Snälla folkpartister, rikta kanonen åt ett annat håll?

En nyutkommen antologi, Kanon ifrågasatt, anmäls idag på Aftonbladets kultursida av skribenten Athena Farrokhzad. Det handlar om debatten som blossade upp sedan Folkpartiets Cecilia Wikström efterlyst en svensk litterär kánon, som speciellt riktade sig till våra invandrade "nysvenskar".
Själv minns jag skolans antologi med texter man stoppades med på svensklektionerna, jag tror den hette "Epoker och diktare". Det var ett tvärsnitt av svensk prosa och poesi, från Georg Stiernhielm till Ulf Lundell. Kanonen finns alltså redan, eller fanns i varje fall. Jag upplevde den aldrig som något tvång, tvärtom som ganska inspirerande.
Men hur kommer det sig att vissa verk "kanoniseras", medan andra bara marginaliseras, undrar skribenten? Och hon frågar sig hur Theodor Kallifatides ställer sig till att kallas "en av våra duktiga invandrarförfattare", av Lars Leijonborg?
Senare i vår tänkte jag intervjua Kallifatides för bis, men kallar jag honom "invandrarförfattare" då så får jag väl en propp? Farrokhzad efterlyser istället ett "kanonkritiskt tänkande". Hon talar om rätten att slippa folkpartistiska läslistor på "godkänd" svensk litteratur, om rätten till en antikolonialistisk historieskrivning, och om rätten till verktyg att analysera och dissekera ett språkbruk som fortfarande talar om "invandrarbarn" och "invandrarförfattare".
Så snälla Folkpartiet, släng den litterära kanonen där den hör hemma: i metallskrotsåtervinningen. Litteraturundervisningen klarar våra svensklärare galant, med bibliotekens hjälp.
Mats Myrstener

Därför är jag republikan

Ett lämpligt boktips en dag som denna, fast med några år på nacken.
Verdandi debatt/Prisma gav 1966 ut Vilhem Mobergs stridsskrift "Därför är jag republikan". "Den är skriven i avsikt att komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så starka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga kryperiet och serviliteten, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen. Kungafjäsket och hovmannamentaliteten. Allt detta som vi skulle befrias från om hovet ville avflytta till sin naturliga hemvist - museet."
Boken utkom i original 1955, och kan beställas från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, se hemsidan http://www.arbark.se/
Mats Myrstener

Vi ses på biblioteket, "in real life"

Från rättegången mot fildelarna på Pirate bay läste jag ett lustigt replikskifte. Åklagaren frågade de tre om de brukade träffas "in real life" (IRL) d.v.s "på riktigt" och inte bara "på nätet".
En av de tillfrågade svarade förvånat att för dom var Internet "the real life". Om dom någon gång träffades "IRL", så kallade dom det istället "away from keyboard" (AFK).
Är detta ett språkbruk vi på biblioteket snart också får lägga oss till med? När allt mer av verksamheten digitaliseras? Hur många personaltäta folkbibliotek "in real life" kommer det att finnas i framtiden förutom Kungliga biblioteket och några universitetsbibliotek om kommunpolitikerna får bestämma?
Apropå biblioteket som "mötesplats" (dvs mötesplats mellan besökare och personal, se tidigare inlägg). Jag undrar vad folkbiblioteket i Rosengård betytt för de som bor där? Det vore värt en egen undersökning av en magisterstudent. Jag tror inte biblioteket i Rosengård hade fungerat utan personal, vad tror ni?
Mats Myrstener

Ordfront räddar En bok för alla

Ordfront går in som ny stor ägare i En bok för alla. Därmed räddar man fortsatt utgivning av kvalitetslitteratur för barn och vuxna, till lågt pris. Kritiker har genast uttalat sig och menar att nu kommer Ordfront bara att ge ut sina egna böcker på Ebfa. So what? är man böjd att säga.
Ordfronthatet har främst odlats på DN:s kultursida, där man tycker att förlaget är en gammal rest från 1968-vänsterns glansdagar som helst borde försvinna. Att förlaget nu köper in sig i ett redan etablerat förlagsnamn, och med tydlig "folkhemsprägel" sticker naturligtvis än mer i ögonen.
Att Ordfront bedriver en aktiv kulturpolitik (Alliansregeringen drog vid förra årsskiftet in Ebfa:s bidrag på 10 miljoner, vilket BiS protesterade mot), en kulturpolitik som den nuvarande regeringen totalt saknar, det talar man dock inte så högt om.
Mats Myrstener

