folk” inte gillar saker som är för svåra... Den relevanta frågan här är egentligen vilka materiella förutsättningar “folk” har till att tillgängliggöra sig kultur och delta i det offentliga samtalet? Folkbibliotek är en del av svaret, men en klassföraktande borgerlighet och en mediesektor alltför dominerad av en aktör är väl knappast intresserade av att höra det.

/Tobias Willlstedt

Folkomröstning om demokratin

Ett uttalande av Hans Blix, folkpartist, FN-medarbetare, och en gång ordförande för linje 2-kampanjen inför kärnkraftsomröstningen, fick mig att börja reflektera. Blix menade, refererad i SvD 21/3, att ”omröstningen ter sig inte som den vackraste manövern i den svenska demokratins historia”. Idag är det 30 år sedan folkomröstningen genomfördes, 1980.
Nej, omröstningens uppläggning upplevdes nog av de som var med som ett sannskyldigt svek, främst från SAP:s sida. Hur det gick med ”avvecklingen” vet vi ju. Det var, för att knyta an till Blix formulering, en smart manöver från SAP:s sida när man såg att nej-sidan hade majoritet. Alltså en långsammare avveckling, men ”med förnuft”. Jojomensan.
Sverige har inte, som Schweiz, haft särskilt många folkomröstningar. 1922 röstade man om rusdrycksförbud, nej-sidan vann med mycket knapp majoritet 51-49. Omröstningen om högertrafik blev ett rungande nej 1955, men tolv år senare infördes det ändå, utan protester.
Att man folkomröstade om pensionsfrågan (ATP) 1957 visste jag inte, det föregick den dramatiska omröstningen i riksdagen 1959, där socialdemokraterna och kommunistpartiet vann omröstningen med en röst (en folkpartist som lagt ned sin).
Folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 minns jag däremot tydligt. Jag upplever fortfarande EU som en sällsynt odemokratisk institution, med låg politisk legimititet (vilket deltagande i EU-valen också visar). Min uppfattning är att SAP även här ”kuppade igenom” valresultatet. Sverige hade redan ansökt, och blivit accepterat som medlem, när folkomröstningen hölls!
Idag är nog många tacksamma, inte bara på nejsidan, att Sverige inte gick med i EMU-samarbetet 2003. Det har hållit Sverige utanför de ekonomiska problemen med en gemensam valuta, idag är det väl bara lilla Folkpartiet som vill ha ett EMU-medlemskap.
Nej-et i EMU-omröstningen förhöjer därför en annars dyster läsning vad gäller folkomröstningar i Sverige. Jag läser sedan i Rolf Gustavssons EU-krönika i SvD 21/3 (en bra krönikör med förvånansvärt kritisk blick), att gamle EU-ordförande Jacques Santer bekymrat konstaterat att det är svårt att vara politiker, inte minst som alla politikers främsta mål är att bli omvalda.
Ska man tolka det rätt så blir man ju ganska betänksam.

Folkbiblioteket är den mest utnyttjade av alla kulturinstitutioner, och har den högsta legimititeten hos ”vanligt folk” efter sjukvården. Synd att inga politiker upptäckt det. Satsade de mer på bibliotek kunde de kanske putsa lite på den egna skamfilade fasaden. Idag är det väl bara Vänsterpartiet som öppet (och inte bara i ord) stöder folkbibliotekens arbete.
Vi på folkbiblioteket borde utnyttja detta faktum. Att släpa politikerna till biblioteket, nej tvinga dom dit, tror jag skulle gynna både oss – och politikerna.
Mats Myrstener

Dags att adoptera en bibliotekarie?

