Nyårslöften

Det är dags att avge nyårslöften. Men vad ska man säga när man redan slutat röka (enligt devisen ”varje cigarrett är den sista”) och redan motionerar regelbundet nästan varje vecka (i medelklassens nya folkrörelse Friskis & Svettis)? Kanske kan man lova sig själv att nästa år läsa alla de där böckerna man sagt att ”de ska jag läsa när jag får tid”?
Stockholms stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har redan gett sitt nyårslöfte: nästa år ska man satsa på skolbiblioteken. Och det kan nog behövas. När jag på 1980-talet vikarierade som skolbibliotekarie i Huddinge kommun var jag den enda utbildade bibliotekarien på 30 grundskolor. Och det har nog inte blivit bättre sen dess.
Ett minimikrav vore väl EN utbildad skolbibliotekarie på 1000 elever eller något sådant? Eller en för varje rektorsområde. Tänk om man kunde skriva in det i bibliotekslagen? (Och då menar jag grundskolebibliotek, och inte omplacerade lärare).
I dagens Aftonblad skriver Åsa Linderborg följande hyllning till oss bibliotekarier: Årets största ”kulturkick” var ”alla bibliotek och bibliotekarier som med knappa resurser bjuder på läsupplevelser, barnteater, debatt, utställningar och författarmöten i ljusa lokaler”. En av dessa, Barbro Bolonassos i Fisksätra, porträtteras för övrigt i nr fyra av bif (biblioteket i fokus) som jag såg först i går.
I samma Aftonblad skriver två tunga kulturnamn, John Berger och Eduardo Galleano, ett upprop mot Israels attack på Gazaremsan. Ett folk som ständigt utsatts för rasism idkar själva samma sorts rasism mot ett annat folk i Palestina, ända sedan 1948 när staten Israel bildades. Varför? ”Ett israeliskt liv är värt hundra palestinska” skriver Berger och Galleano, enligt Gamla Testamentets lagcodex ”öga för öga, tand för tand” (men här med tillägget: 1:100). BiS har vid sidan om sitt nu avslutade sydafrikanska projekt också stött ett barnboksprojekt på Västbanken. Och på senaste styrelsemötet deltog författarinnan Monika Zak och berättade om en annan seglivad konflikt, den i Västsahara, där befrielseorganisationen Polisario kämpat om självständighet från marockansk ockupation sedan 1973. Finns det bibliotek i öknen? Se kommande nummer av bis 2009.
Behöver jag säga att fler BiS-medlemmar och fler bis-läsare står överst på önskelistan för nästa år?
I samma Aftonblad (med risk för att snart bli tjatig) görs reklam för tidningens senaste telecom-tjänst. Man kan ”tagga” och ”se chockbilder inifrån Gaza direkt i mobilen”. Jag betackar mig. Men ETT nyårslöfte kan jag väl ändå komma med. Jag lovar att skaffa mobiltelefon 2009, och dessutom lära mig att använda den.
Vågar man sedan dessutom tillönska alla läsare av bisbloggen ett "Gott nytt år"? Fan tro't?
Mats Myrstener

Slutet på en epok - början på en ny?

Det har sagts att det moderna västerländska industrisamhället går mot sitt slut. Det är bara det att våra politiker inte verkar vilja inse det.
Docenten Christer Sanne skriver i Svenska Dagbladet under rubriken Brännpunkt idag att konsumtionssamhället, som varit industri- och välfärdssamhällets fundament ända sedan 1800-talet, håller på att slå i taket. "Planeten tål inte evig tillväxt" menar han. Vår syn på framsteg, på att alltid vara "moderna", bygger nämligen på ständig tillväxt. Den modellen är på väg mot sitt slut.
Problemet är att medan vi i västvärlden ser industrisamhällets undergång, så är man i utvecklingsländer som Kina mitt uppe i det. Indien och Vietnam vill också vara med, Indonesien, Malaysia och Sydafrika. Men jorden tål inte den nedsmutsning som skulle följa av att en miljard kineser börjar köra bil.
Sannes råd är i princip att införa fyra till sex timmars arbetsdag. Vi får då lägga om hela vårt sätt att leva, eftersom vi då får mer fritid för oss själva och för våra familjer. Lite mindre pengar i plånboken, men förmodligen bättre hälsa och mindre välfärdssjukdomar.
Filosofen Bertrand Russell förutsåg detta redan 1932, (i boken "Till lättjans lov"). Det var bättre menade han att 100 arbetare arbetade bara 25 timmar i veckan, än att 50 arbetade 50 timmar, och de andra 50 var arbetslösa.
Arbeta mindre, bli lyckligare, spara på jordens resurser, och tillbringa istället mer tid på biblioteket, se där julens budskap i ett koncentrat.
Mats Myrstener

Vampyrer trivs bäst på bibliotek

Varför? Läs själv i nya numret av bis, som kommer snart.
Mats Myrstener

Mats julbokklappstips, da’n före da’n före da’n före da’n före doppareda'n

Göran Greider och Barbro Hedvall: Stil och politik (Atlas)
Om hur man klär sig för att imponera. Något för dagens bibliotekarier månne? Skrivet av en klädsnobb och en slashas. Gissa vem som är vad?

Cynthia Lennon: John (B.Wahlström)
Intressant om en popikon, som inte var särskilt schysst mot sin första fru, än mindre mot sonen Julian (som Paul dedicerade sången Hey Jude till). Välskriven.

Björn Horgby: Rock och uppror (Carlsson)
Om rockens pionjärer, Elvis, Beatles, Grateful Dead, The Who, ur ett marxistiskt perspektiv. Akademisk och intressant.

Curt Larsson: En själs bekännelse (Murbruk)
Om polisen, bögen, kommunisten och sol-och-våraren Curt Larsson. Frispråkig, erotisk och högintressant självbiografi från efterkrigstiden.

No Pasaran! Utgiven av Svenska Spanienfrivilligas vänner (Nixon)
Om spanska inbördeskriget och de 500 svenska frivilliga som deltog. Följer dessa fram till modern tid (den siste av dessa, Karl Staf, dog i år, 93 år gammal). Nyskriven, skulle kommit till 70-årsminnet av krigets utbrott 1936.

Marco Smedberg: Vietnamkrigen 1880-1980 (Historiska media)
Skildrar hundra år av krig i Indokina. Lättläst och intressant.

Omvänt bistånd : från den fattiga till den rika världen (Nixon)
Om de fattiga ländernas ”bistånd” till de rika: billig arbetskraft, billiga råvaror och billig produktion. Och om vad de får i retur: förstörd miljö, ekonomisk skuldsättning, kulturell och ekonomisk utarmning. Utgiven av Vänsterns internationella forum.

Doris Dahlin: Vi vet nog vem du är (Ordfront)
Otäck skildring av mobbing i skolan, om utanförskap, fattigdom. Dahlin debuterade förra året med norrlandsskildringen Skammens boning, ”arbetarlitteratur” när den är som bäst.

Mats Adolfsson: Bondeuppror och gatustrider, 1719-1932 (Natur och kultur)
Om upplopp och uppror i Sverige under nästan 300 år. En inspirationskälla för tvehågsna.

Boel Englund, Lena Kåreland: Rätten till ordet : skrivande stockholmskvinnor 1880-1920 (Carlsson)
Om skrivande och intressanta kvinnor som Sophie Adlersparre, Ellen Key, Anna Branting, Klara Johansson, Elin Wägner, Marika Stiernstedt, Helena Nyblom, Gurli Linder m.fl.

Leif GW Persson: Faller fritt som i en dröm (Bonniers)
En grupp kriminalare bestämmer sig för att gå igenom allt polisens material från Palmemordet (ett helt fullpackat rum), och försöka göra det jobb som polisen aldrig gjorde. Låter spännande. Visade sig vara det också.

Johannes Lindwall: Ett land som alla andra : från full sysselsättning till massarbetslöshet (Atlas)
Högaktuellt tema. Om Sverige, en gång ett unikt land i världen, numera som vilket EU-land som helst. En medveten politik?

Folkbildning i vår tid : en antologi om makt och demokrati. Redaktör Håkan A. Bengtsson (Atlas)
Också ett aktuellt ämne. En gång var det att lära ut hur demokrati fungerar, liksom jämlikhet och integration, en viktig uppgift för samhället där biblioteken hade sin givna plats. Hur är det idag? Folkbildningen, folkrörelserna, nya sociala rörelser, samverkan med biblioteken. Borde väl vara en självklarhet, eller?

Bengt Nerman: Den offentliga lögnen (Atlas)
En klassiker, om hur ”samtalet” om demokrati och jämlikhet ersattes av det offentliga ljugandet, dimridå- och mörkläggandet, det som Nerman kallar ”information”.

Vicki Myron: Bibliotekskatten Dewey (Schibsted)
Titeln talar för sig själv, idag när gamla SAB-systemet är på väg att utrangeras. Själv hoppas jag vara pensionerad när det blir av.

God jul!

Stig Lundströms klassresa och folkbibliotekets roll i folkbildningen?

På 1930-talet diskuterades bland bibliotekarier inte ”klädkoder”, däremot det tyska begreppet ”Leserkunde”. Den aktade tyske bibliotekarien Erwin Ackerknecht talade varmt för detta, som han kallade, ”intensiva arbete” på folkbiblioteken. Det innebar att bibliotekarien förde statistik över vad olika kategorier låntagare läste, ner till enskilda personer. Man kände sina låntagares läsvanor och kunde rekommendera nya böcker inom samma område på direkten. En negativ aspekt var kanske att möjligheten till kontroll också var betydande. Inte minst i Tyskland på 1930-talet.
Det var därför inte så konstigt att Fredrik Hjelmqvist, den amerikanskt influerade Stockholms stadsbiblioteks förste chef, var negativ till sådant ”intensivt” arbete på SSB. Det tog för mycket tid, och möjligheten till missbruk var betydande menade han. Men framförallt var det i stordriftens tid inte – ”rationellt”, det var inte särskilt ”modernt”.
Jag tänker på det när jag läser socionomen Stig Lundströms samlade artiklar ”Tänkt och tryckt”. Lundström gjorde på 1950-talet en klassisk klassresa, från faderns lilla snickeriverkstad i Lidköping, till riksdagens och socialdepartementets korridorer, där han blev utredare i flera socialpolitiska utredningar, bl.a. den stora invandrarutredningen 1973. Hans intresse för invandrarfrågor var stort, som återspeglas i boken.
Sina första läsintryck fick Lundström, som blev en storläsare av skönlitteratur, av en liten krumryggd typograf, maskinsättaren Thun. De besökte tillsammans arbetarekommunens bibliotek i Folkets Hus, där de läste arbetarförfattare som Fridegård, Salje, Moberg, Martinson. Lundström blev Folket-i-Bild-ombud, och fick hjälpa till på biografen Röda Kvarn. Han skriver också mycket om de ”inre bilder” han fortfarande har kvar från barnböcker som Tusen och en natt, från novellerna i Folket i Bild, och de många geografiska reseskildringar från främmande länder han läste på biblioteken.
Stig Lundström skaffade sig med tiden ett stort eget bibliotek. Jag funderar på hur en arbetare idag skulle kunna nå till bibliotekets hyllor, idag när det varken finns typografer eller Folkets Hus-bibliotek eller arbetsplatsombud från Folket i bild längre?
Flera kommuner idag har bara ett enda bibliotek, vilket är minimum för att uppfylla bibliotekslagen. Det verkar i allt mindre grad vara tillrättalagt för de som likt Stig Lundström på eget bevåg vill "läsa upp sig", som det hette förr. Risken är nog att när Stigs moderna ättlingar tar sig till kommunens enda bibliotek, efter arbetstid, så är det stängt. Och att de böcker de söker, såvida det inte är bestseller-romaner, antingen är utgallrade, eller inte inköpta alls.
Det kanske inte var så dumt med lite tysk ”Leserkunde” ändå?
Mats Myrstener

Avskedskyss till en hund

"Detta är en avskedskyss, din hund. Det är för änkorna, de faderlösa och alla de som dödats i Irak". Den irakiske skokastande journalisten Muntazer al-Zaidi gjorde vad många tänkt, men inte vågat göra. Bushs sista beslut som president är att ge julklappar till sina vänner inom olje- och kolindustrin i USA, nya snabba direktiv som inte behöver passera kongressen, och därför kan tas in blanco innan han avgår. Den amerikanska bibliotekariekåren har han retat genom att ge polisen extraordinära befogenheter att kolla låntagarregister, via den s.k. "Patriot act". Och ett stort antal värdefulla arkiv som förvarats på Library of Congress har sålts till företag som ProQuest, som nu gjort dessa otillgängliga för forskare.
Enligt många bedömare en av USA:s sämsta och minst kompetenta presidenter har sannerligen fått en avskedskyss som heter duga.
Mats Myrstener

Bibliomani

Hörde ffg historien om ”boktjuven” på KB igår, en repris vid midnatt. Hade tänkt gå och lägga mig men satt kvar klistrad vid radioapparaten i en timma. Att biblioteksarbete kunde vara så dramatiskt och spännande? Samtidigt ett memento: det är ju bara föremål vi arbetar med, ett praktiskt medium för information, kultur och underhållning. Bokälskare med all respekt, men vi får nog akta oss för att bli bibliofiler eller ännu värre:bibliomaner.
”Bibliotekarierna har alltid varit böckernas värsta fiender” sa en bokhistoriker från Uppsala. Vi får hoppas att det inte är så. Själv älskar jag att gallra och kasta gamla olästa fula och slitna böcker. I det fallet finns det inga heliga kor. Även snygga men olästa böcker får efter tio år gå samma väg. Utom några få viktiga handböcker.