Bättre sent än aldrig (2)

Birgitta Lindén, född 1922, debuterar i vår med en roman på förlaget Ord & Visor, kallad "Jag, Helga Gregorius". Det är en skildring av pastor Gregorius förbisedda hustru, från Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Författarinnan, som alltså debuterar vid 87 års ålder, har, intervjuad i SvD 15/2, några goda råd till andra debutanter. "Man ska helst vara kändis. Man ska vara ung. Är man också vacker är det ett plus. Dessutom ska man vara nyskapande. Men man ska så klart jobba hårt och inte ge upp." Så talar en 87-åring!
Mats Myrstener

Avveckla eller utveckla? Det "personallösa biblioteket"

Så är det då äntligen här, det som vi fruktat, men som många kommunpolitiker nog önskat sig: Det personallösa biblioteket.
BBL 2009:1 rapporterar att bibliotekschefen Karin Sandberg i Lund nu vill satsa på detta, efter att ha besökt biblioteket i Silkeborg i Danmark. Det är en "överlevnadsstrategi" menar hon. "Om inte biblioteket utvecklas är det stor risk att vi avvecklas". En märklig åsikt för att komma från en av Sveriges äldsta lärdomsstäder.
Karin Sandberg vill göra ett äreminne över sig själv som bibliotekschefen som införde det personallösa biblioteket i Sverige. Problemet är uppenbarligen besparingar, så hårda besparingar i Lund att biblioteket snart står utan personal. Hon har ett snilledrag: vi driver biblioteket vidare, men utan personal! En dödgrävarstrategi eller inte? Åtminstone inte i Danmark påstår bibliotekschefen.
Facket kräver MBL-förhandlingar, man har bara blivit informerad genom dagstidningarna om chefens planer. DIK:s ombud menar att man borde satsa på att bygga ut webben, istället för på uppsökande verksamhet (vilket låter väl i samklang med vad Karin Sandberg tycker).
Främst blir det biblioteksassistenterna som kommer att sägas upp. DIK:s ombud ser ingen fara med de nya planerna för bibliotekarierna. Hon tror inte att "det fysiska biblioteket" kommer att finnas kvar "inom en snar framtid", men tror nog att "yrket" kommer att finnas kvar, kanske under ett annat namn. "Det kommer alltid att behövas de som samlar, sovrar, sorterar och tillgängliggör information", menar hon. Fast tänker hon inte på arkivarier då?
En personalkategori som blir glad åt experimentet är nog Lunds hemlösa och uteliggare. På 1800-talet oroade sig bibliotekarierna för att biblioteket skulle bli en "värmestuga". Snart är vi där igen, verkar det som.
Mats Myrstener

Växtvärk?

"Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser blir namnen på de två nya myndigheter som inrättas 1 april 2009. ... Tillväxtverket ska ha tyngdpunkt i genomförandet av åtgärder som främjar hållbar tillväxt i företag och nationell och regional konkurrenskraft.Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, ska vara regeringens stöd för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser."

Detta är inget aprilskämt och kommer inte från Grönköpings Veckoblad utan Nuteks webbplats.

Är det inte just växtvärk ekonomin drabbats av? Växtverk är något somliga får i tonåren, när tillväxten går extra fort. Sedan slutar människor klokt nog att skjuta i höjden och växer bara andligen. Tänk om Kulturutredningen kunde leda till samma utveckling för samhället. Då vore det grönt för framtiden.
Bankväsende för andlig tillväxt ska enligt bibliotekslagen finnas i varje kommun. Dags för lite krispaket till dom!
Ingrid Atlestam