Ja, så långt har det kanske gått? Läs en krönika från biblioteket i Rinkeby, ett centrum och mötesplats i en mångkulturell (mångspråklig) förort i Stockholm.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/dags-att-adoptera-en-bibliotekarie_4451935.svd
Mats Myrstener

Om biblioteket i Alexandria

Professor Sture Linnér skriver understreckare om det legendariska biblioteket i Alexandria, som nu återuppstått i ny skepnad som en mötesplats med FN-stöd för humanistiska och naturvetenskapliga forskare över hela världen.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/alexandrias-vetenskapliga-underverk_4450911.svd
Mats Myrstener
PS Sture Linnér avled 92 år gammal 25 mars. Förutom en akademisk karriär i grekiska som kröntes med en professorstitel, hann han också göra diplomatisk karriär, bl.a. arbetade han med Dag Hammarskjöld under Kongokrisen, som slutade med att Hammarskjöld omkom i sitt flygplan, förmodligen nedskjuten av rebeller, 17 september 1961.

Vardagshjältar och politisk dramatik

På söndagsmorgonen i min sköna säng läser jag i Svd om den politiska dramatiken kring omröstningen i riksdagen om folkmordet på armenier i Turkiet. 88 ledamöter avstod från att rösta på grund av kvittningssystemet, hela 44 avstod alltså, utan giltigt förfall. Tala om att skolka från skolan.
I samtliga fall är anledningen att man inte vågade rösta mot partiets uppfattning. Tre ledamöter (samtliga kvinnor) på den borgerliga sidan vågade rösta mot partipiskan. Den verkliga hjälten i sammanhanget är Annelie Enochson (KD), en av få som verkligen hade giltigt förfall då hon befann sig i USA. Hon valde att boka om biljetten och resa hem en dag tidigare för att kunna rösta i den inflammerade frågan.
I efterhand framstår det som en riktig örfil för den borgerliga regeringen och inte minst för utrikesminister Carl Bildt, som inte ens var närvarande och nu anklagas för flathet. "Det är inte acceptabelt att smita från det politiska ansvaret", skriver tunge professorn i statskunskap Leif Lewin.
Frågan avgjordes av en politisk "vilde", förre moderaten Göran Thingwall, som inte deklarerat hur han skulle rösta och nu kan gotta sig åt sin vågmästarroll medan andra gnisslar tänder. Storslagen dramatik, och mums för statsvetaranalytikerna!
Mats Myrstener
Läs vad Dick Harrison skriver om folkmordet: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/turkisk-radsla-for-splittring-bakom-folkmord_4470435.svd

Besök Women's library !

I London finns mycket, ävenså ett kvinnornas bibliotek, "The Women's library". Adressen är Old castle street, mellan Aldgate och Aldgate East station.
Grundat 1926 av Millicent Fawcett, och hette då "The library of the London society for women's service". 1998 övertogs det av London metropolitan university och fick en rejäl ansiktslyftning.
Nu är det ett centrum för kvinnoforskning, med bibliotek, utställningar och föreläsningar. Tyngdpunkten på förvärvet är brittiskt, inklusive kolonierna: här finns sexualupplysning, barnbegränsning, rättigheter och rösträtt, undervisning, arbete och arbetsliv, familjefrågor, prostitution och slaveri.
Här finns förstautgåvor av Mary Wollstonecraft, Virginia Woolf, systrarna Brontë, Josephine Butler och Florence Nightingale. 2.500 tidskrifter, men också vykort, affischer, konsthantverk och bildkonst. 400 arkiv förvaras också här, t.ex. suffragetten Emily Wilding Davisons, och ett opublicerat manus av Dame Barbara Cartland.
Man ger dock inga utlån, man får nöja sig med att läsa i bibliotekets "reading room". Material kan ses i den digitala katalogen Millennium. Barn och handikappade är välkomna.
Bibliotekets hemsida:
http://www.londonmet.ac.uk/thewomenslibrary/
Mats Myrstener

Litteraturkritikens kris

Det är inte lätt att vara litteraturrecensent. En författare bosatt i Sverige, Vladimir Oravsky, har nyss gett ut boken Friheten i kulturen, om "tystnad och repression inom kulturetabliss-
emanget", på H:ströms förlag - en bok som är ett generalangrepp på den svenska kritikerkåren .
Jag kom att tänka på när jag själv, som en av få recensenter, sågade Maja Lundgrens hart när oläsliga roman Pompeji i bis. Lundgren var då kritikerkårens, för att citera Oravsky, "gullhöna". Men när hon valde att gå ut och ta avstånd från rövslickandet och ryggkliandet så tog det hus i helsicke. Då steg hon lite i min aktning.
Oravsky går likt en August Strindberg till frontangrepp. Han använder ord som "servila bokhallickar", prostituerade papegojor och kulturkypare. Han drar sig inte för namns nämnande, både Maja Lundgren och Lars Norén, vars tusensidiga dagbok fick kulturskribenter att sätta i halsen ("Vad skriver han om mig?"), får sina slängar.
Litteraturkritikerna utsätts idag för mördande konkurrens, inte minst från Internet. En krönika i SvD idag handlade om filmkritiken, där samma fenomen kan skönjas. Jag har redan sett två avsnitt av TV:s Babel, som verkar lovande, frånsett den självgode Fredrik Lindström, som nu också ska ge ut en diktsamling, gubevars. Om han genom detta genidrag får fler att läsa poesi är dock mycket vunnet.
Så man förstår kritikernas dilemma. Det noga inpinkade reviret blir mindre och mindre och mindre. Det är nog bra. Och riktigt bra litteraturkritik kommer ändå alltid att överleva.
Den som tänker forska om detta fenomen hittar nog ett och annat guldkorn hos Vladimir Oravsky.
Mats Myrstener

Kan vi, vill vi, törs vi?

Visst bör yttrandefriheten användas med gott omdöme, men även den som saknar ett sådant och snarare utnyttjar rätten till egen vinning, har ändå inte förverkat sin rätt och det ger ingen annan rätt att hota eller straffa.
Dessvärre är det knappast någon skillnad vad gäller främligfientlighet i Sverige jämfört med övriga nordiska länder. Kolla t ex kommentarerna till Gert Gelottes ledare i gårdagens GP. Liknande kommentarer finns till debattsidans inlägg av folkpartiet i samma nummer.Vad göra? Att moralisera, markera avstånd och fördöma som de etablerade partierna gör håller inte. Dra fram trollen i ljuset och hoppas de spricker??
Bibliotekets roll i detta? Alla tjatar om mötesplatser, ingen nämner bibliotek, mer än biblioteksfolk. Vad menar vi? Går det att samtala med kommentarskrivarna i GP? Vad har vi att komma med som skulle kunna förändra attityder och åsikter?

Vilks, yttrandefriheten och islamofobin

Jag har ibland funderat på varför främlingsfientligheten inte fått riktigt fotfäste i Sverige, till skillnad från i våra grannländer Danmark och Norge. Det finns säkert regionala skillnader i Sverige också, men Sverigedemokraterna verkar ändå nått det s.k. taket. I senaste valundersökningarna har de ramlat under fyraprocentspärren, och jag hoppas att de stannar där.
Att som Lars Vilks gömma sig bakom yttrandefriheten när man provocerar islams främste profet, är ett slag i luften. Det är en otillständig provokation mot miljoner muslimer, en onödig provokation, ja en grav förolämpning.
Jag såg igår ett program om Senegals store sångare Yossou N'Dour, som i sina sångtexter sjunger islams och Allahs lov. Det har han fått äta upp av de religiösa i sitt hemland, inte minst sedan han fick en Grammy för albumet Egypt. Han är knappast någon fundamentalist,tvärtom, men skulle nog bli oerhört kränkt av Vilks rondellhund.
USA:s gigantiska porrindustri gömmer sig också bakom yttrandefrihetsparagrafen. Det är en viktig paragraf, en självklarhet för oss i Sverige. Men varför då missbruka den med meningslösa provokationer och spridande av pornografi?
I Stockholm kan en beryktad lastbil åka runt och göra reklam för sexklubben Club Privé, bara för att man gömmer sig bakom rätten till yttrandefrihet. Var går gränsen för den friheten? Får man förolämpa vad och vem som helst?
Vi borde nog vara mer rädda om yttrandefriheten. Det hedrar t.ex. Svenska dagbladet att man ännu inte publicerat den beryktade hunden på bild.
För man behöver ju inte ha varit i Auschwitz för att förstå vidden av nazismens monstrositet?
Här har folkbiblioteken och skolan ett jättestort ansvar för folkbildning och information, för spridande av historisk kunskap, demokratiska värderingar och jämställdhet.
Mats Myrstener

Litteraturen och verkligheten

Vad vore kulturdebatten utan Göran Greider? Följ litteraturdiskussionen i Aftonbladet.

Göran Greider kommer att medverka i årets BIS-seminarium på Bok&Bibliotek i september, missa inte detta!

Ingrid Atlestam

Om Albert målare

Jag tänkte spinna vidare på det konsthistoriska spåret – i brist på annat att skriva om – och dela med mig lite om Albert målare, som jag läser om i Populär historias nummer 2009:3.
En känd person åtminstone i Mälardalen, räknas som medeltidens främste kyrkomålare i Sverige, där mycket nytt står att läsa i Pia Melins avhandling om Albert som kom 2006.
Själv visste jag inte att han kom från Tyskland, från Immenhausen, att han dekorerat minst 36 kyrkor runt Mälaren, mest känd kanske Täby kyrka med det kända motivet från Ingmar Bergman-filmen, om döden som spelar schack med riddaren.
Andra kända kyrkor med Albert-målningar är Kumla, Härnevi, Härkeberga, Odensala och Floda. Man vet att han 1473 gifte sig med änkan efter Johan målare i Stockholm, och övertog dennes titel som skråmästare. Den sista noteringen om Albertus Pictor är 1509, då han ska ha spelat orgel i Helga Lekamens kyrka i Stockholm. Hans ”självporträtt” i Lids kyrka återfanns först på 1980-talet, många av målningarna överkalkades av estetiska skäl på 17- och 1800-talet.
Förra året firades därför Alberts 500-årsjubileum. Från honom får vi medeltidens världsbild med dödsmotiv, lyckans hjul, memento mori, domedagen.
Inte så muntert kanske, men för många som levde då den enda illustrerade kontakt man hade med den tidens berättelser ur folktro och Bibel. Bilderboken hade ju, skulle man kunna säga, inte ännu slagit igenom.
Mats Myrstener
http://www.albertuspictor.com/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Albertus_Pictor

25 sätt att använda en läsplatta

Dagens roliga krönika av Bengt Ohlsson på stan. Tips från Jonas Aghed:
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/2621

Skolbiblioteken - en icke-fråga?

Skolborgarrådet Lotta Edholm går i dagens DN till storms mot socialdemokraternas skolpolitik, som enligt henne stavas "höjda skatter, höjda skatter, höjda skatter." Hon menar att under det borgerliga styret i Stockholm har procenten av budgeten som satsas direkt på undervisningen i skolan höjts från 50 till 60 procent. Medelbetygen har också höjts avsevärt, närmare "OECD-nivå". Om detta gäller för alla skolor i Storstockholm, eller bara de fina rikemansskolorna som Viktor Rydberg-gymnasiet, förmäler dock inte historien.
Det mest slående i det långa inlägget är dock att ordet "bibliotek" inte nämns över huvud taget. Kan vara för att det i många skolor i Stockholm idag inte längre finns några skolbibliotek? Frågan gäller istället, enligt skolborgarrådet "undervisning eller byråkrati". Men varför inte "bibliotek"?
Mats Myrstener

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/vi-okar-resurserna-till-undervisning-till-oecd-niva-1.1060321

Amelin gömmer sig, fram träder arbetaren

I Svolvær i Lofoten ägnade jag en eftermiddag åt att nosa i Albin Amelins spår. Han var där på 30-talet, inbjuden av Kjeld Langfeldt, ingenjör och konstnär med många målande gäster genom åren. Jag pejlade i byen utan större lycka. På en restaurang trodde jag först väggmålningen var en Amelinare, men ikke. På bibblan skakade man på huvudet åt mina spørsmål. En äldre låntagare blandade sig dock i och kunde peka ut adressen jag sökte, ett av husen Amelin bodde i. Och jag borde såklart gått till Kunstnerhuset på andra sidan vattnet. Nåja.