Läs istället om den raka motsatsen till KB-dokumentärens ”Erik”, som var en ytterst märklig dubbelnatur med övermänniskoideal och världens största mindrevärdeskomplex, som lurade och charmerade alla, inte minst sina chefer. (Mitt eget enda minne av honom var att han var ytterst charmerande och elegant klädd och kallade de kvinnliga bibliotekarierna på avdelningen för ”mina damer”.)
I nya numret av bis skriver jag om förre handskriftschefen på KB, Harry Järv, som ägnat hela sitt liv åt att omvandla KB till en öppen, demokratisk och tillmötesgående institution för alla typer av besökare. Oavsett kön, ras, social ställning eller politisk åskådning.
Mats Myrstener

Åldrande aktivister

Henrik Janssons "Protokollsutdrag från subversiva möten", (2007) är ännu en skildring av ett svunnet revolutionärt 70-tal. Denna gång en jagberättelse från studentvänstern i Åbo. En kärleksfull skildring av den tid som var, hur det blev, hur det gick för de gamla kamraterna och konsten att hantera besvikelsen och åldras i en värld som bara blivit mer orättvis.
Ingrid Atlestam

Aktuell repris

När det regnar manna.....

Antisegregationsprojekt Barnboksprojekt CD-projekt
Dataprojekt Europaprojekt Filmprojekt
Grundskoleprojekt Hälsoprojekt Invandrarprojekt
Jubileumsprojekt Kompetensprojekt LL-projekt
Mångkulturelltprojekt Näringslivsprojekt Omstruktureringsprojekt Positivitetsprojekt Qvinnoprojekt Rationaliseringsprojekt
Samverkansprojekt Turistprojekt Utbildningsprojekt
Videoprojekt X-traprojekt Ytterstadsdelsprojekt
Zigenarprojekt Åtelämningsprojekt Äldreprojekt
Överlevnadsprojekt
...allt finns det pengar till för den som har tid att projektera formulera agera profilera harangera infiltrera initiera sondera
...men
ett vilt gäng åker rolerblades i entren
det luktar rök från bingon intill
någon har snott korsordslexikonet
kopieringsapparaten är trasig
alla tycks ha glömt läsglasögona
det står en cykel på handikapprampen
hissen har fastnat
stopp i avloppet
inbrott i återlämningslådan
dataavbrott
brått brått brått
... och
folk väller in från alla världens hörn och vill låna allt möjligt och omöjligt och ha svar på livets samtliga frågor...
Varför har ni inte intet ingenting inget mera
Varför har ni inte öppet?

Projektet Vardagsbiblioteket, ett av seklets mest framgångsrika, är vi flera tusen som jobbat med i över hundra år.
Är projektet avslutat?
Var är de projektansvariga?
Pengarna på bordet, annars...

Några år senare..............

Ovanstående, som jag skrev i boken Vardagsbiblioteket 1996, dök plötsligt upp i julstädningen, tänkte slänga alla disketter innan utvecklingen ger mig en dator utan diskettenhet.
Visst, nya datorer har vi fått flera gånger om, massor av projekt har vi genomfört, men pengarna på bordet får man bara om man tillverkar miljöfarliga bilar eller misslyckas med finanserna. Vi som bedriver en lyckat,uppskattad, nyttig, miljövänlig verksamhet och dessutom kan erbjuda arbetstillfällen som inte kostar annat än lönen och el för att hålla biblioteket mer öppet, vi tvingas stänga och släcka nu när alla miljarder ska satsas på att rädda tillväxten och kan någon förklara var dessa miljarder kommer ifrån?
Långsiktighet, hållbar utveckling??? Vi har böcker om det, det verkar som det borde finnas läsare!

Ingrid Atlestam

Utanförskapet allt större

Lagom till jul läser vi i Metro http://www.metro.se/se/article/2008/12/11/22/0154-45/index.xml att inkomstklyftorna i Sverige aldrig varit större än idag. Studerande, arbetslösa och sjuka har det tuffast. Och för nästa år spås ännu sämre tider.
Det borde ställa ännu större krav på folkbibliotekens verksamhet. Hur når vi alla de som nu slås ut från arbetsmarknaden? Som redan är utslagna? Som inte har någon annan stans att ta vägen än till kyrkan, soppköket, eller till biblioteket?
Något att tänka på i jul, glädjens och familjens stora högtid?
Mats Myrstener

Nobelprisfunderingar

Kolumnisten Anna Larsson skrev idag i SvD http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/nobelpriset/artikel_2189783.svd
om nobelpriskvällen i TV som en ”enda stor gäspning”. Ungefär lika spännande som Kalle Anka på julafton alltså. Hon tyckte att det var bättre förr. T.ex. när Anatole France fick litteraturpriset 1921 (vem minns honom idag?). Han lär ha somnat vid prisceremonin och fick väckas med en diskret knuff i sidan när han skulle ta emot priset ur majestätets hand.
Och året innan hade Knut Hamsun blivit full på ”efterfesten” och ”tafsat” på Selma Lagerlöf (!). För att inte tala om John Steinbeck 1962 som druckit en hel pava whisky (hans dagliga konsumtion) innan kvällsbanketten. Och Hemingway (1954), och Faulkner (1949) var nog inte spiknyktra heller.
Och Sartre (1964), Pasternak (1958) och Solszenitsyn (1970) dök ju överhuvudtaget inte upp, fast av olika anledningar. Inte heller Lessing förra året, Pinter (2005), som skällde ut hela det litterära etablissemanget efter noter via länk istället, och Jelinek (2004), pgr av sin sociala fobi.
Slutsats: Det var roligare förr, bra mycket intressantare, åtminstone på Nobelbanketterna.
Och handen på hjärtat: Hur många av nobelpristagarnas böcker finns på DITT biblioteks hyllor?
Mats Myrstener

Sverige - ett socialistiskt ideal?

"Landet förblir troget sina idéer och sin politik. Det representerar ett socialistiskt ideal. Det betyder något."
Så sa nobelpristagaren JMG Le Clézio i sin föreläsning inför Svenska akademien igår 7/12. Ska man sträcka på sig? Eller?
Mats Myrstener

Omorganisation

"Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation, och också vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den i själva verket åstadkommer kaos, ineffektivitet, och demoralisering."
Gaius Petronius (död 60 eK)

Solna stadsbibliotek - imponerande!

Jag var på Svensk biblioteksförenings "mingel" på Solna stadsbibliotek i torsdags. Det var kul på alla sätt. Förra årets trista träff i World Trade Center förbleknade snabbt. Nu rörde vi oss i en riktig levande biblioteksmiljö. Ett stort huvudbibliotek, i tre plan, rymligt, ljust, mycket space. Väldigt imponerande och kul att se, där vi guidades av chefen Barbro Borg. Inte minst barnhörnan med ett jättefint sagorum.
Jag sprang ihop med väldigt många kända ansikten, roligast var nog att helt oförhappandes stöta ihop med min handledare i Borås, Joacim Hansson. Vi har inte setts på ett år (inga akademiska föredömen alltså), och nu jobbar han i Växjö. Han hade med sig sina studenter från Växjö, vi fortsatte in till stan, och det blev ännu roligare! Så kan det gå, tack vare Svensk biblioteksförening och Solna stadsbibliotek!
Mats Myrstener

Dags igen?

Kapitalismen är åter i kris och kommunerna börjar dra åt svångremmarna, eftersom man förväntar sig ett sviktande skatteunderlag och höjda socialbidragskostnader.
Man förbereder sig på att försörja ett växande antal fullt arbetsföra personer med skattemedel och för att klara det gör man ännu fler arbetslösa inom offentlig sektor. Smart va!
Biblioteken drar ner på öppettider och ännu fler bibliotekarier blir arbetslösa och får en alldeles egen coach på arbetsförmedlingen som säger att de måste ringa runt till alla bibliotek och tala om hur duktiga de är. Ett i alla bemärkelser lönlöst jobb, eftersom det är minst hundra duktiga sökande på varje ynka tjänst som till äventyr annonseras ut.
Men problemet är ju hur enkelt som helst, låt biblioteken få anställa alla dessa kompetenta medarbetare. Då får vi bibliotek med generösa öppettider och personal som har tid att bedriva en tillgänglig och uppsökande biblioteksverksamhet, ett måste nu när ännu fler kommmer att hänvisas till olika utbildningsinsatser och kraven på biblioteksservice ökar.
Givetvis behöver andra delar av offentlig sektor förstärkning på liknande sätt. Så satsa på alla de jobb som behöver göras inom skola, vård, omsorg och kultur istället för de nya miljarder som regeringen nu ger Arbetsförmedlingen för att upphandla coacher till arbetslösa för att hetsa dom att söka jobb som inte finns.
Ingrid Atlestam

Vad är en "bibliotekarie"?

Ska bibliotekarier kalla sig bibliotekarier i framtiden eller bör de kalla sig något helt annat som exempelvis informationsarkitekter, mediaförmedlare, informationsguider eller varför inte informationsstrukturerare? Ja, listan på förslag till alternativa beteckningar kan ökas på och göras lång efter fantasi och behag.
I ett inlägg på BIBLIST här om dagen ställde Socialstyrelsens bibliotek frågan om det fanns en bättre beteckning för yrkestiteln än bibliotekarie. Man menade att det var en smula missvisande att kalla sig bibliotekarie eftersom dessa, åtminstone på Socialstyrelsens bibliotek, inte i någon större utsträckning längre arbetar med traditionella böcker och tidskrifter i pappersform. Och visst kan man dela deras undran över om det traditionella biblioteksarbetet har en plats i det moderna, globaliserade och webbaserade samhället?
Men om vi för ett ögonblick gör en historisk betraktelse över vårt mångtusenåriga yrke framkommer det snart att vad ett bibliotek innehåller, hur det används och hur dess innehåll är strukturerat under årens lopp förändrats en hel del, men ändå är förunderligt detsamma. På babyloniernas tid, för så där en 5-6000 år sedan handlade det om kilskrift på lertavlor. Flyttar vi fram tiden några tusen år består biblioteken mestadels av papyrusrullar på egyptiska, grekiska och latin, och ytterligare något årtusende framåt är biblioteken, som då ofta finns i klostren, fyllda av vackra handskrifter på pergament. När sedan biblioteken börjar fungera som en slags informationscentraler för allmänheten, tryckt eller digitalt, är vi framme i vår egen tid.
Men en röd tråd går dock att skönja genom den långa bibliotekshistoriken. Funktionen att förvalta och göra information och kulturarv tillgängligt, antingen för en utvald elit eller för en bred allmänhet.
Så, vart vill jag då komma med detta resonemang? Kanske är yrkesbeteckningen att vara eller icke vara ”bibliotekarie” egentligen mer en fråga om vår professions dåliga självkänsla idag än om titelns egentliga innehåll. Som jag uppfattar det, och då tänker jag främst på den långa debatt på BIBLIST som förekom detta inlägg, handlar det nu inte bara om hur bibliotekarier bör klä sig utan också om vilka associationer ordet bibliotek och bibliotekarie signalerar. Undertonen i ett flertal av inläggen var ungefär att den gamla benämningen "bibliotekarie" åsyftar någon som bara ägnar sig åt böcker, inte minst skönlitteratur. Dessutom bär de ofta koftor och foträta tofflor.
Hur missvisande vore det inte om dessa av kritikerna kallade, halvfossila varelser – bibliotekarier med tofflor alltså - av den breda allmänheten som vi skall betjäna, av ett beklagligt misstag skulle kunna förväxlas med den mer framåt och ”moderna” delen av yrkeskåren, de som är informationskompetenta specialister som jobbar med webb och allehanda elektroniska dokument, som aldrig läser skönlitteratur, och som framför allt har hängt med i utvecklingen och klär sig mer utmanande och ”stylat”?
Idag är det första Advent och det får mig att tänka på att det i år är femtio år sedan den första kvinnan blev vigd till präst i vårt land. En het fråga för såväl kyrka som riksdag idag är vigsel av samkönade par. Trots alla dessa minst sagt radikala förändringar inom den svenska kyrkan under de senaste femtio åren kallar sig dock prästerna fortfarande för präster. Kanske skulle en bättre titel, ”mer i tiden”, vara ”jämställda religionsförmedlare och/eller religionsinformatörer”?
Annsofi Lindberg,
Bibliotekarie vid Röda korsets högskola, Stockholm

Skriv gärna på bisbloggen

Vill du också publicera ett inlägg på bisbloggen? Delta i den samhällstillvända biblioteksdebatten? Skicka ditt inlägg till denna blogg och underteckna gärna med ditt namn och var du arbetar. I särskilda fall kan inlägg också publiceras under signatur. Men vi som "modererar" bloggen vill ändå gärna ha dina fullständiga uppgifter. Observera att de bloggetiska koderna måste iakttas.
Skicka ditt inlägg till
ingrid.atlestam@gmail.com, eller
mats.myrstener@gmail.com
så publicerar vi ditt inlägg.
moderatorerna

Omoderna ungdomar?

Båda nedanstående uppsatser handlar om ungdomars tankar och idéer vad gäller folkbibliotek. Liksom flera tidigare undersökningar visar dessa två att det är tämligen traditionella bibliotek de unga önskar sig, med böcker, tystnad och sagostunder.
Bibliotekarierna gör sitt bästa för att hänga med och vara häftiga med det senaste både virtuellt och in real life. Man öppnar Garage och Dieselverkstad och spelar rock i Asplunds rotunda. Är det så att de tilltänkta kunderna inte förstår sitt eget bästa då de bara vill ha ett "riktigt bibliotek"?

http://hdl.handle.net/2320/2346
Bibliotek och ungdomar med annan språklig bakgrund än svenska – en enkätundersökning
Bielecka, Elzbieta
(BHS) 2007

http://hdl.handle.net/2320/4080 Visa/Öppna
Demokrati, inte populism – en studie av en grupp ungdomars tankar kring folkbibliotekets uppdrag i en omvälvande samtid
Magnell, CamillaNilsson, Camilla
(BHS)2008

Var bibliotek, det räcker!
Ingrid Atlestam

Bibliotekets värde varar!

I DagensPS.se idag finns en artikel av Christer Berg där han förespråkar en ny lönemodell. Lön ska inte längre sättas efter principen tillgång och efterfråga utan utifrån det värde man skapar. "såväl direkt intäktsskapande som mjuka värden som ökar strukturkapitalet". Inte för att jag vet vad strukturkapital är för något, men att bibliotek är oerhört värdefulla och värdeskapande det är det ingen tvekan om. Så då borde vi ha betydligt högre löner än de som tillverkar, onödiga och miljöförstörande prylar. Fast det är nog inte så han menar!
BiS tog strid mot det individuella lönesystemet när det lanserades i slutet av 80-talet, den kampen förlorade vi. Nu är det dags att vi börjar visa vilket värde biblioteken skapar såväl andligt som matriellt, inte i första hand för våra löners skull utan för att rädda vär(l)den!
Ingrid Atlestam

Skitiga sjukhus

I mitten på 1930-talet reste författaren Ludvig Nordström runt i Sverige och gjorde det mycket omtalade reportaget "Lort-Sverige". Ivar Lo-Johansson gjorde detsamma i början på 1950-talet när han skrev om de urusla förhållandena på svenska ålderdomshem. Och en folkbildare som Alva Myrdal var närmast besatt av att det skulle vara rent och snyggt i hemmen. I de flesta arbetarhem var det ett sorts "adelsmärke".
Men vad händer idag? Städningen på Danderyds sjukhus har lagts ut på en entreprenör. Följden är att snusket blivit allt värre. Till slut slog en inlagd patient, som också var läkare (!), alarm. Men den borgerliga majoriteten i landstinget tror att hela sjukhuset mår bra av att privatiseras! Som om det skulle bli renare i hörnen då? Gatorna i Stockholm är idag skräpigare än på år och dag - inte minst för att städningen har lagts ut på entreprenad. Lokaltrafiken är ett rent kaos, av samma orsaker. Och hur är det med folkbiblioteken - blir de verkligen bättre av att privatiseras, eller drivas av en entreprenör?
För att citera ur "Star wars": Who is the more foolish? The fool, or the one who lets himself be led by a fool?
Mats Myrstener

Vad är ett folkbibliotek?

Bengt Nerman, folkbildare och skribent i över sextio år, ställde mig och andra bibliotekarier mot väggen i senaste numret av bis. Han minns sitt gamla bibliotek i Vällingby, ett typiskt förortsbibliotek från 1950-talet, på sin tid präglat av vad Nerman kallar "närhet, öppenhet och tillgänglighet". Det var ett "familjebibliotek", gjort för att hela familjen skulle kunna besöka det tillsammans, påverkat av liknande folkbibliotek som lanserades i Göteborg vid denna tid.
Nerman har helt rätt i att idealen var annorlunda än när huvudbiblioteket, "Asplundhuset" invidges 1928. Det var ett barn av sin tid, ett "lärdomstempel" för djupgående studier, med klara avgränsningar mellan barn- och vuxenavdelning, med en väldig mödosam trappa upp mot ljuset i den stora rotundan, där 17 år var åldersgräns. Det präglades kanske av öppenhet, för den som hade den rätta åldern, men kanske mindre av "närhet" och "tillgänglighet". Det var snarare präglat av den tidens folkbildarideal: klassisk bildning, hårt tillkämpad kunskap, och skarpa klassgränser som möjligen kunde överbryggas med folkbibliotekets hjälp.
Om jag själv får formulera mitt folkbiblioteksideal får det nog bli det stadsbibliotek som invigdes i Umeå september 1985. Ett öppet bibliotek i ett plan, stort och välkomnande, utan väggar mellan de olika avdelningarna men ändå stort nog för att alla skulle få plats utan att barnen skulle störa de som studerade. Det blev en självklar centralpunkt i Umeås lilla centrum, och verkar fungera så även idag, trots att staden vuxit betydligt sedan dess. Med stolthet kan jag konstatera att Umeå fortfarande behållit sin tätplats som biblioteksstad i Sverige, även på "nätet".
Problemet med ett nytt stadsbibliotek i Stockholm är att folkbiblioteksverksamheten varit så eftersatt under så många år i Stockholm. Men ett bra exempel på ett nytt litet lokalt bibliotek är ändå den senaste av det fyrtiotal filialer som finns i huvudstaden, i nybyggda Hammarby sjöstad. Ett litet trevligt bibliotek där både vuxna och barn får plats, även om ytan är begränsad. Idag finns inte alls de pengar att tillgå som fanns när filialen i Vällingby byggdes.
Asplundhuset är fullständigt otillräckligt idag. Ännu värre är situationen på Södermalm, med sina två slitna filialer. Hela verksamheten skulle behöva en väldig ansiktslyftning, men var finns pengarna? Men Bengt Nerman efterlyser också en medvetenhet från biblioteksarbetarnas sida. Vad ska biblioteket användas till? Hur ska det kunna återfå sin plats som centralpunkt i samhället, som det en gång hade?
De studerande tar allt större plats på folkbiblioteken, men gjorde så också i Asplundhuset 1928. Något "familjebibliotek" var det aldrig fråga om. Men det finns intentioner till att den nya tillbyggnaden skulle kunna fungera så. För att serva de enorma besökssiffror det blir fråga om, så måste det vara väldigt stort. Och helst skulle man bygga några mindre bibliotek dessutom, som det som föreslagits vid Slussen? Och helst på bredden, inte på höjden.
"Vad är ett folkbibliotek?" Frågan har säkert många svar. Om folkbiblioteken, som det blivit, ska vara "ein Mädchen für alles", då måste det innehålla många olika funktioner. Går alla dessa att kombinera? Jag tror det. Kanske ska man, som jag tror Bengt Nerman menar, återuppväcka tanken på "familjebiblioteket". Ett ställe dit hela familjen kan gå när man är ledig. Ett "evenemang", ett nytt modeord i modernitetens tid, som också blir ett sätt att locka till sig nya, unga låntagare så väl som äldre. Men det kräver en väldig satsning och förmåga att tänka nytt. De finns mycket, många förlorade år, att ta igen.
Mats Myrstener

Staten och kapitalet ("Den enda vägens politik" ?)

Konsulten Kjell A. Nordström utropade idag i SvD (24/11) att kapitalismen står stark. Och i helgens Expressen tyckte författaren Lars Gustafsson i Texas att marknadsliberalismen klarat "krisen". Man undrar på vilken planet dessa herrar befinner sig?
Det är ju tvärtom så att staten åter fått gå in och rädda ryggraden på den svenska kapitalismen, de svenska bankerna. Det är som i den gamla proggschlagern från 1970-talet: "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt, och den ena handen vet precis vad den andra gör."
I början av 1990-talet höll SE-banken på att gå omkull. Det var t.o.m. risk att den skulle övertas av staten. Wallenbergarnas flaggskepp räddades av en nyemission av aktier, som aktieägarna betalade. Idag är det skattebetalarna som får gå in och rädda vad som räddas kan.
Men istället för att ta ett radikalt grepp, slå samman Nordea och skuldsatta Swedbank, göra om den till en icke vinstdrivande bank som kan få skattebetalarnas förtroende, utan höga bankdirektörslöner med fallskärmar, så låter man allt fortgå med att lappa och laga. Och när amerikanska Citibank ska räddas blir beloppen närmast svindlande!
Men kapitalismen står "stark". Och den socialdemokratiska politiken verkar vara fortsatta neddragningar av den offentliga sektorn, inklusive våra livsviktiga folkbibliotek. Någon självständig ekonomisk politik kan Sverige inte föra sedan vi gick med i EU, där är det inflationsbekämpning som fortsatt gäller, trots att ekonomin förblöder.
En patient med knäckt ryggrad som håller på att förblöda? Hur illa kan det bli innan marknadsliberalismens kvacksalvare vaknar upp ur sin törnrosasömn?
Mats Myrstener

Ångrad blogg och bloggångest

I Göteborgs Posten har Bo Rothstein initierat en debatt om bloggandet Med väl valda exempel kommer han fram till att bloggar är som kloaker. De utpekade bloggarna har försvarat sig och i ett fall ångrat ett grovt antisemitiskt påhopp.
Professor Rothstein har säkert helt rätt i att det skrivs en massa dravel och skit på diverse bloggar, men han gör ju det vanliga felet när det gäller nya mediaformer, missar att skilja på form och innehåll. Vi känner igen det från när videon var ny och debatten mest handlade om våldsinslag som gjorde att somliga fördömde hela mediet. Säkert var det på samma sätt när tv, radio, boktryckarkonsten var nya. Bloggtekniken är givetvis varken god eller ond i sig, utan den är som Alfredssons påse, tom tills man fyller den med något.
I Metro idag skriverNabila Abdul Fattah i sin krönika om bloggångest, detta att känna sig både tvingad och ha skapat ett behov av att behöva skriva på sin blogg varje dag. Detta förstår jag bättre. Hoppas bisbloggen blir mer kollektiv, att fler passar på att tycka till, analysera, ventilera stort och smått i biblioteksvärlden och även resten av verkligheten.
Gör bisbloggen till idérikt källflöde!
Ingrid Atlestam

Småprat till döds?

I BBL nr7, 2008 varnar biblioteksforskaren Joacim Hansson för att biblioteken i sin iver att vara till lags, bidrar till att kommunisera sönder sitt demokrtiska uppdrag, vilket kan bli ett hot mot både bibioteken och demokratin.
Han ser "Bibliotek 2.0" som det mest politiska projekt biblioteken tagit sig an sedan de kulturpolitiska målen 1974. Istället för långsamhet och reflexion understöder biblioteken ett ständigt kommuniserande och småpratande.
En liknande slutsats finns i uppsatsen "Skönlitteratur på svenska folkbibliotek: En diskursanalys" (inkom 2008-10-30) http://www.uppsatser.se/uppsats/faa458f0d6/ där Jonny Sundell konstaterar att något verkligen hänt när det gäller bibliotekens inköp av skönlitteratur under senare år. Nu gäller regeln ge folk vad de vill ha, vilket innebär att många bibliotekarier avstår från böcker de skulle vilja ha i biblioteket och köper sådant de egentligen av kvalitetsskäl helst skulle avstått ifrån.
Sundell påpekar att biblioteken här sviker sitt kulturpolitiska uppdrag, vilket på sikt kan leda till ett ifrågansättande av verksamheten.
Månne biblioteksdiskussionen kan komma ut ur garderoben innan det är försent?
Ingrid Atlestam

Navelskåderi istället för ideologi?

Göteborgs Posten beklagade häromdagen att Christer Hermansson tagit av sig läderbrallorna. Tidningen tror att det innebär att biblioteksdebatten därmed är död, som om den suttit i byxona!. Tänkte då snabbt tala om för GP att visst finns det en vital kreativ biblioteksdebatt. Men eftertankens kranka blekhet hann ifatt, för var är debatten? På BIBLIST! Nej, det vore förödande för det stora förtroende som biblioteken enligt även senaste SOM-undersökningen har, om media torgförde vad som sker på BIBLIST just nu!
Snacka om navelskåderi, om man nu som bibliotekarie får visa naveln? Månne även manliga bibliotekarier få exponera livets lilla knapp eller förbjuder det på biblioteken , enligt somliga, rådande matriarkatet detta?
Ska genus diskuteras på BIBLIST, så lyft diskussionen till att handla om verksamheten, inte personliga tillkortakommanden!
Men viktigare vore att analysera och föra en kreativ debatt om det faktum att det är bland lågutbildade som folkbibliotekens minsknig av lån och besök är störst enligt SOM-undersökningen! Vilket innebär att risken är stor att folkbiblioteken bidrar till ökade klyftor!
Ingrid Atlestam

Mikaels blogg

Vår finske vän Mikael Böök har en egen blogg, där han bl.a. skriver om BiS. Logga in och kolla!
http://blogi.kaapeli.fi/book/monthlist_html?year=2008&month=7
Mats Myrstener

En EU-kritiker som inte ger sig!

Det är skönt med människor som inte vänder kappan efter vinden. Ständige EU-kritikern Gösta Torstensson har gett ut flera utmärkta böcker om EU, varav flera borde stå i bibliotekens REF-hyllor, t.ex. hans genomgång av det viktiga Nice-fördraget. Han ger ut böckerna på det egna förlaget Gausta, och de kan beställas på hans e-post gosta.torstensson@comhem.se.
De två senaste böckerna (häftena) handlar om det s.k.Vaxholmsmålet, där EU-domstolen fällde svenska fackförbunden Byggnads och Elektrikerförbundet, när de bojkottade det lettiska byggföretaget Laval som Vaxholms kommun anlitat för att slippa betala avtalsenliga löner till ett skolbygge i kommunen. Boken heter "Så faller den svenska modellen", och den utreder hur skör den svenska arbetsmarknadsmodellen är i ett EU där de nationella fackförbunden ställts under konstant eldgivning från arbetsgivare som inget hellre vill än ha en avreglerad europeisk arbetsmarknad.
Den andra boken, "Mer eller mindre demokrati", behandlar EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget. Fördraget ska ratificeras i samtliga EU-länder, men kommer bara undantagsvis att underställas en folkomröstning. Rädslan för att "folket" ska säga nej igen är stor i Bryssel.
Det nya fördraget är till 96 procent liktydigt med det gamla, som röstades ner i folkomröstningar i Holland och Frankrike 2005. Torstensson kallar det "den största maktöverföringen sedan Sverige blev medlem i EU 1995". Fördraget innebär slutet för svensk militär alliansfrihet, hårdare invandringsregler, mer överstatlighet och makt till de välgödda och stormrika parlamentarikerna och de tusentals tjänstemännen i Bryssel. Europeiska rådet får en maktfull president, ett aktivt steg att göra EU till ett "Europas förenta stater", där de största länderna kommer att få en tungt vägande representant. Vanliga löntagare och fackföreningar kommer att få ännu svårare att göra sig gällande i kapitalismens "Europa", det demokratiska underskottet blir ännu större.
Även om jag själv slutat vara aktiv EU-motståndare, jag är inte ens säker på att Sverige skulle klara sig utanför EU längre, med tanke på våra politikers kompetensnivå, så uppskattar jag Gösta Torstenssons envetna kritiska röst.
Den är ännu viktigare idag när nästan samtliga politiker i Sveriges riksdag, utom Lars Ohly, blivit EU-kramare.
Mats Myrstener

Fallet "Stieg Larsson"

Man kan tycka vad man vill om att vissa författare blir rika som troll, medan andra får leva på bidrag hela livet. Men fallet Stieg Larsson är extremt. Hans deckar-trilogi har nu sålts inte bara till Tyskland och Frankrike och de nordiska länderna, utan också till svårflirtade bokmarknader som den brittiska och den amerikanska.
Filmerna, som gjorts efter böckerna, är också blockbusters i många länder, redan innan de haft premiär! Larsson närmar sig snabbt bokmiljonärer som Herman Lindqvist, Liza Marklund, Henning Mankell och Jan Guillou. Men han har några miljoner kvar till toppnamn som J.K.Rowling och Steven King.
Allt hade väl varit gott och väl om inte Stieg Larsson varit död. Han blev bara femtio år, efter ett stressigt och hårt liv som reporter på antirasistiska tidningen Expo. Han var flera gånger mordhotad. Böckerna skulle blivit hans "pensionsförsäkring" hade han sagt. Nu fick han vare sig uppleva sina böckers exempellösa framgång eller en tryggad ålderdom.
Jag träffade Stieg Larsson på Kungsholmen, vi sökte bägge in på Journalisthögskolan. Vi var lika gamla, han gick på Umeås yngre läroverk, Dragonskolan. Författaren Stig Larsson (utan "e") som också kom från Umeå, sa i en intervju efter Stiegs död att de ofta träffades på Östra Gymnasiet mellan lektionerna. Det var bara det att Stieg aldrig gick på Östra Gymnasiet. Var hans namne fick det ifrån förtäljer inte historien.
Jag minns speciellt att han hälsade till min mamma, som var hans gamla lärare i svenska och engelska på Dragonskolan. "Den bästa lärare jag haft", sa han, vilket jag tog till mig. Om hon kom att påverka hans språkbehandling vet jag inte, men jag tror att hon skulle varit stolt. Hon dog redan 1982.
Stieg Larsson skrev inget testamente. Därför kommer alla hans miljoner inte att gå till sambon Eva i Stockholm, eller (som han själv ville) till Expos arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Istället går pengarna rakt ner i fickan på Stiegs far och bror, som i Umeås lokaltidning vältaligt omvittnat hur väl de bägge ville Stieg och hur ofta han kom och hälsade på hemma i stan.
I själva verket, som hans sambo intygat, umgicks Stieg inte alls med sin släkt i Umeå, utom några få gånger sedan han lämnat stan samtidigt som jag 1974. Umeås Jante-miljö gav han nog inte mycket för. Hans liv skulle kunnat bli, och blev, en riktigt spännande filmthriller, med ett, minst sagt, cyniskt slut.
Mats Myrstener

BiS och BBL

I senaste Biblioteksbladet intervjuas nya professorn i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala, Eva Hemmungs Wirtén. Där sägs bland annat att upphovsrättsfrågor i biblioteksvärlden inte diskuterats i Sverige. Den gode bis-läsaren hajar naturligtvis till, eftersom bis resande reporter Siv Wold-Karlsen skrivit om detta under flera år, inte minst i förhållande till de franska författarnas kamp mot EU-organet Eblida om att införa utlåningsavgifter på franska bibliotek, och i förlängningen alla folkbibliotek inom EU. (Likaså har Kjell Nilsson skrivit om "Upphovsrätt på glid" i Ikoner 2007:1.)
Jag bad BBL:s redaktör om att få publicera ett tillrättaläggande i tidskriften, men fick till min förvåning avslag. Svaret hon gav var att "bara för ni skrivit om det i bis, så innebär det väl inte att det 'diskuterats' i bibliotekssverige?"
Hon tyckte att jag istället skulle publicera mitt inlägg på bisbloggen (!), vilket härmed är gjort.
Jag kunde dock inte låta bli att mejla BBL för att säga att Eva Hemmungs Wirténs avhandling, "Global infatuation", som handlar om kioskboksförlaget Harlequin books i Toronto, recenserades, som en av få tidskrifter, i - bis.
Mats Myrstener

Klädsel? Ja!

På BIBLIST rasar nu åter debatten om bibliotekariers klädsel, man kliver på i ullstrumporna och tycks inte att ha annat att göra än älta sin image med eller utan piercing och tofflor. Tidigare har mediaurvalsdebatten alltid varit den eviga, och nödvändiga, följetongen i bibliotekssammanhang, men nu tycks fokus tyvärr ha flyttats från innehåll till yta, från verksamhet till individ.
Det borde väl räcka med en annpassad variant av ordningsreglerna från det gamla Högre Allmänna Läroverket "bibliotekarie ska vara hel och ren och med nödiga läroböcker försedd". Kanske är det läge att ta med en annan del av reglerna i dessa marknadskollapsens tider "allt spel om penningar och peningars värde är bibliotekarie förbjudet"
Ingrid Atlestam

1968 som folkrörelse

Äntligen en ny bok av Gun-Britt Sundström. För oss som följt henne sedan "Student 64" och hela tiden kunnat instämma, att precis så är det , för oss är läsningen av "Bitar av mig själv" en veritabel högtidsstund. Vad den ger den som inte tillhör samma generation eller samma värderingar är svårt att avgöra, så kommentera gärna det här på bloggen!
I boken rekommenderar hon Kjell Östbergs "1968, då allting var i rörelse" (Prisma 2002) och det är bara att instämma även i detta.
Östbergs analys av vänsteruppsvinget bygger på såväl arkivstudier som en serie seminarier med många som var med när det begav sig. Boken ger en mycket mer postiv, nyanserad och mångfacetterad bild av de olika rörelserna och deras förhållande till socialdemokratin och staten än till exempel Håkan Arvidssons "Vi som visste allt" (2008). Östberg drar många paralleller med folkrörelsernas barndom och menar att det som brukar kallas 68-vänstern var en mycket traditionell folkrörelse. Man bildade föreningar, gav ut tidskrifter, arrangerade studiecirklar och demonstrerade. Mycket av detta skedde med stöd av offentliga medel, såsom föreningsbidrag, tidskriftsstöd och tillgång till lokaler och teknik via t ex fritidförvaltningar och bidrag från studieförbunen. Tack vare denna starka folkrörelsetradition utvecklades inte den svenska vänstern inte någon terrororganisation, såsom i Italien eller Tyskland, utan kom att ha en stor och mer långsisktig påverkan på samhällsutvecklingen och de flesta gamla aktivisterna har kvar sina grundvärderingar något avslipade och gnetar på om ock i andra former.
BiS, som ju är en typiskt barn av denna tid, med start 1969, ordnade visserligen bara en egen demonstration, men har gett ut desto fler tidskfriftsnummer och även ordnat utställningar och studiecirklar och har fortfarande kvar stormötet som högsta belutande organ även om det numera finns en styrelse.
BiS är alltså en folkrörelse!
Ingrid Atlestam

Smakprov ur bis nr 3 /2008

Nytt nummer av bis - nr3/08

Mer IT åt alla - tillsammans!

I det nya numret av "Biblioteken i Östergötland" skriver länsbibliotekarie Kerstin Olsson skarpt och uppfodrande om nödvändigheten av en gemensam kraftsamling vad gäller folkbiblioteken och IT, om behovet av en verkligt nationell politik och framförallt praktik . Det måste börja hända något, alla bibliotek kan inte sitta och ständigt konstruera sina egna käcka nya hjul. Enligt Kerstin Olsson är det skarpt läge nu när BTJ sagt upp alla avtal om bibliografisk service.
I samma nummer kan man även läsa om en inpsirerande studieresa till Helsingfors och Tammerfors, bibliotek och digitala klyftor och om e-kampanjen som genomfördes på östgötabiblioteken i våras.
Ladda ner hela tidskriften från länsbibliotekets webbplats:
http://www.lansbibliotek.ostsam.se/Tidskriften/2008/2008_1_2.htm
Ska var och en fixa med sina ettor och nollor så blir ingen etta utan alla en samling nollor! Dags för demokratisk centralism!
Ingrid Atlestam

Bibliotek och skola

Sverige ligger i topp vad gäller kulturutnyttjande och -aktivitet tillsammans med Finland och Danmark visar en ny undersökning jag läste i BBL. Som vanligt får folkbiblioteken lysande höga siffror vad gäller nöjda besökare och tilltron till skattefinansierat stöd. En majoritet av svenskarna har inget emot att betala mer i skatt, förutsatt att pengarna går till kommunal verksamhet som skola, sjukvård eller bibliotek. Trots detta aviseras skattesänkningar i borgerligt styrda Stockholm. Ekvationen går alltså inte ihop.
När Jan Björklund härom kvällen vågade sig till Janne Josefssons debattstudio, så fick han så mycket skäll att jag tyckte synd om karln. Vilken fullständigt hopplös situation att sitta och tvingas försvara borgerliga skattesänkningar, och samtidigt tala varmt för bättre skola (biblioteken nämndes förstås inte). Kritiken var också förödande. Budskapet var: Sluta snacka Björklund, sätt press på kommunerna att börja satsa på skolan, det behövs pengar, inte fagra löften.
När jag växte upp i Umeå låg stadsbibliotekets filial i högstadieskolan där jag gick, det var väldigt praktiskt. I Stockholm finns också en tradition av att kombinera folk/skolbibliotek. Redan de gamla församlingsbiblioteken, före SSB:s tid, fungerade i praktiken som en sorts skolbibliotek på 1800-talet (se min bok om De första folkbiblioteken i Stockholm). När stadsbiblioteket tillkom 1928, startades flera filialer utanför tullarna i befintliga skolor, drivande var borgarrådet Oscar Larsson. Ett var biblioteket i socialdemokratiska mönsterförorten Nockeby, där Jan Myrdal gick med mamma Alva till Nockebyskolan, där både stadsbibliotekets filial och skolbiblioteket fanns.
Då fanns det ett fungerande samarbete mellan skolborgarrådet Larsson som livligt stödde tillkomsten av SSB och de olika skolstyrelserna. Man såg värdet av samarbete.
Kanske skulle man bygga vidare på detta samarbete? Men det förutsätter att skolorna också betalar sin del, kommunbiblioteket kan inte stå för hela kakan. Det gäller inte minst de många friskolorna, som uppenbarligen fungerar utmärkt utan skolbibliotek?
Kvaliteten på Sveriges skolbibliotek är oerhört skiftande. I den hätska debatten mellan Janne Josefsson och Jan Björklund nämndes förstås inte bibliotekets betydelse för barns språkutveckling med ett enda ord. Däremot nämndes faktiskt klassaspekten. Barn från arbetarklass har sämre språkutveckling och läser mindre böcker än barn från medelklass med motiverade föräldrar, ofta med akademisk bakgrund.
På 1970-talet satsade folkbiblioteken fortfarande på utåtriktad verksamhet, ambitionen var att nå ut till de som kanske inte frivilligt besökte biblioteket. Den ambitionen verkar försvunnen idag. Man kan alltid skylla på mindre resurser, men det är nog inte hela sanningen. Det fanns fortfarande på 1970-talet en folkbildande ambition som gällde oavsett klasstillhörighet, det låg som Joacim Hansson skriver i BBL, i folkbibliotekens värdegrund.
Finns det ingen som talar för skolbiblioteken i den offentliga debatten idag? Varför är det så tyst?
Mats Myrstener

Bibliotek i Nacka

Nacka kommun har fått klä mycket skott i debatten för sin bibliotekspolitik. Men det finns också ljusglimtar. Nu öppnar snart efterlängtade ombyggnaden av Nacka Forum, kommunens huvudbibliotek. Nye chefen Nick Jones har stora planer, det ska bli spännande att se om han lyckas förverkliga dom i nya Forum.
Samtidigt skriver bibliotekskonsulenten Lena Lundgren om verksamheten i Fisksätra, en stadsdel i Nacka med stor invandrartäthet. Biblioteksfilialen där är ett aktivt centrum för hela stadsdelen, ett av de bästa exemplen på att det "lokala biblioteket" verkligen fungerar. Där arbetar man för att stödja barns språkutveckling, i samarbete med föräldrar och modersmålslärare. Lena Lundgren har varit utvärderare, boken hon skrivit heter Språk som rikedom - en möjlighet för Fisksätra - en utmaning för Nacka kommun.
Det finns fler folkbibliotek i Nacka än mediahypade Dieselverkstaden. Det vore verkligen roligt om Nacka kommun tog tag i möjligheterna att profilera sig på biblioteksområdet på mer än ett sätt, förutsättningar finns!
Mats Myrstener

Hur ska det gå för SSB?

Stadsbibliotekets tillbyggnad, livligt kritiserat av arkitekter och biblioteksbevarare, kommer att skjutas på framtiden förefaller det, och nu dammas också Slussen-alternativet av. Slusskarusellen som byggdes på 1930-talet behöver byggas om. Många förordar då ett nytt bibliotek vid Slussen.
Men närheten till den gamla filialen vid Medborgarplatsen är problematisk, en lösning är att isåfall flytta den till Slussen. Men problemen är väl större än så? Södermalm är norra Europas mest tättbefolkade stadsdel, en liten bostadsrätt kostar flera miljoner. Vad gäller folkbibliotek ser det dock i stort sett ut som det gjorde 1930, fast befolkningen ökat med flera hundra procent (den närmar sig snabbt 300.000).
Den första filialen, öppnad hösten 1927, låg på Götgatan i en stor lägenhet. 1939 flyttade den till nybyggda Medborgahuset. Ytmässigt har den inte förändrats sedan dess, barnavdelningen i bottenvåningen har bara blivit trendriktigt "ungdomsbibliotek". Ytterligare en liten filial finns på Södermalm, vid Hornstull ("Knivsöder" på stockholmsslang).
Något nytt på folkbiblioteksfronten har egentligen inte hänt i Stockholms innerstad sedan Kulturhusets läsesalong 1971. Problemdebatten med Asplundhuset har förts i gott och väl fyrtio år. Det utdömdes mycket tidigt som otillräckligt, och arbetsmiljön som olämplig för biblioteksarbete. De som älskar huset mest är arkitekter och konstintresserade, som knappast använder biblioteket som besökare dagligdags. Men det är en högröstad minoritet som redan lyckats misstänkliggöra den nya tillbyggnaden väsentligt. Om den nu alls blir av återstår att se.

Mats Myrstener

Folkbildningsråd - använd folkbiblioteken!

Birgitta Hellman Magnusson vid Östergötlands länsbibliotek för en idog kamp för att folkbiblioteken ska uppmärksammas och få resurser då det gäller att ge alla tillgång till såväl teknik som kompetens på IT-området. Här är hennes senaste inlägg på BIBLIST:

"I Norge är biblioteken på offensiven och vill ha uppdraget som regeringen gett kommunerna, nämligen att ge medborgarna tillgång till, och kunskap om, offentlig information på nätet. I onsdags, 15 okt, var det en konferens på temat i Östfold:
"Bibliotekene som læringsarena for en offentlig IKT-opplæring. eBorger og eBibliotek - Østfoldkonferansen": http://www.norskbibliotekforening.no/site/ostfold/article.php?id=54

Vad händer i Sverige? Jo här hade Folkbildningsrådet - samma vecka - kallat till konferens för att diskutera behovet av "digitala samlingslokaler" i samhället tillsammans med företrädare för studieförbunden, RIO, SKL, Våra gårdar, Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas riksförbund:
http://www.resurs.folkbildning.net/dk/Inbjudan%20bredband%20i%20samlingslokaler.pdf
Ska vi låta folkbildningen ensamma bygga nya tidens bibliotek dvs de "digitala samlingsrummen" , eller ska de svenska folkbiblioteken vara med på banan? Om vi vill vara med som en SYNLIG resurs för att överbrygga digitala klyftor i samhället så tror jag det är hög tid att det offentliga bibliotekssverige agerar NU, och försöker få till stånd ett samarbete med Folkbildningsrådet kring dessa frågor.

Vakna upp folkbibliotekssverige! Och agera nu!! Annars får vi samma utveckling som när 2000-talets lärcentra utvecklades som eget spår utanför biblioteket, istället för att integreras med befintliga bibliotek. Så blev de inte långlivade heller, snacka om slöseri med samhällsresurser! "

BiS, som länge fört denna kamp om biblioteken som en bro över den digitala klyftan, instämmer helhjärtat och hoppas att Svensk Biblioteksförening snarast agerar kraftfullt i frågan. Detta borde vara en väsentlig del av en nationell bibliotekspolitik!
Faktum är att medborgarna redan röstat med fötterna, det är till biblioteken de kommer när de behöver såväl kunskapen som tekniken. Ge biblioteken pengar till fler datorer, kurser och handledning så är problemet löst, ingen ny organisation behöver byggas upp eller marknadsföras. Vi gör ju redan detta jobb med ytterst begränsade resurser.
I Kortedala bibliotek har vi haft elementära datakurser i över tio år och i stort sätt haft kö hela tiden och vid det här laget utbildat flera tusen personer utan att behovet tycks vara mättat!
Ingrid Atlestam

Rädda kunskapsbanken!

BTJ verkar lite krisigt och tänker lösa det med att byta vd . Så här står det i pressmeddelande 15 okt på BTJs webbplats:"......Styrelsen och ägarna ser fortsatt stora möjligheter för BTJ och ett första steg i den nystart som nu görs är att Sophie Persson kommer att lämna posten som vd. ..."
Vad som än händer är det viktigaste för biblioteken att rädda vad som räddas kan av det som en gång hette sambindningen och som kom till på initiativ av folkbiblioteken för att rationalisera mediainköpen.
BTJ-häftena kan givetvis bli myckt bättre än idag, men de är nödvändiga redskap i urvalsarbetet för att kunna hålla bredd och djup i bibliotekens mediabestånd. Det finns ingen annan motsvarande kunskapsbank. Så det är ett klart fall där staten bör ingripa och se till att verksamheten kan fortsätta!
Gärna då med skärpta regler som gäller ett ökat utbud av utländsk litteratur och en större bevakning av med udda utgivning som skulle kunna bredda bibliotekens sortiment ytterligare.
Ingrid Atlestam

ps tycker Svensk Biblioteksförening fortfarande att det var en smart idé att sälja ut BTJ?

BiS snart fyrtio år i vänsterfil

I sin självbigrafi om 68-vänstern "Vi som visste allt" skriver HåkanArvidsson mycket uppskattande om den mångspråkige kosmopoliten Olaf Berggren, om hans insatser som talare och tolk i studentvänsterns Lund.

Olaf gick sedan biblioteksskolan 69-70 och var en av de mest framträdande och drivande personerna i den då helt nystartade föreningen BiS, ett engagemang som fortsatte under Olafs tid som bibliotekschef i Nybro. Hans bisartiklar om bibliotekens avsaknad av service för invandrare och hans arbete med att få tillstånd en sådan verksamhet kom att ha stor betydelse för biblioteksutvecklingen i Sverige.

Mer om Olaf och andra gamla bisaktivister kommer att finnas att läsa i föreningens jubileumsbok som kommer 2009.
Ingrid Atlestam

Omvänd?

BiS stöder Gläntas kampanj!!!:

Pressmeddelande:

Glänta stöder näringslivet

Den senaste tidens finanskris har gjort det tydligt hur viktig, och bräcklig, kapitalismen är. Förlaget och tidskriften Glänta vill i detta prekära läge visa sitt stöd för näringslivet. Vi vill påminna om kulturminister Adelsohn Liljeroths kloka ord för ett par år sedan: "Skulle vi leva på marknadens villkor skulle en hel del kultur få slå igen." När nu inte heller finansmarknadens aktörer kan leva på marknadens villkor vill vi solidariskt dela med oss av vårt kulturella kapital. Det handlar inte om kortsiktiga bidrag eller någon tillfällig respirator - Gläntas engagemang är långsiktigt. Vi tror oss ha know-how att dela med oss av, men vi ser naturligtvis också en intressant målgrupp i finansproletariatet. Näringslivssponsring är ingen välgörenhet!

Läs mer om vårt engagemang för finansmarknaden på vår hemsida:
http://www.glanta.org/sponsring
Där presenterar vi några klargöranden om kulturens intressen i allmänhet samt några matnyttiga råd för att bibehålla entusiasmen i den vardagliga verksamheten bland gräsrötterna på börsgolvet.

Nobelpris till paradis?

"You gather the idea that Mauritius was made first, and then heaven; and that heaven was copied after Mauritius." Mark Twain, "Following the equator" 1897.

Detta citat används ofta i turistreklamen om Mauritius, en ö som årets nobelpristagare i litteratur ser som det land han har sina rötter i. Och det är inga dåliga rötter, kanske var det just familjen LeClezios släktgods Eureka som Mark Twain besökte se http://www.maisoneureka.com/musee.htm, numera museum och turistanläggning. Surfa runt och kolla överklassen och kolonialtiden och kolla nobelpristagarens släktträd!
Ön är numera ännu mer paradisisk, eller snarare är paradiset mer jämt fördelat. Slavättlingarna från Afrika och kontraktsarbetarna från Indien är nu majoritetsbefolkning, kineserna ganska många och européerna bara någon liten procent och olika vänsterpartier har länge haft makten. All världens religioner och kulturer, sammanlagt 1,3 miljoner människor, samsas på en yta mindre än Gotlands och man manövrar skickligt mellan stormakter och handelsblock. Man tacklar problemen med WTO och det sjunkande sockrpriset och textilkvoterna med en ökat satsning på turism, IT och handel mellan Asien och Afrika.
Mångfalden och den fantastiska bredden i språklig och kulturell kompetens är den största "naturtillgången". Här har många länder mycket att lära!

Ingrid Atlestam

Tips för den som inte fått tag på någon LeClezio, det finns fortfarande några inne på nationalbiblioteket på Mauritius och det är fler i släkten som skriver: http://www.gov.mu/portal/sites/ncb/mac/nlibrary/index.html

Bättre lån?

De minskande bibliotekslånen får inte lika stora mediarubriker som den mer pekuniära lånekatastrofen. Men det är ändå en olycklig och inskränkt fokusering på de minskande kvantiteterna lån och besök på folkbiblioteken.
Det är ju helt enkelt som helst att manipulera dessa siffror. Exempelvis har vi i Göteborg sänkt lånetiden till tre vecor, vilket fått såväl besöks- som utåningssiffror att rusa i höjden. Dessutom ger det bättre cirkulation på media och, åtminstone i början, innan alla vant sig vid nyordnningen, även mer övertidsavgifter. Bingo alltså!
Det är i alla fall en betydligt bättre metod än att köpa mer lättgods. Deckare, smarriga filmer och cd ger givetvis mer utlån än t ex arabiska lexikon, kurser i svenska eller ett brett urval kulturtidskrifter.
Varför inte plussa på de virtuella besökare så far man en snabbt ökande besöksstatistik, för tack vare bättre service på nätet behöver man inte gå till det fysiska biblioteket så ofta!
Men bättre vore om all den tid som ägnas åt att räkna äpplen och päron istället lades på att analysera biblioteken innehåll och uppdrag.
En början kan vara att läsa Joacim Hanssons tänkvärda artikel i senaste BBL nr 7/08 där han bland annat kritiserar Bibliotek 2.0 och den rådande kommunikationshysterin som hotar demokratin.
Ingrid Atlestam

Stadsbiblioteket i Stockholm läggs på is?

Oroande nyheter når oss idag, för politikerna i Stockholms stadshus har fått stora skälvan, och nu skjuts tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek på framtiden. Kostnaderna har nämligen "rasat i höjden". http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=835863
Så var det faktiskt också 1928, då hade byggnationen skjutits upp flera gånger, och in i det sista kritiserade de konservativa i stadshuset Asplundhuset för att det var för dyrt och påkostat. Den fjärde flygeln fick skjutas upp vilket gjorde att huset såg mycket lustigt ut och hånades i folkmun (den tillkom några år senare). En del av den konstnärliga utsmyckningen ströks, liksom finare träslag och koppar i taket.
Men nu måste man snart komma till skott! Stockholms län har den lägsta utlåningen av biblioteksmedia per capita i hela Sverige (Västerbotten är bäst, förstås). Sedan 1971, när den fantastiskt fina läsesalongen i kulturhuset öppnade, har mycket lite hänt vad gäller utbyggnad av folkbiblioteken i Stockholm. Ett nytt stadsbibliotek i malpåse på oöverskådlig framtid vore en katastrof för hela biblioteksverksamheten i Stockholm.
Mats Myrstener

Kanelbullens dag

SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson gör ett utspel på själva ”kanelbullens dag”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1830219.svd (länken bifogas för att göra Kalle glad). Anledningen är att det är 25 år sedan direktörerna inom svenskt näringsliv för första och förmodligen enda gången gick ut i demonstration, 4 oktober 1983. Det gällde att skjuta Meidners och Rehns löntagarfondförslag i sank, som LO arbetat med i flera år innan det las fram på partikongressen detta år. SAP fick naturligtvis stora skälvan, men det var finansminister Feldt och hans ”grabbar” från handelshögskolan som efter febril lobbying såg till att förslaget kastades i papperskorgen.
Idag hade kanske löntagarfonderna behövts? Det är inte bara SvD:s ledarredaktion som drabbats av mental härdsmälta. Samma gäller ju hela USA:s finanssystem. Så man är väl i gott sällskap skulle man kunna säga?
Att hylla demonstrerande direktörer mitt under Wall Streets ”svarta vecka” kan tyckas djärvt. Samma direktörer som nu ber på sina bara knän med gråten i halsen på pappa statens hjälpande hand. Men är det ”kanelbullens dag” så är det! Då ska man vara snäll och hjälpa till. Det här får väl bli den nya stora snälla skämtardagen. Glöm första april!
10.000 direktörer och utkommenderade partigängare lär ha demonstrerat på den bemärkta bulldagen. ”Den största demonstrationen i mannaminne” menar Arvidsson. Själv gick jag en Barsebäcksmarsch som var betydligt större ungefär samtidigt. Och på första maj brukar arbetarrörelsen samla betydligt större skaror, åtminstone för tjugofem år sedan. Men minnet är som bekant kort, och man ser det man vill se.
Vi vanliga icke-direktörer som nöjer oss med att demonstrera en gång om året, får väl vara glada om vi får ens en kanelbulle till kaffet en svart dag som denna? Och så får vi väl följa Arvidssons råd och skänka en tacksamhetens tanke till de demonstrerande direktörerna med finansbolag och fallskärmsavtal, och till gamle finansminister Feldt, som hjälpte till att skjuta löntagarnas ekonomiska drömmar i sank på själva ”kanelbullens dag”.
Mats Myrstener

Är det någon idé med folkbibliotek? Svar: JA

BiS seminarium vid Bok&Bibliotek, se tidigare inlägg,drog fullt hus och väl var, att föreningen fått en större lokal än förra årets om bibliotek på entreprenad, då inte alla kom in.
Mycket klokt sades, men de ynka förtiofem minuterna räckte bara till att ställa frågor, att problematisera, att antyda tankebanor, men något annat är väl knappast möjligt i denna eviga debatt om vad som är bildning och vad som blir skillnaden när man sätter "ut" eller "folk" framför. Nu går fyrtio procent av en årskull till högskolan, så vad är då folket?
Sven-Eric Liedman menade att det var dags att skrota förledet folk och att utbildning contra bildning kan ses som kavla ut, contra bara ett ständigt kavlande. Ja, kanske är utbildning mer som att kavla ut och sedan ta ut figurerur degen med pepparkaksformar.
Sewillius Berg menade att folkbildning är något annat, där ska finnas ”själ”, kvalité och moral , vilket han ansåg att högskola och universitet, som får betalt efter hur många som tar sig igenom, saknar. Detta har han lovat att utveckla vidare i en kommande bisartikel.
Folkbibliotekens plats i(folk)bildningen var man ense om, Sewillius Berg sade till och med att folkbiblioteken är viktigare än folkbildningsorganisationerna.
Man menade att folkbiblioteken rent byråkratiskt ramlat ur folkbildningsvärlden i och med kommunaliseringen men ideologiskt hör dit.
Många vackra och kloka ord sades och bibliotekens nödvändighet för demokratin och det unika med folkbiblioteken som en öppen mötesplats med extremt låga trösklar i ett alltmer genomkommersialiserat samhälle.
Detta är bara några små korn av allt som samtalet kom att handla om och förhoppningsvis såddes det något litet frö hos dem som var där. Kanske tog man till sig tankarna om att vi ska sluta att försöka vara så populära och fixerade vid statistik och istället ägna oss åt bibliotekets roll i demokratin, mer kvalité än kvantitet. Men vad det skulle innebära rent konkret, det hann man inte fram till, så den som tänkt vidare är välkommen att skriva i bis!
Ulla Forsén, som var samtalsledare, avslutade med en dikt om bibliotek av Lina Ekdahl, vilket blev en genial sammanfattning av vad som sagts.
Ingrid Atlestam

Biblioteksmässan

Ja, så var det färdigmässat för den här gången, den 24 Bok&Biblioteksmässan är över. Alla var där, ett vimmel av ministrar, författare, journalister och alldeles vanliga människor. Media översvämmas av rapporter och kommentarer. Ingen annan mässa får en sådan uppmärksamhet.
Men biblioteken då? Många glömmer det andra ledet i namnet och talar bara om bokmässan och förfasar sig över att där är så mycket som inte har med böcker att göra. Det slår dem inte att det kanske är biblioteksdelen. Kulturfolk yttar sig föraktfullt om att ministrar, politiker, organisationer och andra som har ett budskap men kanske ingen bok att kränga är där. Men eftersom bibliotek är mycket mer än böcker så måste givetvis en biblioteksmässa också vara det.
Ett samhälle utan folkbibliotek vore ett mindre civiliserat samhälle sa Sven-Eric Liedman i bisseminariet om folkbildning. En mässa utan bibliotek skulle bli mer kommers och mindre demokratisk mötesplats.
Ingrid Atlestam

Leve 40-åringen!

Jag såg en annan pigg 40-åring härom kvällen. Södra bergens balalajkor från Stockholm fyller 40 år i år, orkestern som spelar och sjunger rysk folkmusik, och gör det på ett väldigt trevligt och proffsigt sätt. Jag blev verkligen förvånad över hur bra dom var! Några av medlemmarna verkar ha hängt med sedan 1969, några andra ser ut som barn till seniorerna. Man sjunger folkvisor, spelar balalajka, domra, flöjt, dragspel, slagverk, i vackra folkdräkter. Man bjuder på en show av hög kvalitet. Sannerligen en pigg 40-åring!
Mats Myrstener

Paris, maj 1968

För att återvända till en tidigare debatt med DN:s Niklas Ekdal om betydelsen av det famösa året 1968. I den amerikanska litteraturprofessorn Kristin Ross' bok May '68 and its afterlives (University of Chicago press, 2002) beskriver hon hur man även i Frankrike försöker förringa eller nedvärdera de stora demonstrationerna som uppstod över hela Frankrike 1968. Till skillnad från i Sverige hade man stöd från franska fackföreningar, nio miljoner arbetare gick ut i strejk, tillsammans med 150.000 studenter. President De Gaulle var så pressad att han kallade ut nationalgardet och armén i Paris, och hotade med att avgå. Ross beskriver det hela som de största strejkerna i Frankrikes historia. Det var samtidigt en ungdomsrevolt som förändrade det franska samhället i grunden. BiS grundades året efter, vid SÖ:s biblioteksskola i Solna.
Mats Myrstener<em>

BiS rätt i tiden

Plötsligt talar man om folkbildning igen! Anledningen är att regeringen nu föreslår kraftigt höjda anslag till folkbildningsverksamheten, hela 51 miljoner ökning för 2009. Tyvärr nämns inte folkbiblioteken alls, utan det hela ska administreras av det s.k. Folkbildningsrådet. Här anas ett revirtänkande, som nog kan spåras kanske trettio år tillbaks i tiden.
På biblist har en livlig diskussion brutit ut om folkbildningsfrågor. Kerstin Rydbeck, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, skriver ett långt utredande inlägg där hon reflekterar intressant om förhållandet folkbibliotek-folkbildning. Birgitta Hellman Magnusson, länsbibliotek Östergötland, jämför med Finland där folkbiblioteken har en högre status än i Sverige, och bra samarbete med folkbildningsorganisationerna.
Christer Hermansson lyfter i sitt inlägg fram bis senaste nummer om bl.a. folkbildning, och gör reklam för BiS-seminariet 26 september på bok- och biblioteksmässan.
BiS (och bis) ligger (som vanligt) helt rätt i tiden!
Mats Myrstener

bis eller Ibis?

I minnesrunan över Elsi Ekstedt i Svenska dagbladet 20/9 förekom en lustig lapsus. Man uppmärksammade att hon publicerat sig så sent som i våras, men i tidskriften Ibis. Kärt barn har många namn. Måntro ändå de som är insatta insett att det ska vara I bis ! Eller?
Mats Myrstener

Den enda vägens politik?

I dagarna händer underliga ting. "Bankakuten" rycker villigt ut i land efter land, och börsen får glädjefnatt. Vi lyckades lura de dumma djävlarna igen! I stället för att nationalisera de rovgiriga kapitalisterna, ska de underhållas och gödas och lappas och lagas med skattebetalarnas pengar. En gång fanns en statlig bank, PK-banken, vars enda uppgift var att förvalta skattebetalarnas löner. Det var en bank som sköttes med måtta, aldrig spekulerade, en fast klippa i det gungfly som kapitalismen utgör. Även Riksbanken var statlig, och löd under finansminister Gunnar Strängs stränga domvärjo. Det var goda tider.
Så är det inte nu. Bankerna är nu privata, de missköts, de skor sig, de lever farligt, men när de håller på att gå omkull gnäller de, och staten får rycka ut och hjälpa till. Igen.
Kapitalismen - den "enda vägens politik" enligt Carl Bildt. Jo, kyss mig där ryggen byter namn!
Mats Myrstener

Lyssna, läsa lära

Så heter BTJs nya lilla bok om programverksamhet på bibliotek, väl värd att läsa och vaska fram ett och annat guldkorn ur. Kan behövas nu när biblioteken enligt senaste trendterminologin inte längre ska vara transaktionella utan relationella, det vill säga utlånen minskar så då måste man skapa andra aktiviteter istället, försöka fylla modeordet mötesplats med något innehåll.
Ingrid Atlestam

Dieselverkstan och svenska boklån

Per Perstrand från Dieselverkstadens bibliotek i Nacka läxade upp mig i Svenska Dagbladet (23 jul, på min födelsedag). Bakgrunden är ju att Nacka kommun knoppat av en av sina biblioteksfilialer till en entreprenör, som driver biblioteket med en profil på ungdomsverksamhet. Och detta må ju vara gott och väl och inget fel i det. Perstrand skriver att Dieselverkstaden inte alls drivs "efter egen näbb", som jag sagt, utan har ett avtal med kommunen med ramar och kvalitetsmål. Det ena ("egen näbb") utesluter dock på intet sätt det andra.
Felet är dock att Nacka kommun valt att jämföra äpplen med päron, och varför man gör det är gåtfullt. Genom att bryta ut Dieselverkstaden, som främst vänder sig till en specifik publik, och låta denna filial fortfarande räknas in i systemet, och på så vis sätta ribban för de andra filialerna i kommunen, som har ett helt annat ansvar för alla bibliotekets målgrupper, så gör kommunen hela verksamheten en otjänst. Man kan ju inte både ha äpplet (en kommunalt finansierad biblioteksverksamhet) och samtidigt spotta ut det, eller?
Risken blir ju att Nacka går samma väg som Täby och Lidingö, där alla filialer lagts ner (alt. knoppats av) utom ett litet huvudbibliotek. Och hade vi nu inte haft en bibliotekslag så hade kanske Täby stått helt utan folkbiblioteksverksamhet idag?
Den nya aktören på vår marknad, Svenska boklån AB, drömmer om ett rent virtuellt bibliotek. Jag kan förstå att Täby-Fredrik är sugen på det äpplet. Biblioteket försvinner då helt som kulturell mötesplats och "värmestuga". Istället går man bara direkt in på nätet och beställer sina böcker elektroniskt, de plockas fram av en vaktmästare, och skickas sedan hem till låntagaren med posten. Bokhandlaren blir arbetslös. Bibliotekarien också. För mer behöver biblioteket inte göra i borgerligt styrda stockholmskommuner.
Per Perstrand kallar det "kundfokus", vad som nu menas med det?
Svenska boklån har lagt bud på stora kommuner som Solna, Uppsala och Linköping. Det låter som ett försenat aprilskämt men men ....
I Stockholm skulle det innebära 4 miljoner nya postpaket per år! Postverket, om det nu fortfarande finns, gnuggar händerna!
Gladare blir man när man i SvD läser (29 augusti) att Jan Björklunds lögner om skolan nu börjar avslöjas. Och kolumnisten Anna Larsson (annars på Amelia) efterlyser mer gammaldags "folkbildning". Ser man på? Sent ska syndaren vakna.
Och Stockholms läns landsting har låtit ännu en i en oändlig mängd av halvskumma entreprenörer ta över en vårdcentral, i Gamla Stan (Doktorn och compani). Men man glömde kolla att entreprenören hade en lång rad konkurser och obetalda räkningar bakom sig. Man ser onekligen ett mönster: billigare för kommunens politiker, möjlighet att sänka den egna skatten, men dyrare (tänk bostadsrätter) och sämre service för de stackars invånare som betalar skatten. För Sverige har fortfarande ett av Europas högsta skattetryck.
Och själv säger jag som salige Birger Hallingström. "Folk säger att jag är emot allting, men det är fel. Jag är till exempel för högre skatter."
Mats Myrstener