Kärlek till bibliotek

Ett litet rött häfte som säger mycket mer än alla de tomma ord som fyller den tjocka Kulturutredningen (som förmodligen ingen ändå kommer att läsa): Biblioteksföreningens kampanj Librarylovers "En liten bok om kärlek".
Här kan man läsa om "lilla mamma" på sjukhuset som får sina böcker från bibliotekets bokvagn. Om invandrarfamiljen som dagligen uppsöker folkbiblioteket i staden, eller alla de barn som får hjälp med läxorna och nöjesläsningen på biblioteket. T.ex. skriver signaturen "Rosypeaches": "Inte bara ger biblioteket mig tillgång till en massa faktaböcker som jag behöver till skolan och för mina privata intressen, utan för mig är det också en tillflyktsort, en plats där jag kan vara ifred, läsa, tänka, och göra läxor. Dessutom finns det alltid till hands om man får ett boktips av någon."
Hur mäter man detta behov av "mening" i tillvaron? Inte genom antalet utlånade böcker enbart. Inte ens genom antal besök på biblioteket. Och absolut inte genom kulturbyråkraternas själlösa exercis med statistik och siffror och omorganisering. Hur mäter man det Sven-Eric Liedman kallar "mjuk upplysning"?
Mats Myrstener

Nordisk författaratlas på nätet

Ett tips, inte minst för alla skolbibliotekarier: Sveriges televisions nätsida Nordisk Författaratlas är ett interaktivt författarlexikon på nätet, där användarna kan ta del av de mest betydelsefulla nordiska författarna genom ljud och rörliga bilder. Kolla! http://svt.se/forfattaratlas
Mats Myrstener

Passerat mål?

Detta med "att motverka kommersialismens negativa verkningar" är snart passé som kulturpolitiskt mål. Är det ett mål som någon uppnått eller rent av passerat? Dags för slutspurt, innan målet dras in. Men har du inte ens hunnit till Mångsbodarna så är det kört, bara att kliva av spåret.
Nu ska det satsas på kommersialismens positiva verkningar, sponsering. Hur ska det gå till när själva kommersen är konkursmässig?
Istället för att rädda banker och storföretag med krispaket, så att de någon gång i framtiden ska kunna sponsra kulturen - ge paketen direkt till kulturen, så att den kan skapa och handla och få igång hjul som inte släpper ut och förgiftar, utan släpper loss och förskönar!

Ingrid Atlestam

Mot nya djärva mål?

Nästan niohundra sidor. Men vad ska det hela gå ut på, vad är det man ska åstadkomma? Den frågan riskerar att drunkna i allt reviromstöpande som kulturutredningen hotar eller lockar med. Det verkar som organiserandet är viktigare än frågan om vad det hela ska vara bra för. Formen skymmer innehållet, men det kan ju bero på att innehållet förefaller något diffust och illa formulerat.

Förslaget till nya kulturpolitiska mål:

Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en.
Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor.
Statliga myndigheter och institutioner ska, utifrån arten av sina uppgifter och ansvarsområden, arbeta för:

Att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel

Att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum

Att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas

Att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling

Att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas.

Målen bör vara vägledande för offentlig kulturpolitik även utanför det statliga området.

Jaha, vad gör vi nu då? Hur skulle det påverka mitt dagliga arbete?
Lyckligtvis finns ett bör i sista meningen, så inget hindrar kommunen att bestämma sig för att hålla fast vid nuvarande mål eller skapa nya alldeles egna.

