En nyutkommen antologi, Kanon ifrågasatt, anmäls idag på Aftonbladets kultursida av skribenten Athena Farrokhzad. Det handlar om debatten som blossade upp sedan Folkpartiets Cecilia Wikström efterlyst en svensk litterär kánon, som speciellt riktade sig till våra invandrade "nysvenskar".
Själv minns jag skolans antologi med texter man stoppades med på svensklektionerna, jag tror den hette "Epoker och diktare". Det var ett tvärsnitt av svensk prosa och poesi, från Georg Stiernhielm till Ulf Lundell. Kanonen finns alltså redan, eller fanns i varje fall. Jag upplevde den aldrig som något tvång, tvärtom som ganska inspirerande.
Men hur kommer det sig att vissa verk "kanoniseras", medan andra bara marginaliseras, undrar skribenten? Och hon frågar sig hur Theodor Kallifatides ställer sig till att kallas "en av våra duktiga invandrarförfattare", av Lars Leijonborg?
Senare i vår tänkte jag intervjua Kallifatides för bis, men kallar jag honom "invandrarförfattare" då så får jag väl en propp? Farrokhzad efterlyser istället ett "kanonkritiskt tänkande". Hon talar om rätten att slippa folkpartistiska läslistor på "godkänd" svensk litteratur, om rätten till en antikolonialistisk historieskrivning, och om rätten till verktyg att analysera och dissekera ett språkbruk som fortfarande talar om "invandrarbarn" och "invandrarförfattare".
Så snälla Folkpartiet, släng den litterära kanonen där den hör hemma: i metallskrotsåtervinningen. Litteraturundervisningen klarar våra svensklärare galant, med bibliotekens hjälp.
Mats Myrstener
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar