För döva ögon och öron

I torsdags på lokalnyheterna (ABC) såg jag att en stor förort som Sollentuna nu är på väg att mista sin biograf (60.000 invånare). Ännu värre är Södertäljes (85.000 inv.) situation, där finns inte en enda biograf längre. Närheten till Stockholm (45 minuter med pendeltåg, om allt klaffar) sägs vara anledningen. Det är inte bara biblioteksfilialer som lever farligt i dessa tider.
Roligare var det att se invandrartäta förorten Albys nya fina stora dagis, en helt rund byggnad med inbjudande gård i mitten. Och placerat precis vid biblioteket.

På konferens idag med HISS (40 humanistiska forskningsbibliotek i Stockholm med en gemensam portal på Internet) kom jag att tänka på det faktum att högskolebibliotek sällan behöver argumentera för sin existens, eller ständigt bli kritiserade för att man inte moderniserar för att nå ”nya låntagare”. På högskolan är biblioteket en självklar mötesplats.
Men nämner man betydelsen av folkbibliotek för politikerna så talar man mestadels för döva öron. Varför? Varför måste folkbiblioteken hela tiden försvara sin verksamhet?
På hemvägen åkte jag bussen förbi det hus vid Vanadisplan där Arbetslivsinstitutet en gång låg, en hel forskningsmiljö med ett stort bibliotek som var bland det första den borgerliga regeringen satte stopp för. Hur enkelt är det inte att lägga ner ett bibliotek, som tagit tiotals år att bygga upp?

Den senaste tidens snökaos har dock med bjärt tydlighet avslöjat vad nedskärningarna inom den offentliga sektorn leder till. Stockholmare är nu så förbannade på icke-fungerande lokaltrafik och usel snöröjning att det röd-gröna blocket nu för första gången på åtta år leder i opinionen i Stockholms stad, med nästan tio procent!
Inget ont, som inte för något gott med sig, och det är ju ändå en tröst.
Mats Myrstener