Ingrid Atlestam

En feg utredning

Man kan knappast beskylla den nya kulturutredningen för några nya djärva grepp (även om förespråkarna nog skulle hävda att så är fallet). Inriktningen på hårda organisatoriska frågeställningar tyder snarare på brist på fantasi (eller ekonomiska resurser). (Jämför gärna med mitt tidigare inlägg med rubriken
”omorganisation”, som jag snott från framlidne BiS-medarbetaren Birger Hallingström.)
Jag är inte säker på att alla folkbibliotek tycker det är så bra att hamna under Kungliga bibliotekets domvärjo. Man talar om att blanda äpplen med päron, och nu får folkbiblioteken känna på att frottera sig med de akademiska biblioteken på riktigt, i samma organisation. På lokal nivå (tänk t.ex. Härnösand) kan det nog fungera, men på riksnivå. Nja.
KB:s maktutövning blir allt större och större. Först var det Statens ljud- och bildarkiv man slogs ihop med, sedan detta, och det talas redan om att Riksarkivet och alla landets arkiv ska in under samma jätteorganisation. Om det gynnar demokratin återstår att se. Jag tror inte det.
Staten avhänder sig sitt ansvar för kulturpolitiken. Man överlåter den åt kommuner och landsting. Hur det fungerat vet vi. Ökad segregering, ökad uppdelning i rika och fattiga, ojämn och ojämlik standard. Det ökar säkert utvecklingen mot allt färre folkbibliotek, där filial efter filial försvinner. En rik skånsk kommun som Vellinge utanför Malmö skulle säkert inte ha något folkbibliotek alls (närheten till Malmö talar för det), om det inte var lagstiftat. Samma gäller kommuner som Täby och Lidingö.
Tidigare kunde fattiga kommuner söka statliga bidrag för biblioteksverksamhet av olika slag. I Stockholm finns den s.k. ”Robin Hood-skatten” som har samma syfte. De möjligheterna försvinner säkert nu. Den nya kulturutredningen gynnar kanske län som Västerbotten, där verksamheten är välutbyggd, men hur är det i de andra länen?
När staten inte längre tar sitt ansvar så måste någon annan göra det. Att tro att näringslivet skulle göra det är nog bara en from förhoppning. Så länge det finns en lagstiftning om gratis boklån (den principen vågade kulturutredningen inte rucka på) så kommer näringslivet inte att vara intresserat.
Mats Myrstener

Upp och hoppa!

"Men istället för resurser föreslås omorganiseringar: Upp och hoppa! Som att ordinera en patient med blodbrist att börja motionera."
Lars Ilshammar och Daniel Suhonen (Aftonbladets kultursida 12/2) apropå den idag framlagda Kulturutredningen. Läs inlägget:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article4391882.ab

Det där med värdegrund

Polisen har problem med sin "värdegrund". I förra veckans TV-Debatt drogs det argumentet till leda, och Janne Josefsson gick i taket varje gång ordet nämndes och hojtade att det där med "demokrati" var väl inget man måste "lära sig".
Men det är just så det är. Man föds inte med en "värdegrund", d v s en uppsättning grundläggande värderingar som "jämställdhet",
"demokrati", lika värde osv. Det är sånt man lär sig av sina föräldrar, i skolan, av kompisar, och möjligtvis på sin arbetsplats (det senare är antagligen fallet inom polisen). Det borde även herr Josefsson känna till.
Biblioteksforskaren Ragnar Audunson konstaterade i sin avhandling Change process in public libraries (1996) att folkbibliotekariernas värdegrund är sällsynt svårforcerad. Det ska vi kanske vara glada för, nu när förändringens hårda vindar blåser över oss kommunalanställda. Jag återkommer gärna till grundandet av Stockholms stadsbibliotek på 1930-talet, då demokrati-frågan var akut, på grund av världsläget. Biblioteket präglades kan man nog säga av en socialdemokratisk/socialliberal värdegrund, inte minst när det gällde inställningen till demokrati och rösträtt. Det var ingen självklarhet, i en tid där både kommunism och nazism vann många anhängare både i Sverige och utanför landet.
Frågan är om denna värdegrund håller på att förändras idag inom bibliotekarieskrået, och i samhället i stort? Diskussionen om polisens och sjukvårdens"värdegrund", framgångarna för Sverigedemokraterna, tänkesättet vi-dom, som underblåses av den ekonomiska krisen:
allt detta talar för att det fortfarande behövs en "folkbildning" i demokratiskt tänkesätt även idag. Och att biblioteket är den arena, en av de få, där detta skulle kunna förmedlas, i form av möten och konfrontationer mellan oliktänkande under fredliga former och utan krav på motprestation, det är jag övertygad om.
BiS värdegrund återfinns för övrigt här uppe till höger på skärmbilden. Kolla in den!
Mats Myrstener

Äntligen!