Amelin är ju främst bekant som skildrare av arbete och arbetare och motiv med politisk tyngd. I Lofoten var det nog snarast färgerna, landskapet och miljön som lockade – vilket också framgår i korrespondensen till kamraten Ruben Blomqvist (finns på LUB). Norrskenet som svetslågor, dödslukten från trankokerierna. En av målningarna från Svolvær finns på Borås konstmuseum.

Mer om Amelin och annan nordisk arbetarkonst hittar du i Fram träder arbetaren, som kort redan nämnts här på bloggen. Den är årsbok 2009 för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och ger, rikt illustrerad, överblick över bildvävar, fanor, målningar, skulpturer och träsnitt. Låt dig inte inte luras av det oansenliga omslaget. Skribenterna ringar in området från sina olika synvinklar och frågan ”vad är arbetarkonst?” svävar mellan sidorna och påminner om liknande definitionsdiskussioner på litteraturområdet. Tvärsäkra svar på frågan finns knappast, men det spelar mindre roll. En viktig skillnad är dock att litteraturen genom åren analyserats på längden och på tvären. Bokens ansats är därför forskningsuppmuntrande – det finns mycket kvar att undersöka närmare inom konsten och redan nu planeras en rad workshops, inventering och fördjupad analys.

Vad tänker du på när du hör ordet arbetarkonst? Är det något man frågar om på ditt bibliotek?

Kalle Laajala

News from Conny

Omförmälde Conny Jacobsson (se tidigare blogginlägg), som mystiskt försvann från Sverige 2001, har hörts av. Läs på länken från Sveriges radios journalist Thomas Nordegren, som bjudit in Conny (som var med och grundade Bok- och biblioteksmässan), om varför Conny inte dök upp till mässans 25-årsjubileum 2009. Numera ägnar han sig bl.a. åt att hjälpa tjuvfiskare utanför Västsaharas kust (som ett reportage på TV:s Uppdrag granskning också rapporterat om). Ett fascinerande och ruskigt öde minst sagt, som verkligen ger begreppet Rättshaverist ett ansikte.
Mats Myrstener
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3061&artikel=3162492
PS Någon har på Biblist försökt få tag på Conny, för en klassåterträff på Bibliotekshögskolan i Borås. Men han kan nog bli svår att få tag på?
ds

Citizen Schein - en annan Harry!

Jag sitter och bläddrar i KB:s stora tjocka bok om fillmmogulen Harry L. Schein - så kallade han sig när han kom till Sverige 1939, en föräldralös judisk pojke från Wien, som utbildade sig till kemiingenjör och blev miljonär på ett patent om vattenrening.
Boken är fylld av underbara svartvita fotografier från 1940-50-60- och 1970-talet, och speglar också en tid med studentkårsockupation och statligt styrd filmpolitik med Schein ständigt i centrum, från 1963 som chef för nystartade Filminstitutet, snart i egen byggnad, den monumentalt fula betongklossen på Gärdet.
Schein drog sig inte heller för att gå på Gärdesfestivalen 1971 och diskutera film med skäggiga revolutionärer från "filmvänstern", allt fångat i de elegantaste svartvita fotografier. Ständigt med en cigarrett eller pipa i mungipan.
Själv var han en superkändis, innan ordet knappt var uppfunnet, gift med skådespelerskan Ingrid Thulin. Men vi besparas inte heller det försupna ensamma vrak med sönderrökta lungor som Ingvar Carlsson besökte strax före Scheins död 2006. Den förr så brunbrände och vältränade Schein klagade då för Carlsson att han kände sig "lite vissen" - han hade just fått ischias. I övrigt mådde han "utmärkt"!
Jag kommer att tänka på en annan fascinerande person jag läste om nyligen - ketchuptillverkaren Herbert Felix, också han socialdemokrat och invandrad jude från Österrike. Och nog saknar man intellektuella och innovativa strebrar som Harry Schein och Jörn Donner i dagens ljumma kulturdebatt?
Mats Myrstener

Platt fall för läsplattan

Aftonbladet Kultur sågar läsplattorna Letto och Cybok, se länk:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article6740308.ab

Internationella kvinnodagen 100 år

Historik, mm, se länk:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3430176

Under-bemannad?