Ursula K. Leguin

Jag skrev i bis för några år sedan om en eventuell filamtisering av Ursula K. Leguins Earthsea-böcker, den bästa fantasy som skrivits enligt min mening vid sidan av Tolkiens böcker. Jag tror att man gjort en film tidigare, jag zappade in på den en gång, men har totalt glömt vad den hette och när den kom? Den är nog längesedan glömd. Men nu finns en animerad version på DVD av den tredje boken i serien, som kom på svenska på 1970-talet. "Tales from Earthsea" (Den yttersta stranden) heter den, och Hayao Miyazaki, den mästerliga japanske animatören, har gjort den tillsamamsn med sin son Goro. Han har ju också gjort bl.a. Spirited away och Min granne Totoro. Den är klart sevärd! Tydligen tog det många år innan LeGuin gav tillstånd till filmatiseringen (tänk på Toves mumintroll och Tintin, Babar, Pippi mfl.). Kanske kommer det flera LeGuin-filmer från Miyazaki nu. Bättre animatör kan man ju leta efter!
Mats Myrstener

Är det någon idé med folkbibliotek - Bok & Bibliotek 2008

Årets mässprogram i BiS’ regi har rubriken Är det någon idé med folkbibliotek?
Det är BiS tionde seminarium i serien "Det rättvisa biblioteket"

Utbildningsväsendet och det livslånga lärandet är båda självklara som begrepp och samarbetspartners för folkbiblioteken. Idag finns det en diskussion om vad begreppet bildning innebär för vår tid, men diskussionen om folkbildning, som tillsammans med folkskola och folkbibliotek en gång ansågs vara förutsättningen för vår demokrati, är påfallande tyst.
Vad är folkbildningens uppdrag idag? Är ”folket” fullärt, integrerat och färdigfostrat? Och vilken roll, kan, bör eller ska folkbiblioteken spela? Har de en folkbildande uppgift eller ska de vara en kundstyrd gratis utskänkning av mediaprodukter?
Om detta samtalar Ulla Forsén, chef för Frölunda kulturhus och samtalsledare, Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria och Lars Sewilius Berg, historiker och folkbildare, ABF Göteborg.

Missa inte detta: Fredagen kl 11.00 - 11.45

Mobil biblioteksservice

Läste häromdagen i en artikel om biblioteksutveckling att "the future is mobile services". Mitt gamla bokbusshjärta hann ta flera glädjeskutt innan jag insåg att mobil biblioteksverksamhet numera inte betyder en tolvtonsbuss med 5000 böcker, utan en liten apparat som ger tillgång till såväl böcker som all annan info här i världen och går att använda både som telefon och kamera.
Betyder även barnmobiler något annat nu, är det inte längre ett arrangemang av fritt dinglande grejer att hänga ovanför sängen, utan en skär eller blå liten telefon?
Strax efter får jag ögonen på en tidningsrubrik "Filbyte ledde till skottlossning" och vis av skadan tänker jag att dettta måste handla om piratkopierade filer och att man nu tar till våld då det gäller copyright. Eventuellt skulle det kunna vara något tumult vid kyldisken. Men si det handlade faktiskt om trafikproblem!
Detta påminner mig om barndomsvännen som trodde att hårddisk var en vidbränd hanvregrynsgrötskastrull.
Ord fylls med nytt innehåll och så gör förhoppningsvis biblioteken och bibliotekarierna med, men glöm inte att det gamla åxå måste finnas kvar parallellt, annars blir vi historielösa! Det räcker inte att bara ligga rätt i tiden och vara är flexibel, anpassningsbar och förändringsbenägen!
Ingrid Atlestam

Secret service

Mitt i denna FRA-turbulens kan det vara läge, eller snarare ganska olämpligt, att påminna om ett gammalt biskrav. Detta att bibibliotekssekretessen även bör/ska omfatta biblioteksbrukarnas användning av bibliotekets datorer.
Låt ropen skalla, Biblioteket - frizon för alla!
Ingrid Atlestam

bis i spalterna

I artiklar i Svenska Dagbladet http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_1500047.svd

och Uppsala Nya Tidning
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=2-AV_ID=779114,00.html

argumenterar Christer Hermansson för biblitekens nödvändighet och dess uppdrag vad gäller demokrati och folkbildning. I båda artiklarna hänvisas till det senaste bisnumret med folkbibldning som tema, bisnr 2/2008.

Christer Hermansson hävdar, delvis i polemik med Dieselverkstadens företrädare, att biblioteken ska stå för kvalité och lyfta fram alternativ till det kommersiellt gångbara.
Mer sånt!

Det räcker inte att bibliotek finns, de måste åxå ha ett utbud, som gör det möjligt att försvara gratisprincipen, när nu allt ska marknadsanpassas.

Ingrid Atlestam

Bibliotek istället för olja

I marsnumret av Library Journal finns en artikel om nödvändigheten av folkbibliotek i det nya "post-peak-oil society". Liksom i tidigare, vid stora förändringar i samhället, såsom omfattande befolkningsförändringar, ekonomisk kris, och nu senast naturkatastrofer som orkanen Katrina, har biblioteken en stor och unik roll att spela. Biblioteken kan erbjuda möjligheter för omorientering, ny nödvändig information och en plats att hitta sig själv och de krav och kunskaper som en ny samhällssituation kräver. Biblioteket kan även vara den självklara samlingspunkten och informationscentralen i ett akut läge.

När oljan tryter gäller det att biblioteken finns nära medborgarna och kan fömedla miljösmart information och kunskaper. I USA har man redan märk att de bilburnas biblioteksbesök minskar och att man nu får ett ökande antal frågor om t ex kollektivtrafik, närproducerade livsmedel och vad man kan odla själv. Fler nyttjar bibliotekets datorer därför att man inte har råd med ny när den egna pajat. Alltså en klar trend från privat ägande till behov av kollektiva nyttigheter när klyftorna vidgas och fattigdomen brer ut sig.

Enligt artikeln är " social responsibility" bibliotekens plikt.

Gör du din plikt?
Ingrid Atlestam

Polen tur och retur, och en oas av stillhet och frid

Glatt överraskade blir vi när vi mitt på Gdańsks ”Lange Markt” (Długi Targ), som är den slingrande kungsvägen och huvudgatan från den gamla stadsporten till hamnen vid Motława, hittar en liten filial till Stadsbiblioteket. Alla dessa gamla hus från 1500-talet och framåt, som återuppbyggts i exakta kopior efter andra världskriget, med en hantverksskicklighet som är djupt imponerande. Inte minst de enorma kyrkorna vittnar om handelsmännens forna makt och prakt.
Biblioteket är en liten pärla, där man kan sjunka ner i en mjuk fåtölj och läsa böcker om Gdańsks och Polens geografi och historia. Vi har färdats från det en gång österrikiska Kraków i söder, via Warszawa till det mer tyskinfluerade Gdańsk, en gång en mäktig Hansastad vid Östersjöns södra strand.
I Kraków såg vi kungaborgen Wawel, en gång Polens huvudstad, och det judiska kvarteret Kazimierz, idag ett bohemiskt och pittoreskt Soho, livligt besökt av amerikanska judar på jakt efter släktingar, en gång hemvist för 60.000 judar som alla utrotades i det närbelägna koncentrationslägret Auschwitz (Oświecim). Oscar Schindlers fabrik Emalia finns fortfarande kvar, Kraków bombades i stort sett inte alls. Det är en liten pärla att besöka i södra Polen.
I Kraków finns också ett av Europas äldsta universitet och studenter syns överallt i staden. Gamla stans gigantiska Stora torg är ett av Europas största i sitt slag.
Söder om Kraków ligger de höga Tatrabergen och skidorten Zakopane. De stora saltgruvorna i Wieliczka sägs vara värda ett besök för den som inte lider av klaustrofobi. Den omtalat dåliga luften i södra Polen märkte vi faktiskt inte av alls.
I Warszawa såg vi skyskrapor torna upp sig överallt i centrum, vittnande om att Polen är på frammarsch ekonomiskt. Maten är utmärkt, särskilt i södra Polen. Råvarorna fortfarande ekologiskt odlade i småjordbruk.
Medan Annsofi handlade bärnsten sjönk jag djupare ner i fåtöljen i stadsbibliotekets filial på Gdańsks huvudgata Długa, en oas av stillhet och frid bland hysteriskt shoppande våffelmumsande turister och gatumusikanter. Att polackerna är religiösa såg vi inte minst i Kraków där katedralerna bågnade av mässbesökare. I Gdańsks centrum upplyser en liten metallskylt på ett gammalt hus att Lech Waŀęsa här ledde fackföreningsrörelsen Solidaritets kontor, från strejkens utbrott 14 augusti 1980, tills han svors in som president på hösten 1990.
Om allt detta kunde man läsa på det lilla biblioteket på Długi Targ. Biblioteket som samlare och förvaltare av vårt kollektiva minne. Men också en fridfull oas och trivsam mötesplats på ett synnerligen kommersiellt och folkrikt gatustråk.
Mats Myrstener
(illustration kommer)

Feminism och feminism och Sex and the City

Vissa ord går det troll i. För nittio år sedan kämpade den tidens feminister (både män och kvinnor) fortfarande för kvinnlig rösträtt. Det var inte länge sedan kvinnor fick rätt att studera vid universitet. En av dessa var vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren. När hon anställdes på Kungliga biblioteket efter att ha disputerat i Uppsala 1905, var det med det uttryckliga förbehållet att hon inte skulle få högre lön än bibliotekets manliga amanuenser, trots sin doktorsgrad. Något avancemang kunde hon inte heller räkna med, och absolut ingen chefsbefattning heller. Sådana var den tidens anställningsförhållanden, fast riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, som också propagerade för bättre folkbibliotek, för sin del tyckte att reglerna var felaktiga.
Sextio år senare angreps både Palmgren och hennes förebild Ellen Key av den tidens vänsterfeminister för att vara konservativa och särartsförespråkare. Inom marxismen talades över huvud taget inte om någon "kvinnofråga". Debatten i Sverige har speglats i en avhandling av Emma Isaksson. Den river fortfarande upp onda sår, och partiet Feministiskt initiativ stupade inte minst på motsättningar inom feministrörelsen.
Idag slukar mina tre döttrar glatt amerikanska TV-serier som "Sex and the city" och "Desperate housewives". "Kulturkoftorna" från 1968 har de ingen större förståelse för. Den förra långfilmen är sommarens stora biohändelse, åtminstone enligt tidningspressen. Och jag funderar på vad begreppet feminist egentligen betyder?
De fyra hjältinnorna i Sex and the city är yrkesarbetande och framgångsrika, men ensamma och inte särskilt lyckliga. Deras liv fylls med diskussioner om män och sex, förhoppningar och besvikelser, idoga försök att avläsa den manliga kod som styr samhället i USA, blandat med dyra och kompensatoriska shoppingrundor. Inte minst som stilikoner för miljoner unga kvinnor har de spelat stor roll. De symboliserar nog det moderna begreppet "girl power": ta för dig, bli rik, shoppa loss, ta ingen skit, gör som killarna för livet är kort. Och satsa framförallt på dig själv för ingen annan kommer att göra det.
Hade en sådan TV-serie kunnat göras om män? Män som diskuterar kvinnor och sex, ingående och detaljerat, och sedan njutningsfullt shoppar loss på bilar och slipsar och kavajer? Konsumenter i 2000-talets konsumtionskapitalism, fast helt oberoende av kön?
Vem sänder idag en tanke till de tusentals kvinnliga bibliotekarier i Sverige som oegennyttigt och träget och till låglöner försökt odla folkbildningen och kulturen, fjärran från utsvävningarna och shoppingorgierna i de amerikanska TV-serierna? Hur många magar i tredje världen skulle dessa Dior- och Dolce Gabbana-dräkter kunna mätta, kan man fråga sig?
Kanske finns det ingen motsättning? Kanske är det bara två sidor av det feministiska myntet idag? Delar av den diskurs som enligt Foucault så effektivt förkväver och knuffar ut allt och alla som har en annan uppfattning än den förhärskande. Och mina döttrar diskuterar nog för övrigt bara sakkunnigt de desperata hemmafruarna för att reta mig och min uppblåsta 68-nostalgi.
Mats Myrstener

Att verka utan att finnas?