I årets första BBL har självaste generalsekreteraren tagit till orda och rett ut detta med folkbibliotekens innersta kärna, och detta på ett föredömligt sätt. Bästa artikeln i kvinnominne i BBL!
Det är i och för sig inget nytt som sägs, bara uppgraderat till nutid, men ack så välbehövligt. Redan Valfrid Palmgren sa det mesta kloka som finns att säga om folkbibliotekets samhällsuppdrag. Men det måste ständigt upprepas, för att motverka alla trendnissar och statistikterrorister som fått för sig att bibliotekets yttersta mål är allt åt alla genast, att biblioteket ska vara en gratis bokhandel eller nöjespalats.
Väntar med spänning på en fortsatt debatt!
Ingrid Atlestam

BiS i verkligheten

BiS är mycket mer än en blogg, gå med i föreningen så kan du vara med på årsmötet. Om du inte vill ta detta dramatiska vänsterkliv, så är du välkommen på den efterföljande programpunkten. Kolla kallelsen:

BiS
inbjuder till årsmöte i Borås den 14 mars 2009
på Bibliotekshögskolan, Allégatan 1 (”gamla huset”), sal D 511
Årsmötesförhandlingar kl 10 – 13.30 (vid behov fortsätter vi söndag förmiddag kl 10). Kaffe och smörgås serveras kl 13.30

Vardagsbiblioteket – det lokala bibliotekets betydelse

Efter årsmötet, kl 14 – 16, berättar Ingrid Atlestam, bibliotekschef i Kortedala och Gamlestaden i Göteborg, och Barbro Bolonassos, bibliotekschef i Fisksätra i Nacka,
om hur man bygger upp ett relevant folkbibliotek.

Därefter går vi till Biblioteksmuseet, där Magnus Torstensson guidar oss kl 16.45 – 17.45.

Kl 19 samlas vi i HSB-lokalen, Viktoriagatan 11 för buffé och samvaro. Kostnad 100 kr exkl. dryck. Anmälan till Magnus Torstensson, magnus.torstensson@hb.se .

Även icke medlemmar är välkomna!

Inte ens en tumme?

Svenska Boklån AB gick ut starkt i höstas och talade om att man kunde sköta landets folkbibliotek betydligt bättre än den nuvarande rätt hopplösa bibliotekspersonalen. Kollar man nu företagets webbplats så tycks det inte ha varit något vinnande koncept. Webbplatsen har inte uppdaterats sedan november och debattinlägg besvaras inte.
Må den vila i frid!
Ingrid Atlestam

Bättre sent än aldrig!

När jag på jobbet sorterade några lådor vi fått av framlidne LO-ekonomen Rudolf Meidner, hittade jag också en bok som tillhörde vårt bibliotek, som Meidner lånat 1997 (boken alltså).
Sedan läser jag att Gävle stadsbibliotek fått tillbaka en bok, av 68-filosofen Herbert Marcuse, som skulle återlämnats 1971! Chefen Conny Persson, en gammal BiS-medlem från förr, uppskattade att boken återlämnats, och att låntagaren säkert kände "befrielse" ("Människans befrielse" var bokens titel), och var lättare om hjärtat.
Gamle statsministern Göran Persson sa ju med bästa pastorsrösten att "den som står i skuld är icke fri", och det gäller väl även försenade boklån? Så det är väl bara att stämma in med körsångarna från Asplundsrotundan på TV, som trosvisst omringar varje försumlig låntagare vid återlämningsdisken och sjunger:
"Tack för att du, lämnat tillbaka, din bok i tid! Och för att du betalar dina böter idag. För biblioteket har allt mindre pengar att röra sig med. Så dina pengar blir allt viktigare för oss."
Nästa steg blir väl att vi får kollekthåvar som i kyrkan. För vänföreningar har vi väl redan kört? ("Bibliotekets vänner" osv....). Vad bli nästa steg: Baka bullar? Koka kaffe? Koka knäck? ("Bokbytardag" är populärt, rea bibliotekets böcker för en femma osv.).
Undrar förresten hur mycket böter man får betala på en bok som skulle återlämnats 1971? Det hade blivit en bra slant till vår allt mer slimmade verksamhet ...?
(Se basketspelaren Leslie Myrthil besjungas för att han betalat TV-avgiften!)
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/100kanslor/artikel_3835137.svd
Mats Myrstener

Vad är kulturen värd?