Bemanningsföretag ( - en märklig term, i vår biblioteksvärld rör det sig mest om kvinnor) diskuterades på BiS årsmöte igår, med tre fackliga företrädare från SKTF och DIK.
Stockholms stadsbibliotek hyr t.ex. in alla sina vikarier från företaget Uniflex, och man kan säkert tänka sig att utöka denna anställningsform till att omfatta ännu fler personalkategorier, det är ju både rationellt och billigare för biblioteket? Lönerna är lägre, anställningstryggheten noll, och dialogen med SSB sköts genom Uniflex. Modernt och tidsenligt.
"Låt inte jobbet tysta mun" säger SKTF i en nyutgiven boschyr. Dvs tig inte på arbetsplatsen. Du har rätt att uttala dig om arbetsgivaren, både positivt och negativt, så länge du inte gör det på arbetstid. Det är din grundlags-
skyddade yttrandefrihet. Den är särskilt stark inom den offentliga sektorn, än så länge.
Du ska alltså inte behöva riskera lägre lön, trakasserier från arbetsgivaren, sura miner och utebliven morgonhälsning för att du kräver din rätt.
Det är viktigt att känna till.
Mats Myrstener

Skriv i bis och i bis-bloggen!

Vill du publicera dig i tidskriften bis?
Kanske reagerar du på något som stod i förra årets nummer? Eller i årets? (Nr 1 är publiceringsklart och trycks ca 15/3).
Nr 2 kommer att vara ett temanummer kring bibliotek-Afrika-Sverige. Exempel på svenska biblioteksinsatser och vad de kan ha haft för effekt intresserar oss. Och en del annat. Manusstopp c:a 1 maj.
Vi är också intresserade av foton & bilder som kan passa i en tidskrift som bis!
Redaktionens adress:
lennart.wettmark@gmail.com
Vill du publicera inlägg på bis-bloggen? Skicka ditt inlägg till:
ingrid.atlestam@gmail.com, eller
mats.myrstener@gmail.com

En lans för Libris

Det talas nu om att Libris ska giftas bort med Burk. Det låter som ett utmärkt förslag, allra helst som Libris är en utmärkt databas att söka i. Och det säger jag inte bara för att jag själv nästan dagligen katalogiserar litteratur i Libris.
Det finns inte så många databaser som på detta sätt är open access dvs öppna för vem som vill söka i dem. Biblioteken går där i bräschen. Det är ett verkligt demokratiskt sökverktyg på nätet, lika bra som Wikipedia. Varför är inte NE också helt öppen för allmänheten? Det vore verkligen en folkbildningsinsats av staten att göra den allmänt tilgänglig.
Mats Myrstener

Återutgivning "déja vu"

Författarförbundets publiceringstjänst Dejavu återutger gamla titlar. Först i raden blir Lena Kallenbergs roman I krig och kärlek från 2001, och Torbjörn Lundgrens Det skrivna ordets tystnad (1993). Släpps på releaseparty i Stockholm 25 mars.
Lena Kallenberg har också skrivit den prisbelönta Apelsinflickan, om prostitution i Stockholm på 1800-talet, och den roliga arbetsplatsskildringen Coola krogen. Men det vet ni säkert?
Mats Myrstener

Guide för rättvis handel

Boktips: Guide för rättvis handel, utgiven av LO-TCO:s biståndsnämnd 2008. Om rättvis och etisk handel, hur du kan påverka butiken, företaget, arbetsplatsen, föreningen eller skolan.
Kan beställas från LO-TCO:s biståndsnämnd, Upplandsgatan 3, 111 23 Stockholm, info@lotcobistand.org, hemsida www.lotcobistand.org
Mats Myrstener

Riv Babels torn!