Hörde i bästa radiokanalen, P1, en diskussion om den nya tandvårdsreformen, där en kd-politiker lovade att det i höst ska finnas en lista på nätet med alla tandläkare och vilka priser de tar för olika åtgärder, detta i den heliga valfrihetens namn. På frågan hur den som inte har tillgång till Internet ska kunna skaffa sig info nog att kunna välja, hänvisade hon till biblioteken. Hon lovade att där finns såväl datorer, som hjälp att hitta rätt.
Bra så, självklart, men hur vanligt förekommande tror denna politiker att bibliotek är? I den bästa av alla världar fixar givetvis biblioteken detta liksom de flesta andra frågor, men det förutsätter en geografisk närhet som färre och färre numera har till bibliotek.
Medvetenheten tycks blir allt större bland politiker och andra makthavare om bibliotekens fantastiska möjligheter och mångfaldiga funktion, men det förutsätter att biblioteken finns överallt i verkligheten, inte bara i visioner och utopier. Eller är det kanske bara ett enkelt sätt att komma undan när man lägger ner medborgarkontor, konsumetkontor, banker, arbetsförmedlingar etc att hänvisa till nätet och biblioteken?
Gränsen för bibliotekets alla nya uppdrag och funktioner går kanske vid att ersätta nedlagda systembolag och bensinmackar?
Ingrid Atlestam

Biblioteket i samhället

Nu ökar utanförskapet igen enligt dagens nyhetssändningar, då handlar det om utanförskap definierat som arbetslöshet. Men så enkelt är det inte ens i alliansens den bästa av alla världar.


I den första lilla boken i en ny skriftserie om biblioteksutveckling, ett samarbete mellan BTJ och Svensk biblioteksförening, med titeln "Biblioteket i samhället - en gränsöverskridande mötesplats?" problematiserar Mikael Stigendal begreppet utanförskap och sätter in det i biblioteksvardagen med hjälp av intervjuer med ett antal bibliotekarier.

En spännande läsning, med en rad (själv?)klara slutsatser, som t ex

att biblioteken bör satsa på den personliga relationen mellan personal och besökare, vilket innebär att personalens attityder och bemötande är avgörande för om biblioteket kan innebära ett möte mellan utanförskap och innanförskap,

att vi bör fortsätta att utveckla biblioteket som mötesplats och värna om de låga barriärerna,

att vi måste värna den generella välfärdens principer,

att vi bör formulera en för skolan och biblioteket gemensam kunskapsyn.

Tanken med den här korta sammanfattningen är att väcka nyfikenhet! Läs denna viktiga bok och kommentera gärna här!

Ingrid Atlestam

Biblioteksstaden Umeå

Umeå var en bra biblioteksstad att växa upp i. Jag hade en biblioteksfilial i min egen högstadieskola på Grubbe, den typ av folk-skolbibliotek som var vanligt på 1960-70-talet (och som introducerades i Stockholm redan 1928). Huvudbiblioteket låg då, som man sa, "öst på stan", medan jag bodde så långt man då kunde komma "väst på", borta vid Backens kyrka, längs den enormt långa Backenvägen, som sedan fortsatte till Baggböle, Kåddis och Brännland.
I närheten av stadsbiblioteket låg som jag minns det ett gammalt badhus, där vi plågades av en "badmästare" med en lång metallpinne som han stötte i den som inte höll sig till rätt simsätt. Det stod en tung doft av klor i hela byggnaden, och besöken där var faktiskt en skräckupplevelse. Stadsbiblioteket var inte lika skrämmande, det hade gallerior upp efter väggarna om jag minns rätt, precis som Stockholms stadsbibliotek, fast i mindre skala, och som biblioteket vid Medborgarplatsen (där jag nu befinner mig), som torde vara årsbarn med Umeå stadsbibliotek. (Föregångaren i Umeå, en föreläsningsförening vid namn Minerva har beskrivits i en avhandling av Björn Olsson, Den bildade borgaren.)
Bokkorten var röda, gröna och blå, precis som på SSB, och böckerna bundna i stadiga pansarband, färgen var väl röd. Man hade en bra skivsamling, det var vinyl som gällde. Umeå var ju en militär- och skolstad, och biblioteket höll hög kvalitet. Lars Widding har skrivit om hur staden såg ut anno dazumal.
När det nya stadsbiblioteket kom till minns jag inte exakt, jag flyttade hemifrån 1976, men det var så centralt placerat som bara möjligt vid Rådhusesplanaden. Jag tror att det var ganska nytt i sitt slag i Sverige när det kom, ett stort och rymligt kulturhus, och blev omedelbart en centralpunkt för alla umebor, vare sig man läste dagstidningen, tidskriften, kommunens informationstavla, lånade CD eller böcker eller bara ville ta en fika. För stadens invandrare var det nog lika betydelsefullt som Kulturhuset och Läsesalongen vid Sergels torg. Det var naturligtvis ett enormt lyft för biblioteksstaden Umeå, liksom den nya simhallen på Gammlia, som avlöste gamla klordoftande badhuset med badmästaren öst på stan.
Länsbibliotekarien under många år, Elsi Ekstedt, skriver i nya bisnumret om biblioteksutvecklingen i Västerbottens län, som ju omfattar enormt mycket mer än bara staden Umeå (ytmässigt torde väl bara Norrbottens län vara större). Vi kände familjen Ekstedt, eftersom läkarfamiljerna i Umeå gärna umgicks, Elsis make Jan påverkade henne starkt har hon sagt, när länet tidigt datoriserade sina samlingar och sin utlåning. I familjen ingick också fem barn, dock något yngre årgångar än jag och mina bröder.
Idag läser jag i tidningen att Umeåregionens bibliotek fått United Nations public service award till de sex kommunerna som står bakom Internetsighten minabibliotek.se. Bakom framgångarna, ett stort elektroniskt bibliotekssteg in i en ny tidsålder, står inte minst Jan och Elsi Ekstedts trägna arbete för att med datoriseringens landvinningar hjälpa nya kommuninvånare i regionen att hitta till folkbibliotekens service. Det är bara att lyfta på hatten, oss umebor emellan.
Mats Myrstener

Hemma hos Harry

Hemma i lägenheten på Fyrverkarbacken hos 87-årige Harry Järv, f.d. biblioteksråd, krigsveteran, tidskriftsredaktör, författare, översättare m.m., trängs 14.000 volymer böcker. De ska skänkas till läroverkets i Vasa bibliotek vid författarens död, staden där han själv gick i skola, uppväxt i Korsholm utanför Vasa. Det finns knappast en meter av den lilla lägenheten som inte bebos av böcker, några av hyllorna är t.o.m. konstruerade så att de hänger fritt från taket, ungefär som Babyloniens hängande trädgårdar.
Varför samlar man böcker i datoriseringens tidevarv? Jo för att böckerna, som det står i den antologi som Harry Järv varit med om att redigera, är "mänsklighetens enda tillförlitliga och bestående minne". Den handlar om skriften, bokens och bibliotekens historia, från urminnes tider till idag. Bland författarna i den 866 sidor tunga (2,5 kilo) volymen utgiven av förlaget Schildt i Helsingfors, finns bibliotekschefen och historikern Erik Carlquist, docenterna Lars Hartman och Jan Hjerpe, professorerna Sture Linnér och Göran Malmqvist, Lars Munkhammar från Uppsala UB, förre riksbibliotekarien Lars Tynell, och historikern Michael Nordberg.
Dessutom ingår texter av och om Valfrid Palmgren, poeten Goethes bibliotek, 1600-talsbibliotekarien Gabriel Naudé, filosofen och bibliotekarien Leibniz, Victor Hugo, som på artonhundratalet konstaterade att "boken kommer att döda byggnaden", dvs boktryckarkonsten sprider det fria ordet, och dödar därmed kyrkans makt över det förslavade folket. Biblioteksteoretikern Ranganathan (1892-1972) konstaterade i sin epokgörande bok The five laws of library science (1931) att man skall "tjäna läsaren med uppmärksamhet och ödmjukhet", och att den serviceinriktade bibliotekarien alltid ska hålla sina "kunskaper aktuella", för "Böcker är till för att användas", och "Böcker är till för alla [låntagare]", oberoende av kön, ålder, utbildning, ekonomisk eller social ställning.
Boken avslutas med en essä av Umberto Eco, "Bokens framtid". Harry Järv, som valt bokens illustrationer, pekar på en teckning av en man som landar på en obebodd ö och där finner en hyllmeter utvalda böcker. "Att läsa på en datorskärm är inte detsamma som att läsa en bok", skriver Eco. Järv påpekar skrockande av skratt att för den skeppsbrutna människan (även i det 21 århundradet) är en dator värdelös på en öde ö. En bok om självhushållning är betydligt bättre.
Järv tillbringar numera sin tillvaro med att bl.a. åka runt och ge föredrag, snart ska han till uppväxtstaden Vasa. En finsk stad på 55.000 invånare där man valt att bygga både ett nytt stadsbibliotek och ett högskolebibliotek.
Harry Järv är en förkämpe för det antiauktoritära, för republik, syndikalism, och för yttrandefrihet. Han säger att han lärde det redan som ung officer i finska armén under vinterkriget 1941. Någon blåögd pacifist är han inte. Men arméns kadaverdisciplin föraktar han. Bara där befäl och meniga soldater stod på jämbördig fot och visade varandra ömsesidig respekt, fungerade samarbetet
Inte illa av en man som under större delen av sitt liv levt "stans pede in uno", som det står på hans ex libris, dvs "på ett ben"!

Mats Myrstener
Antologin Mänsklighetens minne : en bibliotekshistorisk antologi, recenseras i kommande nummer av bis.

Ska bis e-xistera?

På BIBLIST pågår nu en debatt om e-böcker contra "riktiga böcker". I ett av de senaste inläggen handlar det även om tidskrifter på nät eller papper.

Inom bis redaktion och styrelse har frågan om bis ska övergå till att bli en nättidskrift diskuterats på varenda möte de senaste åren.

Argumenten för e-tidskrift är mest ekonomiska, tryckning och distribution är tunga poster i budgeten.

Tidigare nummer läggs nu snabbt ut i fulltext på nätet.

Skälen för att behålla papperstidningen är att den syns, det är en händelse när den kommer, den kan hittas även av den som inte letade efter den eller ens kände till dess existens. Många, eller är det kanske bara åldriga bissare, föredrar att läsa i pappersform.

Någon annan där ute i cyberrymden som har erfarenhet av att övergå till e-existens? För- och nackdelar?

Vad tycker alla ni som brukar läsa bis?

Och alla ni som råkat hitta hit men inte är idoga bisläsare, skulle ni kasta er över ett nytt nummer om det låg på nätet?

Ni som skriver i bis, skulle ni göra det även i en e-tidskrift? Skulle det innebära någon skillnad vad gäller hur och vad man skriver?

Frågetecknen är många, varsågod att svara, om, hur och var ska bis existera i framtiden, efter snart fyrtio år på papper?

Ingrid Atlestam

Framgångsrikt och nödvändgt

Besökte häromdagen ett grannbibliotek i rik en kranskommun, där de väletablerade bor, en resa mellan två biblioteksvärldar. Från nordöstra Göteborgs små stadselsbibliotek, som med mycket begränsade resurser erbjuder media på en mängd språk, där studerande av alla de slag dominerar bland användarna, där biblioteket är porten in i det svenska samhället, där de som hamnat utanför det mesta här i världen har en fristad, till ett nyrenoverat huvudbibliotek med goda resurser att serva en etablerad medelklass med media mer för nöje än nytta.
Läste i Metro idag fredagen den 13 juni om en undersökning om vilka kommuner det är bästa att bo i. Metros källa är tidskriften Fokus. Överst på listan ligger Danderyd, sedan kommer Lund, Lomma och Vellinge. På sjunde plats kommer Täby, en kommun ökänd för sin bibliotekspolitik. Vad man rankar efter är inkomst, utbildningsnivå, låg arbetslöshet, låg skilsmässofrekvens, stor företagsamhet, låg skattenivå och liknande faktorer.
Bäst för vem, kan man undra, för inte blir väl den lågutbildade, arbetslösa ensamstående mamman från Kurdistan rik och högutbildad om hon mot alla odds lyckas ordna bostad i Danderyd eller Täby? Vad för biblioteksservice skulle hon få där? Camilla Läckberg och en massa resahandböcker till exotiska länder?
Klyftorna växer till förkastningsbranter och alliansen hejar på och man börjar tvivla på att fem myror verkligen är fler än fyra elefanter.

Myror i alla bibliotek förenen eder och läs rapporten"Framgångsrikt, men förbisett - om bibliotekets betydelse för integration" gjord av Peter Almerud på uppdrag av Svensk biblioteksförening på vars webbplats rapporten finns att hämta, www.biblioteksforeningen.org
Se sedan till att alla bibliotek blir mer nytta än nöje, för varför ska det annars vara gratis?
Ingrid Atlestam