Idag står dimman tjock över Stockholm. Och inte bara utomhus verkar det som. I morgontidningen läser jag att en forskare på Chalmers, Greg Morrison, nu kommit fram till vad sjön Mälaren, Stockholms livsnerv, är värd: 40 miljarder.
Så finns det någon rysk oligark som kan håva upp pengarna ur lomman så kom och köp. För allt är till salu!
Bara skridskoåkarna på Mälaren skulle inbringa 40 miljoner till staden, om man tog avgift. För att inte tala om alla som badar gratis i sjön! Jag kan tänka mig att Stockholms borgerliga politiker fladdrar med öronen nu. Vilka pengar det skulle ge?
Jag minns hur politikerna i Vallentuna för länge sedan argumenterade när man inte ville rädda Vallentunasjön, som var halvdöd av övergödning. Nej, den hade redan nått allt för långt i sitt "naturliga åldrande" resonerade man. En räddningsaktion hade ju tvingat moderaterna där att höja skatten!
Och moderaternas borgarråd i Stockholm tyckte att barnomsorgen inte behövde mer pengar. Barnen var "överstimulerade" och behövde lära sig att "ha tråkigt". Tala om cynism.
Nu fasar man lite för vad den omdiskuterade kulturutredningen ska innehålla för grodor och dimridåer när den offentliggörs till veckan. Undrar vad man kommer fram till att kulturen är värd egentligen? För att inte tala om alla kostnadskrävande folkbibliotek?
Mats Myrstener

Låten ropen skalla, fler böcker åt alla!

Det är inte bara bilförsäljningen som rasat. Nu rapporteras för första gången på tio år att bokförsäljningen minskar. Detta kommer att leda till en ökad efterfrågan på bibliotekens nyförvärv, ett faktum som bara kan glädja den som tror att höjd utlåningsstatistik är bibliotekets mål.
Risken är att köerna på de mest populära böckerna blir ännu längre, vilket gör att ytterligare exemplar köps in på bekostnad av bredden i mediabeståndet. Ju fler som själva har möjlighet att köpa sina böcker, desto bättre kan biblioteket uppfylla sitt mål att överbrygga klyftor. Fler Marklund istället för arabiska lexikon eller kemi för komvux i bibliotekshyllorna har motsatt effekt.
Det enda rätta i detta läge är att ge mer pengar för mediainköp till biblioteken för att garantera bredden, vilket även leder till ökad bokförsäljning!
Ingrid Atlestam

Vidgade vyer

"BiS anser att UNESCOs biblioteksmanifest ska utgöra en självklar grund för världens folkbibliotek."
Så har det stått i BiS program genom alla år. Nu har Niklas Lindberg hittat UNESCO manifestet. Mer om detta kommer i BBL nr 1 enligt generalsekreterarens nystartade blogg. Hoppas denna upptäckt sprider sig som en löpeld och slår gnistor på något litet fnöske i maktens korridorer.
Ingrid Atlestam

Obekväm forskning och snus-krig

En del forskning anses värdefull, medan annan avfärdas som rent dubiös. Att forska om att barn löper större risk att få leukemi, om dom bor nära ett kärnkraftverk, avfärdas av kärnkraftsbolagen som nonsens. Frågan var helt enkelt "felställd", sa man i TV-Aktuellt. Och att centern nu svängt om kärnkraftsutbyggnad gör ju att folkomröstningen som ett instrument för demokrati fullständigt förlöjligas. För vad var folkomröstingsbeslutet 1980 egentligen värt? Platt intet.
När andra forskare hävdar att snusning är nästan lika farligt som att röka, så blir tobaksbolagen i Sverige arga, för här säljer snuset bra. I övriga EU-länder är det olagligt att snusa, det har inte minst finnarna fått känna av, däremot får man röka så mycket man vill. Snussmugglingen över Östersjön går därför på högvarv och de runda burkarna säljs under disk, ungefär som tidningen Norrskensflamman fick säljas under andra världskriget.
Bibliotekarien i Mölndal, den oppositionelle Edvin Trettondal, förvarade tidningen under lånedisken, för att inte kommunens politiker skulle se att den lånades ut (det har Anders Sjöbohm skrivit om i bibliotekets historik).
Som om det inte vore nog med obekväm forskning och snuskrig, mer dyr kärnkraft, hyreslägenheter som får förfalla för att allmännyttans ägare ska tjäna storkovan, och pensioner som sjunker i värde, så flyttas TV-kameran till Island, där ett helt land snart gör bankrutt, i finanskrisens och den ekonomiska vanvårdens spår.
Och då kanske en dosa snus mer eller mindre inte spelar så stor roll? Eller ett kärnkraftverk? Allt har sina proportioner.
När den ekonomiska krisen drabbade Sverige på 1930-talet, som en följd av Kreuger-kraschen 1932, så satsade man stort på folkbibliotek i Stockholm. Tänk om politikerna kunde lära sig något av den historien? Men det är väl att begära för mycket?
Mats Myrstener