Folkbiblioteken står inför två stora utmaningar, att överbrygga den digitala klyftan och att bli mer relevanta för dem med annat modersmål än majoriteten. Här ett tips om hur man slår båda dessa flugor i en smäll:

Inom projektet Det mångspråkiga biblioteket har Kultur i Väst Regionbibliotekets utbildningsning 23iktsaker kompletterats med ett antal lektioner med "mångspråksanknytning". Det handlar om olika former av språkhjälp, som att skriva med andra skriftspråk, använda skärmtangentbord, översättningsverktyg och att använda Library Press Display. Varsågod, det är bara att sätta igång 23iktsaker.ning.com
Ningen är öppen för alla att bli medlem i och fler "mångspråksövningar" kommer!

Ingrid Atlestam

Skratta eller gråta?

Nog trodde man att man hört det mesta om hur hunsade dagens kulturarbetare kan vara, men tydligen inte. I ett inslag i radions Kulturnytt igår, berättades om det anställningskontrakt den kände trombonisten och dirigenten Christian Lindberg fick se, när han skulle förnya sin chefsställning vid den s.k. Nordiska kammarorkestern i Sundsvall.
Orkestern, som av kommunen lagts ut på entreprenad till ett privat företag, krävde i kontraktet av Lindberg förutom en sänkning av lönen med 40 procent (vilket han accepterade), dessutom att han inte skulle ha något inflytande över programsättningen; vidare att filmer från konserterna skulle kunna läggas ut på U-tube utan hans tillåtelse, att han inte fick kritisera sitt företag offentligt, samt och slutligen: att han skulle visa en positiv framtoning och "skratta mycket"!
Det sista valde Lindberg att göra - varpå han rev kontraktet och sa upp sig. Samt offentliggjorde hela förfarandet till media. Rakryggat, minst sagt.
Kanske bra att vi hittills sluppit privat näringsliv som entreprenörer inom biblioteksvärlden - än så länge? I övrigt kan man väl bara - skratta?
Mats Myrstener

Färgklickar i en digital allmänning

I boken I bildarkivet : om fotografi och digitaliseringens effekter, utgiven av KB, diskuteras ”den digitala bildens förändrade arkivariska funktion och de effekter som olika slags digitaliseringsprocesser genererat.” Idel intressant läsning.

Längst upp till vänster på bokomslaget är ett foto på en ”Woman aircraft worker” som kontrollerar elektriska detaljer. Det kommer från Library of Congress, som även gjort fotot tillgängligt via sajten Flickr i det som kallas Flickr Commons, en ”allmänning” där minnesinstitutioner lagt upp foton med ”no known copyright restrictions” – med två huvudsyften: att exponera de gömda skatterna i världens offentliga fotoarkiv och att visa hur allmänhetens kunskapsbidrag kan berika samlingarna. Mig veterligen är Riksantikvarieämbetet de enda svenska deltagarna hittills, med sedan ett år tillbaka. LoC fyllde nyligen två i sammanhanget. När ser vi fler svenska aktörer i liknande satsningar? Måste man gå via kommersiella kanaler för att nå folk?

Fotot ifråga är från 1942 och Vega Aircraft Corporation, Burbank i Kalifornien. Det ingår i serien 1930s-40s in Color. En ganska otrolig samling bilder - många med motiv på arbetande människor och yrkesliv - från en tid vi annars mest sett i svartvitt. Bilderna väcker frågor. Är inte fabrikskvinnorna ovanligt finklädda? Hur användes bilderna egentligen, som togs av fotografer från det som blev Office of War Information? Utförs inte mycket av det skildrade arbetet på liknande sätt ännu idag?

Tolkar man vårt visuella kulturarv, åtminstone foto-film-tv, strikt empiriskt (och då menar jag dumstrikt) kan man förledas att tro att världen fick sina färger först under efterkrigstiden, att det var då vår Skapare hittade färgpytsknappen i bildbehandlingsprogrammet. På Flickr Commons ser vi bevis på att det i alla fall skedde några decennier tidigare.