Omkring tiggarn från Luossa

ABF-huset i Stockholm är ett folkbildningens tempel. Varje dag presenteras ett antal program, det är bara att kliva in, mycket är gratis. Igår såg jag Göran Greider, som i höstas gav ut en bok om en av arbetar- litteraturens legender, poeten Dan Andersson, diskutera i en fullsatt (500 personer) Z-sal, med Björn Ulvaeus, kompositören Sofie Livebrant, och samtalsledaren Moa Elf Karlén.
Folkbildningen måste präglas av en lidelse till ämnet, och av "samtal" sa Bengt Göransson i presentationen. På scenen samtalades lidelsefullt om Dan Andersson och tonsättningarna av hans dikter, om renässansen som kommit i och med Sofia Karlssons skiva (där flera låtar skrivits just av Sofie Livebrant, lägg det namnet på minnet), och om det faktum att Anderssons ungdomligt sökande dikter skrevs i huvudsak under första världskriget, under en högst tumultartad tid. Kanske är det anledningen till att han nu fått ett ökat intresse igen?
Medelåldern på publiken var hög, många hade rest ner från Dalarna, där Anderssons födelsehem i Grangärde finns, nära Brunnsviks folkhögskola, som just nu kämpar för sin överlevnad. Men hur nå en yngre publik för den traditionella folkbildningen? Formerna måste kanske förändras, men två unga tjejer, Livebrant och Karlén, som var en utmärkt och påläst moderator, borgar ändå för en sorts återväxt.
Och att Dan Andersson skrev mycket annat än Till min syster och Jag väntar vid min mila, det upptäcker man i Greiders läsvärda bok. Läs den!
Mats Myrstener

"It is a remarkable novel. It is written in a library."

Se Ray Bradbury berätta om hur han som fattig skribent skrev romanen Fahrenheit 451, på en skrivmaskin han hyrt i ett bibliotek på amerikanska västkusten. Intervjun innehåller också hans lovprisningar av folkbibliotek och hur viktiga de är för samhället.
http://www.hollywoodlibrarian.com/ (sök på Videos & Pictures)
Mats Myrstener (tipset från Kalle Laajala)

En Göteborgsprofil har gått ur tiden

Jag vill gärna deklarera att jag inte minns ett dugg från natten den 26 juni 1959 när Ingemar Johansson blev tungviktsvärldmästare i boxning. Förmodligen sov jag, jag var knappt
fem år.
Vi noterade i söndagens morgontidning att även gamle OS-mästaren i brottning Viking Palm gått ur tiden. Han var polis liksom min morfar (som garanterat satt framför radioapparaten den där juninatten 1959, han döpte sin son till Harry efter boxaren Harry Persson). Varför döps förresten inga barn längre till Viking, eller Svea och Göta för den delen? Är namnen så belastade av Sverigedemokraterna?
Såg också att tennisprofilen Rafael Nadal faktiskt läser böcker på sin fritid. Hans motståndare Roger Federer å andra sidan, kan spela piano. Alltid något.
För det finns faktiskt människor som aldrig läst en bok (eller spelat piano) i hela sitt liv, och ända är lyckliga och glada (fast vi bibliotekarier vill ju inte gärna tro att så är fallet). (Och fotbollsspelaren Tomas Brolins replik på frågan är ju klassisk: "Nä så tokig blir jag aldrig!".) Olof Lagercrantz har berättat om en gammal fiskare på Åland han träffade, som var en stor filosof och människokännare, men som aldrig läst en enda bok. Huvudpersonen i filmen "Maggie vaknar på balkongen" har bara en bok i bokhyllan: Lagboken. Och för en arbetslös invandrare från Kenya är det en nog så viktig bok att läsa när man kommer till Sverige. Följaktligen bör den också finnas på alla folkbibliotek, stora som små. Eller hur?
Mats Myrstener