Kalle Laajala

Gratis på museer och bibliotek

Den borgerliga majoriteten slopade snabbt gratis inträde på museerna i Stockholm. Men nu verkar vinden vända, och flera museer ska återinföra gratis inträde, bl.a. Etnografiska museet i Stockholm och återinvigda Medeltidsmuseet. Även Världskulturmuseet i Göteborg har länge prövar gratis inträde.
Man kanske har sneglat på de svenska biblioteken, där gratisprincipen sedan länge är fastslagen? Trots attacker från moderata falanger verkar den också kunna rida ut stormen. För en demokratisk folkbildning är det en av grundstenarna, och det absolut bästa sättet att sprida nytta och nöje till andra grupper än de redan "infor-
mationsstarka".
Mats Myrstener

Debatten går vidare, men hur ska det gå för SSB?

Säga vad man vill om biblioteksdebatten, men i dagstidningarna förs den i varje fall. SvD tog idag upp skolbibliotekens ställning, och i DN ägnas också en helsida åt biblioteksfrågor. Men det är synd, som sagts, att de som kan mest om verksamheten, personalen, inte deltar i debatten.
På DN:s ledarsida oroar man sig över litteraturens kris. Bokutgivningen stagnerar, bokhandlarna minskar (fast inte på nätet), biblioteken slåss med nedskärningar ("det är inte längre självklart att utlåning av böcker är bibliotekens huvuduppgift"), och litteraturkritikens betydelse minskar. Sveriges författarförbund efterlyser en statlig litteraturpolitik, och vem gör inte det? Finland ligger långt före oss när det gäller digitaliseringen av tryckt text, Google satsar stort. Men stackars KB, som fått utökat ansvar, får inte de resurser man har begärt. Less is more, var ordet.
Det gäller också i högsta grad Stockholms stadsbibliotek, som nu måste börja trolla med knäna. Chefen Inga Lundén har inte gett upp, och vill genomföra flera idéer: större lokaler i Asplundhuset när administrationen flyttas ut, nattöppet (naturligtvis personallöst) i delar av biblioteket, större barnavdelning, och en nedbrytning av gränserna mellan svensk skön- fack- och invandrarspråk.
Ändå känns det som om man bara har en hatt med några bollar som man skakar om lite. Utan nya resurser blir det ju bara samma gamla schackpjäser som flyttas runt runt.
Man vill undvika att Asplundhuset blir ett biblioteksmuseum, som många arkitekter helst skulle vilja. Många av de nya ideerna är spännande. Om Inga Lundén har personalen med sig i sina stora omorganisationsplaner är däremot tveksamt.
Mats Myrstener

Varför är det så tyst i biblioteket?

Föreningen BiS, Bibliotek i Samhälle, ordnar i samband med sitt årsmöte den 6 mars i Stockholm ett seminarium med rubriken:
Varför är det så tyst i biblioteket? Vad får man egentligen säga? Vi informerar om och diskuterar hur kritisk bibliotekspersonalen får vara mot arbetsgivare och ledning, vilka mediekontakter man kan ta och var gränserna går för personalens yttrandefrihet. Medverkan av Anne Säbom, ordförande i SKTF Stockholms Kultursektion, Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef på DIK, och Anna Steen, chef för DIK:sförhandlingsvdelning.
Tid: Lördag 6 mars kl 14-16. Plats: Spelbomskan, Odengatan 63, 4 tr
Alla är välkomna, även icke medlemmar! Kaffe/te serveras kl 13.30-14

Årsmötet hålls i samma lokal kl 10-13.30 och 16-18. Alla medlemmar är välkomna! Se kallelse på BiS webbplats http://www.foreningenbis.org/.

Inskolade bibliotek?

Bibliotek krav för alla skolor Kulturnyheter SvD
www.svd.se
Alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Efter fjolårets larmrapport om att var tredje skola är utan skolbibliotek, ändrar regeringen skollagen. Men fortfarande är lagförslaget så luddigt att Skolinspektionen måste tolka vad ett skolbibliotek är.

Hur vore det med en normerande lag, med krav på biblioteksutbildad personal?

Ingrid Atlestam